Vi talade om vädret och inte om Gazas döda barn
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Något har förändrats i offentligheten den här våren. Plötsligt uttalar sig många som varit tysta om folkmordet som pågår.
Det här är en text om en sykomorlönn som inte längre finns, därför att byn där den stod nu bara är ett namn, och om den blå tystnaden i vissa palestinska kärleksdikter, och framför allt om vårt språk, vars död vi måste tänka på. Det skriver författaren Johannes Anyuru i den första av tre texter om Gaza.
”Det som är vackert med Gaza är att våra ord inte når fram till det”
– Mahmoud Darwish
Varje människa är tyst tills de börjar tala.
Soldater kom hem till palestinska familjer mitt i natten och hämtade deras barn, och tvingade barnen att sova på fängelsegårdar i regnet, och gjorde ohyggliga saker mot dem, och hotade att göra än värre saker mot deras mödrar och systrar, och jag visste, eller kunde ha vetat, och i många år var jag ändå tyst. Det hände att jag blev tillfrågad om att hjälpa till att rikta uppmärksamhet mot det som pågick, och då sa jag ibland ja, men andra gånger sa jag: ”Jag vill ha möjlighet att leva i USA med min hustru i framtiden, och jag är rädd att hamna på en lista.”
Bara på ett sätt är det här en text om skuld: den som skriver den är skyldig.
Det här är en text om en sykomorlönn som inte längre finns, därför att byn där den stod nu bara är ett namn, och om den blå tystnaden i vissa palestinska kärleksdikter, och framför allt om vårt språk, vars död vi måste tänka på.
Något har förändrats i offentligheten den här våren. Exemplen på institutioner och individer som plötsligt uttalar sig om folkmordet efter att ha varit tysta är så många att man får ett intryck av att alla kommer springande samtidigt därför att ingen vill bli sist kvar. Sveriges utrikesminister säger: ”Jag fördömer de planer som Netanyahu har gett uttryck för när det gäller att ta kontroll över Gaza.” DN:s ledarsida skriver: ”Nu måste EU visa att kriget har en kostnad”. Och denna tidning trycker foton av svältande barn och förstasidan befaller: ”Titta inte bort.”
Jag försöker minnas min egen tystnad under folkmordets första vinter. Jag såg en film av en kvinnlig läkare, som en natt tidigt under bombningarna gick ut ur ett av Gazas sjukhus och sköljde av sina händer i regnet. Sköljde hon bort blod? Eller ville hon bara känna något annat mot sina handflator än sitt döende folk? Jag skrev om henne. Jag skulle vilja smickra mig själv med att jag har ett hjärta som kan se, och att mitt hjärta förändrades av att se den korta scenen, och att det var därför jag skrev, men jag vet att skrivandet i själva verket är mer mekaniskt: det kommer en punkt när ett språk inte längre rymmer världen, när man vet att om man inget skriver om den orätt som pågår där ute, utanför en själv, så kommer man heller inte kunna skriva de enklaste ord: bröd, land, syster, träd. Och jag tror att det är viktigt att erkänna något om det offentliga språket i detta land, och i denna civilisation. Jag talar nu om det gemensamma språket, nyhetssändningarnas och löpsedlarnas och ledarsidornas språk, och universitetens och kyrkornas och synagogornas språk, liksom litteraturen, kulturen. Det språket kunde vara tyst om, eller fördunkla och förhålla sig ambivalent till, ofattbart mycket död, och ändå fortsätta tala om annat, dag ut och dag in. Detta är inte en obetydlig insikt.
Under femhundra dagar och femhundra nätter dödade Israels krigsmakt flera skolklasser varje dygn. In i vilka rämnor i det offentliga språket försvann de? Alla kan inte sätta eld på sig själva, som den amerikanska veteranen Aaron Bushnell, men det är obegripligt att vi som en språklig gemenskap inte förmådde benämna det våra tidningar nu, till slut, skriver: ”Sluta döda barn”.
