Manosfären är bara business
Den som har befunnit sig på sociala medier de senaste åren blir knappast överraskad av innehållet i Louis Theroux senaste dokumentär “Manosfären inifrån”, som finns på Netflix. Där framkommer egentligen ingenting som vi inte har hört förut eftersom manosfärens ledstjärnor, som hstikkytokky (Harris Sullivan), Sneako (Nicolas Kenn De Balinthazy) och Myron Gains, säger samma sak oavsett om kameran är deras egen eller tillhör Theroux team. De säger vad som helst till vem som helst för att tjäna pengar. Hata kvinnor? Judar? Bögar? Absolut, så länge det hjälper dem att locka in pojkar och unga män till olika pyramidspel och högst tveksamma investeringar för att själva bli rika.
För i grunden är det vad manosfären är: business. Det är inte genom sina åsikter i sig som Andrew Tate och hans polare blir rika, köper sportbilar och mansions. Åsikterna smörjer algoritmen, som i sin tur ger räckvidden som i sin tur konverterar pojkar och unga män till att ge dem sina pengar i hopp om att investeringen ska växa. Det gör den aldrig. Skräll! Men det som växer ytterligare är känslan av misslyckande. Den känsla som vissa av de här killarna har redan från början, eller som de drabbas av genom den algoritmiska radikalisering de utsätts för. Som säger: Manligheten måste förtjänas, och att hela världen konspirerar för att hindra dem från att nå dit.
De här männens kvinnosyn är egentligen inte det mest intressanta. De använder det äldsta verktyget i verktygslådan, kvinnohatet, för att bygga framgång. Det funkar bra eftersom vi lever i ett patriarkat. Det verkligt intressanta är vad som händer hos de som dag in och dag ut möter Tate-männens budskap, och vad som händer med de flickor och kvinnor som finns i deras närhet. Det ger “Manosfären inifrån” knappast svar på, även om Theroux touchar ämnet. Det borde den göra, eftersom manosfärens påverkan på världen inte är ett “tänk om”-scenario, utan en reell verklighet.
Med det sagt: jag tycker det är bra att Theroux tar sig an ämnet och närmar sig alla dessa makthavare. Taktiken att ge sina intervjuobjekt ett rep som är så långt att de kan hänga sig själva (ett uttryck som ofta används för att beskriva Theroux arbetsmetod) brukar funka, men ibland räcker det inte hela vägen. Och så är det i det här fallet - männen avslöjar inte sig själva eftersom de aldrig försökt dölja något (förutom sin svaghet).
Å ena sidan är chockvärdet i det de här männen gör enormt, men å andra sidan är det mainstream. Å ena sidan är det en helt ny typ av innehåll, men å andra sidan bygger det mycket gamla och djupt rotade föreställningar om kön och makt. Å ena sidan är det ett internetfenomen, men å andra sidan tar fascistiska rörelsen spjärn mot den för att växa. Det är så misogyny, rasism och homofobi samspelar både online och offline. Lägg därtill en ny typ av ekonomisk marknad och vi har skapat oss ett rent helvete, som bygger på idéer som gått från att vara just det till att inspirera fasansfulla våldsdåd och attacker mot flickor och kvinnor.
Dokumentären är ett bra första steg för den som aldrig hört talas om de här männen och idéerna, men det stannar där. För Tate-männen blir det här ännu en scen att stå och skrika på - och för oss andra blir det ännu en kanal där deras budskap basuneras ut.
