Längtan hem till det mest förföriska sorlet i New York
FORT LAUDERDALE. Det är ett misstag att köpa berömde New York-krögaren Keith McNallys färska memoarer i Florida.
För plötsligt vill jag bara åka hem och sitta i det magnifika sorlet på Balthazar i Soho.
Våren har verkligen gått i de kittlande självbiografiernas namn.
Tre hyggligt jämngamla män av ungefär samma sort, men från vitt skilda världar, har praktiskt taget samtidigt kommit på att de vill berätta om sina allt annat än ordinära liv.
Först var det J Geils Band-sångaren Peter Wolf som likt en rockmusikens Forrest Gump sprängde sin ”Waiting on the moon” full med fantastiska anekdoter, sedan påminde förre Vanity Fair-redaktören Graydon Carter (bland annat) om att man borde ha jobbat på amerikanskt livsstilsmagasin under 90-talet i ”When the going was good” och nu har krögaren Keith McNally med ”I regret almost everything” frälst oss med den roligaste och mest kittlande boken från och om New Yorks krogvärld sedan Anthony Bourdains debut ”Kitchen confidential”.
McNally är egentligen britt, uppväxt under enkla förhållanden i östra London, men kom redan på 70-talet till New York och decenniet därpå lade han grunden till ett krogimperium som förändrade världsstadens restaurangscen i grunden och på många sätt alltjämt sätter tonen.
Om hur det gick till berättar han både underhållande och insiktsfullt i sin bok, men det är bara förrätten, höll jag på att säga. Som titeln indikerar uppehåller han sig med lätt masochistisk förtjusning vid sina ofta dråpliga tillkortakommanden och på mycket brittiskt vis passar han, nu när han har en uppmärksam publik, på att ta upp allt han avskyr – från överdimensionerade vinlistor, arroganta servitörer och menyer renons på hamburgare till bröllop, sina syskon, rockkonserter och nämnde Graydon Carter.
Gott om saftigt skvaller väntar dessutom på sidorna.
Härligt, faktiskt.
Mitt enda problem är att jag läser ”I regret almost everything” på en balkong i Florida och plötsligt vill jag inte vara här, så varmt och vackert och rogivande det nu än råkar vara. Istället vill jag sitta vid ett bord på någon av McNally’s bedårande Manhattan-krogar: Minetta Tavern, Pastis eller – allra helst – Balthazar i Soho.
Det är inte blott restauranger, även om maten för all del ofta håller hög klass. Det är scener – levande happenings!– och enligt min mening känns det sällan mer exalterande att leva än när man är del av det underbara sorlet på Balthazar.
Så, när går planet tillbaka till LaGuardia?
Ett annat alternativ vore i och för sig att resa västerut och göra nedslag i de egenartade småorter Bob Dylan tänker framträda i framöver – som Nampa i Idaho och El Reno i Oklahoma.
Han startade om sin evighetsturné i Arizona för några dygn sedan och chockade bland annat med en cover av Pogues ”A rainy night in Soho” och ursäkta, men den måste ju upplevas live.
Eller så åker jag till Martha’s Vineyard, där de snart börjar fira att Steven Spielbergs ”Hajen” i sommar fyller 50 år och vem vill inte gå i chief Brodys och kapten Quints fotspår?
Det är dock svindyrt att semestra på Martha’s Vineyard, så…we’re gonna need a bigger boat.
ORSAKER TILL EXTAS
•Keith McNally – I regret almost everything (Memoarer)
– Som sagt...en ny ”Kitchen confidential”.
•The Black Keys – No rain, no flowers (Singel)
– Ibland är de bara bäst, Auerbach och Carney.
•Markus Larsson (Eurovision-tyckare)
– Ingen skribent har mer svikt i steget än Larry när han åker ut i Europa och tycker om Eurovision-spektaklet.