En barnmorska borde inte håna Lisa Borg
Irena Požar om Lisa Borgs förlossning och debatten som följde
När influencern Lisa Borg berättade att hennes förlossning skulle filmas av SVT blev det ramaskri. Grundlösa påståenden om att det skulle ge henne en räkmacka när det är dags att föda på Akademiska sjukhuset i Uppsala blandades med ilskna rop om att public service minsann borde göra viktigare saker med våra skattepengar. Nu är Lisa Borgs bebis född, och en drömförlossning blev det knappast bara för att det fanns tv-kameror närvarande. Traumatiskt, har Lisa beskrivit den som. Är alla nöjda nu?
Nej, det var såklart också fel! Att som influencer ha en dålig förlossning och berätta om den är dåligt eftersom det skrämmer kvinnor. Och typiskt SVT att vara där och njuta av att se en kvinna plågas och oroa sig för sitt barns liv – ni tänker ju bara på vad som blir bra tv! Kanske ville alla inblandade att förlossningen skulle ta 60 timmar och nästan ta kål på både mamma och bebis för att maximera tittare? Kommentarsfälten på diverse mer eller mindre rimliga Instagraminlägg dryper av funderingar likt dessa.
Det går liksom inte att vinna.
Jag är den första att säga att influencers ska kritiseras. De har krävt att bli tagna på allvar, och med det följer inte bara hyllning utan också granskning. Men det slentrianmässiga hatet som väller ut varje gång en rubrik med ordet “influencer” får snurr är så tröttsamt och dumt. När Lisa Borg och hennes nyfödda Charlie nu är på tapeten påminns jag återigen om hur tonläget kan se ut.
I mitt flöde fladdrar ett inlägg signerat en barnmorska med över 20 000 följare förbi. Förnumstigt dissekerar Sara Dellner, som också är bloggare och författare, Lisa Borgs förlossningsupplevelse och avslutar sitt inlägg med att påpeka att en bebis i magen är ett foster, inte ett barn. Dellner skriver inte uttryckligen något om Lisa, men det är underförstått att det är apropå hennes förlossning som inlägget skrevs. Navelsträngen kan inte strypa bebisen, det går inte att krysta i fyra timmar och ingen har en förlossningsfas på 60 timmar. Så det så! Den nyförlösta, sköra och smärtlindrade mamman ska tillrättavisas. Andemeningen: det är viktigt att rätt kunskap sprids! Men sättet det yttras på gör mer skada än nytta.
Jag blir både irriterad och ledsen när jag läser Dellners inlägg med tillhörande kommentarer. Inte för att jag hatar fakta, utan för att jag hatar tonen. I det här fallet rör tonen det mest livsomvälvande och sköra som finns: att föda ett barn. Och i det Lisa Borg berättat om sin förlossning finns det ingenting som tyder på att hon överdrivit, ljugit eller illvilligt förvrängt. Men det är så hennes historia bemöts. Kanske reagerar jag starkt för att det enda jag själv skulle behövt höra från vårdpersonal efter min egen traumatiska förlossning för fem år sedan var ett “det är okej att vara ledsen” och ”det här blev inte bra”. Istället tillrättavisades även jag med ett “det ska göra ont”.
Får jag förresten kalla min förlossning traumatisk? Igår läste jag igenom förlossningsjournalen och halsen stockade sig. Sara Dellner skriver i en kommentar till sitt eget inlägg att “man inte kan slänga sig med uttryck som ‘hade en så otroligt traumatisk upplevelse igår’’’ och påpekar att ett trauma är något som är “beständigt över tid”.
Lisa Borg, du kan väl återkomma om några år och berätta om det var ett trauma när du trodde att ditt barn skulle dö?
