Eddie Redmayne: ”Det kändes som att vara medlem i en cirkus”
Spelar lönnmördare i ”The day of the Jackal” ●Småbarnslivet
Publicerad 2024-12-15
HOLLYWOOD. Han har gjort succé som Stephen Hawking, trollkarl och världens första transkvinna.
Nu tacklar Eddie Redmayne spiongenren.
I Sverigeaktuella serien ”The day of the Jackal” är han lönnmördaren som både jagar och jagas.
– Min son var oerhört fascinerad när jag tog hem pistolerna och plockade isär dem och satte ihop dem igen, säger han när han tar emot på ett hotell i Beverly Hills.
Innan någon kastar sig ut i sociala medier för att hudflänga den 42-årige tvåbarnspappan från London kan det vara värt att tillägga att vapnen inte var äkta.
”Samma minutiösa detaljrikedom som en schweizisk klocka”
Icke desto mindre var Redmayne tvungen att få det att se ut som om han var lika van vid skjutvapen som han är på att svinga trollstaven i ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”.
– Jag gillade hela den biten. Jag gillade att man får se noggrannheten – hela min rollfigurs process - när han förbereder sig. Han strategier är konstruerade med samma minutiösa detaljrikedom som en schweizisk klocka.
Från början var det andra skäl som gjorde honom intresserad av ensamvargen med mord som affärsidé.
– Jag läste tre avsnitt och när jag kände att jag ville veta vad som hände i det fjärde tackade jag ja.
Ny version av filmklassikern
”The day of the Jackal” är en modern och bearbetad version av regissören Fred Zinnemans filmklassiker från 1973 med Edward Fox i huvudrollen. Den baserades på Frederick Forsyths roman och kretsade kring en mordplott mot Frankrikes president, Charles De Gaulle.
– Det var en av min pappas favoritfilmer. Jag såg den när jag var alldeles för ung och fann den otroligt spännande, säger Redmayne.
Under produktionen av serien på tio avsnitt har 86-årige Forsyth varit med som konsult och resultatet är en katten-på-råttan-jakt i nutid mellan en listig kameleont och en lika skicklig agent ute efter att stoppa honom.
Försökte imitera tyska och spanska
Om skuldfrågan i originalet var glasklar är moralen i tv-serien mer grumlig.
– Konceptet kändes nytt och fräscht, samtidigt som man har behållit de analoga kvaliteterna, de som jag älskade från originalet, säger han.
Ändå var han nervös när inspelningen drog igång.
– Jag bävade inför det jag gett mig in på eftersom jag inte ville förstöra något folk älskar.
I serien pratar han både tyska och spanska.
– Jag kan inte ett ord, säger han och skrattar förläget.
– Jag lärde mig bara replikerna utantill. Sen hade jag en röstcoach som sa vad jag skulle säga.
– Jag försökte bara imitera det.
”Det kändes som att vara medlem i en cirkus”
Det fanns fler skäl än de redan nämnda som gjorde att han tog sig an projektet.
– Jag ska inte ljuga. Det är annat för dig, men när regnet vräker ner i London i mitten av november är det underbart att få förflyttas någonstans.
”The day of the Jackal” har spelats in i Ungern, Österrike, Storbritannien och Kroatien.
– Det kändes som att vara medlem i en cirkus. Vi kom till städerna, gjorde våra grejor, packade ihop och drog till ett nytt ställe med hela ensemblen.
Totalt tog inspelningen åtta månader.
– Det var som att göra två långfilmer utan uppehåll. Men jag gillar tv i det här format. Som skådespelare är det underbart att kunna utveckla idéer, se dem bli verklighet och förändras under några avsnitt. Som tittare gillade jag det också. Jag var besatt av ”Vita huset”.
Hustrun gav serien tummen upp
Ändå torde åtta månader ute på vägarna vara ett långt åtagande för någon som har barn som går sina första år i skolan.
– Absolut. Det är ett stort livsval att vara på resande fot i Europa så länge medan barnen och min fru är i London.
Familjeförhandlingarna tycks ha underlättats av att hans hustru, Hannah Bagshaw, gav serien tummen upp.
– Hon läser alla mina manus och hon har utmärkt smak. Hon fann serien väldigt spännande, säger han.
Barnen har börjat skolan: ”Svårare och svårare att vara hemifrån”
Det låter fint och förståndigt, men på en följdfråga visar det sig att paret tvingats tänka om när det gällde pakten de slöt när efter att ha träffats under studietiden för mer än 20 år sedan.
– När vi blev ihop var det ett ständigt resande. Vi gjorde allt tillsammans. Men sedan barnen börjat skolan och fått kompisar går det inte att bara sticka och byta klass. Varje jobb jag tar är ett val vi gör.
– Nu har jag precis varit i New York och gjort en musikal och det råder ingen tvekan om att det blir svårare och svårare att vara hemifrån.
Produktionen i Budapest kallar han däremot i det närmaste perfekt.
– Vi kunde flyga fram och tillbaka på helgerna. De kom till mig på loven. Vi möttes i Wien och hade en underbar stund tillsammans när jag filmade i Kroatien.
Möttes i Venedig
Men då fick de jobba för det.
– Jag hade bara en och en halv dag ledigt och det skulle ta fyra timmar att köra från flygplatsen. Men det var min frus födelsedag och vi upptäckte att det var närmare att köra till Venedig. Så vi möttes där och det var helt otroligt.
Han uppger att de först hade oroat sig över att barnen kanske var för små för den staden.
– Men vi var på ett stort torg och min son är idrottsbesatt och det fanns en målbur där och han och jag spelade fotboll i mer än en timme och det kunde inte ha varit bättre. Med andra ord är det här ett udda liv, men ur något sådant kan väldigt speciella händelser skapas.
