Underhållande trassel i efterlängtad fars-comeback
Publicerad 2025-09-14
Trassel
Oscarsteatern, Stockholm. Fars av Ray Cooney, regi/manus Edward af Sillén, med Robert Gustafsson, Peter Dalle, Ola Forssmed, Sussie Eriksson, Per Svensson, Anki Albertsson, Hanna Dorsin, Anders Janson, Henrik Johansson.
Fullt ös, medvetslös.
Det är lögner och pinsamma påhitt. Handlar om otroheter, men är överdrivet osexigt.
”Trassel” är en gammaldags fars som jobbar hårt med ett enda mål: Få publiken att skratta. Den lyckas.
Rollfigurerna uppför sig som amatörer, men alla skådespelarna är proffs. Det krävs skickligt hantverk för att framstå som så klantiga.
Upprepning kan ge kul humor.
Men det är inte roligt att upprepa recensioner.
Så jag ska inte skriva att man ”skrattar så det gör ont”. Det har jag skrivit förr.
Jag har också skrivit att allt i den här farsen är ”utomordentligt fånigt och fantastiskt kul. En triumf för trams”.
Det skrev jag om ”Trassel” när den spelades utomhus i Kalmar sommaren 2019. Även då med Robert Gustafsson, Ola Forssmed, Sussie Eriksson och Anki Albertsson.
Den är minst lika bra nu.
Mycket att hålla reda på
Höstens premiär är ett välkommen tillbaka till den klassiska farsen i Stockholm. Förr spelades de ofta och på fler teatrar. Just ”Trassel” såg vi t ex 1992 på Maxim. Då spelade Peter Dalle en mindre roll som ung arg bedragen make. 35 år senare spelar han justitieministern som drar igång hela kalabaliken med ett otrohets-försök. 1992 var Git Brännström en av skådespelarna på scen, nu är hon sufflör vilket flera av skådespelarna har glädje av under premiärkvällen.
1993 såg jag pjäsförfattaren Ray Cooney på scen i London i en av hans farser. Cooneys ”Hotelliggaren” fick en explosiv nytändning 1997 med Robert Gustafsson i huvudrollen. Den och ”Trassel” är snarlika.
Robert Gustafsson och Peter Dalle har de största rollerna nu och är suveräna veteraner med perfekt komisk tajming.
Det är mycket att hålla reda på. Både för skådespelarna och för publiken.
Starten är tydlig. Året är 1964, justitieministern har checkat in i en svit på Grand Hotell i Stockholm. Han skolkar från en viktig debatt för att vara otrogen med en av borgarnas riksdagsarbetare, Lena (Sussie Eriksson). De hinner inte börja pussas innan kaoset sätter igång. Paret hittar en okänd man på rummet, han verkar sakna puls. En allt argare hotelldirektör och en dricks-sugen room service-man knackar ofta på. De bedragna makarna är inte så frånvarande som huvudpersonerna hoppats. Ministerns ängslige assistent kallas in för att hjälpa till.
Blir man klokare? Nja
Det ljugs. Många trasslar in sig i lögner och bortförklaringar vilket till sist leder till att samma person måste låtsas ha flera olika identiteter beroende på vilka som möts.
Det är möjligt att den här versionen trasslar till intrigen något varv för mycket. Det finns en gräns för hur många påhittade bröder/fruar/bryllingar man orkar bli förbryllad av.
Men för det mesta flyter förvecklingarna fram mycket underhållande. Scenografi, kostym, ett hotfullt fönster - allt i uppsättningen gör jobbet in i minsta detalj.
Ola Forssmed spelar den stackars kroppen som hanteras oömt. Han är spektakulärt underhållande hela tiden, och tar mycket stryk för våra skrattmusklers skull.
Blir man så mycket klokare?
Nja.
Blir man så mycket gladare?
Ja.