Israel dolde ju aldrig vad de sysslade med. Tvärtom: de uttalade ambitionen att döda barn redan under folkmordets första dag (som inte var dess första dag), när de sa att människorna i barnens stad var odjur och skulle behandlas som odjur, och att palestinierna var amalekiter, som i judendomens heliga skrift är ett folkslag som måste förintas: också just barnen måste dödas, så att deras framtid utplånas. I femhundra dagar firade de israeliska soldaterna dagens skörd av döda, och bland de döda fanns varje dag tiotals, tjugotals, femtio, hundra barn. Vem som helst kan hitta filmerna där soldaterna skrattar och cyklar runt på döda barns cyklar, och skryter om att ha skjutit spädbarn, och sjunger att Gaza, vars barn de dödar, är en hora och en svart kvinnas avkomma. Varför en svart kvinna? Varför sjunger inte israelerna att Gaza är en vit kvinnas avkomma, när det var vita människor som jagade judar genom snön i århundraden, och till slut försökte utplåna dem här i Europa? Det är inte en särskilt svår fråga. Och ungefär lika enkelt som det är att förstå det där, är det att förstå varför människor har varit tysta om detta folkmord. Uppgiften för oss, när vi tänker på vårt språks död, är dock inte att förstå varför människor har varit tysta, utan hur. Hur tittade en hel civilisation på döda barn som travades i en driva mot himlen, och talade om vädret i stället?
Låt oss inte ljuga om exakt vilka fasor vårt språk rymde. Många som nu bryter sin tystnad säger att de svältande barnen är så outhärdliga att behöva se att de måste tala. Men högt uppsatta röster i Israel, som generalmajor Giora Eiland, har ända sedan dödandes första dagar sagt att svält är ett vapen som Israel bör använda, och vi har sett Gazas utmärglade barn skrika efter mat i månader — i ett år faktiskt — och den israeliska allmänheten har länge hejat på svälten, och gjort folkfester av protester som handgripligen stoppat hjälpsändningar, och man har gjort det just därför att svält är mycket avhumaniserande: ”Kannibalismen kommer!” skrev man på X i samband med den så kallade mjölmassakern, när hungriga människor redan i februari förra året mejades ner av soldater: ”Vi måste svälta dem tills de blir kannibaler!”
Det västerländska, offentliga språket omfattade detta — att en stat som man samarbetade med ekonomiskt, militärt och akademiskt svälte ut en belägrad civilbefolkning — utan att ge ifrån sig den sortens fördömanden och krav som nu äntligen kommer. I stället: nyansering, ambivalens, rättfärdiganden, och tystnad. Vad mer? Till exempel rymde vårt språk det som FN:s experter kallar för ”ett krig mot sjukhusen”, som började redan vintern 2023, då Israel i enlighet med sin så kallade Dahiyadoktrin, angrep Gazas vårdapparat: man bombade mödravårdscentraler så att kvinnor tvingades föda på gatan, och kidnappade och torterade läkare, tryckte toalettborstar i deras munnar, slog sönder deras händer om de var kirurger, och våldtog bokstavligen en av dem till döds, och man drev ut patienter på dödsmarscher, med öppna sår, släpande på sjukhussängar och hoppande på kryckor och brutna ben. Detta skedde, och universiteten var tysta, och ledarsidorna i bästa fall ambivalenta, och våra folkvalda reste till Israel och skakade bödlarnas händer, eller sa att bödlarna hade ”rätt att försvara sig”. Vad mer? Vad mer … Gud, allt vi har sett dessa femhundra dagar … att varje morgon vakna och tvingas se fattiga barn som soldater har tänt eld på, eller skjutit i ryggraden, eller styckat och lämnat i betongdammet, med en knapptryckning, med sin hypermoderna dödsteknologi, teknologi som västvärldens demokratier alla köper, och är med och betalar för … att se ett barn med de rikaste ögon man kan tänka sig, sönderslitet, så att en arm ligger här och bålen hänger över ett staket där borta, eller att se ett barn grävas fram ur rasmassorna, grått, och veta att barnet måste ha ropat på sina föräldrar, ensamt i mörkret … att se sådant, dag ut och dag in, och möta tystnaden i dessa tidningar, tystnaden på ens arbetsplatser, och tystnaden från vänner, som har röster i offentligheten … min tystnad måste ha varit ofattbar för människor, om de älskade mig.
Hur görs andra så omänskliga att man kan titta bort när deras barn dödas i tusental, och sedan i tiotusental, samtidigt som man inbillar sig att detta — ens ointresse — gör en själv mänskligare? Det enkla och svåra svaret är: Med ett språk. Med lagar som dömer de fattiga och frikänner de rika, med föreställningar om vad som är objektivitet och inte i media, i akademin, i litteraturen, med vänners samtal och bestraffande tystnader, med en väldig, myllrande berättelse om vad som är rätt och fel, och vad som är liv och död, och om mellanrummen mellan dessa. Och om de som nu uttalar sig gör det för att rädda detta språk? Det som i femhundra dagar kunde blunda för allt det mördande vi andra har sett? Det förändrar något, gör det inte det?
Min hustru säger att imperiets makt över språket är en sorts nekromanti, eftersom den sätter det som är dött i arbete utan att det döda för den sakens skull blir levande igen. Om dessa femhundra dagar säger hon: ”Det känns som att ha kräkts upp sand, och som att sand har strömmat ur ens öron och ögon, och man förstår att man har varit full av sand, och byggt en värld av sand.”
När jag var ung trodde jag att kärlekens yttersta punkt var ett möte mellan det oöversättbara och ensamma i oss alla — våra själars frånsidor som passerar varandra i det blå. Men lika sant är att det bara går att säga hela sanningen till en annan om det är en kärlekshandling. Den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudah, vars hjärta är denna texts hjärta, eftersom mitt eget hjärta är döende av språk, skriver i en namnlös dikt i den namnlösa samlingen […]:
Jag skymtade en dörr och pilade igenom den.
En lätt vind snuddade vid en blomma.
Den klädde på och klädde av
en tillåtelse att vara ensam med dig.
Allt Joudah skriver är dubbelt, och kastar liksom ett ekolod in i läsarens språk. Vad är det för ensamhet som dyker upp i den sista raden? Rymmer den diktens ”du” eller inte? Och vad menar han när han i en annan dikt i samma samling skriver: ”Våra kroppar är här. Våra spöken är här.”
Jag undrar om inte just palestinier mycket länge har vetat att västvärldens språk är ihåligt av undfallenhet och lögner, och av meningslösa fraser som döljer för oss själva vad vi gör mot andra, och därmed också mot oss själva. Joudah skriver faktiskt explicit i diktsamlingen ”[…]”: ”Emellanåt dör språket./ Det dör nu.” Det finns en palestinsk tystnad som jag tror att det är livsviktigt för oss att lyssna till. Nu. Just nu, innan det är för sent.
”Sovande träd”, i samlingen ”The Earth in the attic”, kretsar, med en hemsökt, kuslig ton, kring ett träd som poetens far brukade klättra i: en sykomorlönn som måste ha vuxit i Isdoud, en mångkulturell by där muslimer, kristna och judar levde tillsammans i det som numera kallas för det historiska Palestina. Isdoud jämnades med marken under katastrofen 1948 — en av många gånger då imperiets språk borde ha varit begravt, men i stället fortsatte röra sig, gengångaraktigt, kanske till en inte obetydlig del tack vare fetischen Israel.
Joudahs föräldrar levde i Isdoud men fördrevs därifrån som barn, därför att de var av fel ras för den nybildade stat som skulle befria världen från rasism. De hamnade som flyktingar i Gaza, och senare i Libyen, Saudiarabien, USA. Joudah skriver i dikten om sin fars drömmar, och en kvinna som en gång älskade honom, poeten, och som frågade honom om namnet för ”träd” på arabiska:
Jag sa det inte. Hon var sorgsen. Jag förstod inte varför.
Varför vägrade mannen i dikten svara? Detta är på sätt och vis denna texts fråga.
Det är absolut nödvändigt att förstå att även om Israel i detta ögonblick, just när du läser denna rad, skulle dra tillbaka sina tanks och soldater från Gaza och Västbanken, och upphöra med att svälta och bomba palestinierna, så är folkmordet fullbordat: vårt offentliga språk rymde ett folkmord. Våra medier var inte bara oförmögna att granska den israeliska krigsmaktens uppenbara och otaliga lögner: de återgav dem, tryckte dem som sanningar. Alla stora plattformar för sociala medier censurerade pro-palestinska röster, som en del av dödandet. Den internationella rättsordningen har imploderat. Den så kallade judeokristna civilisationen, med sitt högstämda prat om mänskliga rättigheter, sin demokrati, har förlorat all trovärdighet. Det är en del av allt det döda i vårt språk att vi nu låtsas att några svarta rubriker ska rädda oss.
Vad återstår i så fall? Alla de som ännu andas, i det väldiga, brinnande koncentrationslägret Gaza. Att organisera sig för dem, arbeta för deras överlevnad och frihet, med alla till buds stående medel, och att bevittna utan att titta bort, eftersom den som tittar bort blir en del av det som görs mot dem.
Kanske återstår också att vägra svara när en död offentlighet kräver nästa avståndstagande eller fördömande. Att säga: det är möjligt att en eller annan handling är oetisk, att en eller annan form av motstånd är fel, och vi behöver kunna tala om sådant, om rätt och fel, men ett språk som i femhundra dagar var tyst medan barn dödades kan inte avhandla etiska frågor. Det har inget hjärta, inget nervsystem, det är inte levande.
Och det återstår en sista sak: att skriva något mycket enkelt som borde ha skrivits för länge sedan i en tidning: att inte bara Gazas kvinnor och barn är värdefulla, utan också Gazas män. Dessa män som växte upp i skuggan av det kommande folkmordet, har vi sett något vackrare än dem? Gazas män med sina badtofflor och sjalar mönstrade som fiskenät, och sin blå tystnad, och sitt språk som ännu kan namnge människosjälen, trots allt det onämnbara de har sett, också långt innan detta sista krig: skolbarn som dödas i sina skolor, barn som avrättas medan de spelar fotboll på en strand, soldater som rör sig i deras kvarter, klädda i t-shirts med bilder av en gravid kvinna i ett sikte på, och texten Två döda per skott; krypskyttar som vecka efter vecka skjuter sönder knäskålar på demonstranter som deltar i en icke-våldsaktion …
Gazas män — deras mod är vackert när de drar på sig pressvästar och hjälmar för att vara världens ögon i det helvete världen har gjort deras hemstad till, och när de kör sina ambulanser in i dödsskuggans dal, och gråter med sitt folks barn i famnarna, eftersom ömhet efter överlevnad är mod. Och när de tar sig fram i ruinerna och riktar vapen mot en israelisk pansarvagn som sakta mullrar fram under himlen — är de även då modiga? Om denna fråga skrämmer dig är din rädsla ett exakt mått på det som är dött i ditt språk. För hur är det möjligt att en tidning kan trycka fotografier av svältande barn som är så outhärdliga att man måste befalla läsarna att inte titta bort, samtidigt som det förblir omöjligt att tänka tanken att barnens fäder och bröder har rätt att med våld bekämpa den stat som har gett upphov till svälten? Hur? Det har att göra med imperiets förakt för svaghet, och vår oförmåga att känna ömhet. Varför sjunger soldaterna att Gaza är en svart i stället för en vit kvinnas avkomma? Om du förstår det förstår du också frågan om de beväpnade palestinska männen.
Kom ihåg att dessa män inte bara måste titta på fotografier av barnen, utan försöka få dem att somna på tomma magar, med tomma löften om en morgondag, och att de måste hålla om dem och känna deras hjärtslag bli allt svagare, eftersom svältande kroppar äter upp sina egna hjärtan. Och vi har inte ett språk för dessa mäns rätt att skydda sina barn. Det säger något om oss. Att vårt språk bara kan uttrycka att vi måste skydda dessa mäns döttrar och söner. Vi som talar ett språk på vilket den kärnvapenbestyckade bosättarkoloni som svälter barnen har ”rätt”.
Rätt. Det är svårare än det brukade vara att använda det ordet.
Gazas män, och deras motstånd, bär tillsammans med sina hustrur och mödrar och systrar, inte bara vår mänsklighet i sina händer, utan ett levande språk, och jag ber att de lyckas göra det världen vägrar göra — att beskydda och befria sitt folk.
Fady Joudah, som alltså är son till en av Gazas män, och ett förintat lands barnbarn, avslutar ”Sovande Träd”, som också är en krönika om hans far, och en drömjournal, såhär:
När vi väckte min far
Sprang han från soldater. Nu
Minns han inte den natten. Han skattar
Åt en annan dröm, där han lyfte armarna för att slå en kung. Han flög
Men mamma väckte honom och höll om honom i en timme.
Eller en halvtimme, eller så länge som behövs
För en migration inåt.
Om jag bara hade sagt det,
Shejarah, hade hon kanske kommit ihåg mig längre. Kanske
Vet jag inte mycket om drömmar
Men mamma lärde mig lagen om omen. De döda
Vet saker om de döende och griper dem ibland
I sömnen, som sykomorlönnen
Min far brukade klättra i
När han var ung för att se regnen
Strömma, och han gungade
Sakta.
Johannes Anyuru är författare och dramatiker. Han har bland annat belönats med Aftonbladets litteraturpris 2013 för ”En storm kom från paradiset” och Augustpriset 2017 för ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
