Ett osannolikt drama med Alcazar
Markus Larsson sätter plus på låtarna i ”Så mycket bättre” avsnitt 7
Glöm fiskmåsarna ett tag.
Det krävdes att ett band som inte längre finns började att prata med varandra innan programmet äntligen brände till.
Det börjar med fiskmåsar och slutar med samtalsterapi.
Några frågor på det?
Ja, rätt gissat. Det sista är intressantare än fjäderbovar som stjäl varmkorv vid Eriksdalsbadet i Stockholm. Kontakta gärna Dregen och Louise Lennartsson om ni vill veta mer om hur fiskmåsarna håller på att ta över världen.
Riktiga fiskmåsar, alltså. Inte högerextremister. Det kan vara svårt att hålla isär de två arterna ibland. De låter och beter sig likadant.
Alcazar finns inte längre, men här återförenas originaltrion igen. Hur många hade koll på att gruppen har lagt av? Skit samma. När Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Annika Kjaergaard, en gång i tiden mer känd som Annikafiore, sätter sig till bords blir det årets mest sevärda ”Så mycket bättre”-middag hittills.
På senare år har programmet nästan kliniskt rent från dålig och obekväm stämning. Någon har gnuggat bort det med WC-anka. Men med Alcazar kommer ränteavdraget.
Gruppen har alltid varit en discosåpa, en dysfunktionell hitparad. Här får tittarna en öppenhjärtig förklaring till varför. Eftersom medlemmarna inte har pratat med varandra om sina sår och svek på 20 år får laddningen en välkommen tonartshöjning.
Det blir en sorts röntgenbild av ett bands inre, hur konflikter och hemligheter och frikopplade egon och droger och sjukdomar och andra olyckor kan förstöra en grupp i en hjärtlös bransch. Det är futtigt, småsint och i allra högsta grad mänskligt, om vartannat.
Att Annikafiore fick kicken för att ha brutit foten är obegripligt. Kunde de inte ha väntat på henne i två veckor? Tydligen inte.
Den offentliga bikten är inte komplett. Kan den bli det utan Lina Hedlund och Magnus Carlsson? Men det är för en gångs skull ett samtal som hade fått pågå ännu längre.
Tolkningarna då? De hamnar i skymundan.
Det har över huvud taget varit ont om odödliga låtar i år. Däremot har det varit gott om krångliga och långsökta ombyggnationer där deltagarna anstränger sig hysteriskt mycket för att låtarna ska passa dem. Och när det gäller vilka låtar som artisterna får tolka kan läget sammanfattas så här:
Ju knäppare kombination, desto bättre. Det blir sällan bättre. Inte kul heller. I alla fall inte 2024.
Programmet tappar syre varje gång som Alba August sitter på avbytarbänken och nu lämnar hon tyvärr Grå Gåsen. Man kan fråga sig varför inte hon fick göra gamla Alcazar-hits som ”Nor a sinner nor a saint” eller ”Stay the night”.
I det fallet verkar ”Så mycket bättre” regisseras av en fiskmås.
Betyg på alla låtarna – och en fiskmås:
”Då är det inte jag” (Simon Superti)
Att vara övertänd är Simon Supertis normalläge. Att han en dag skulle tolka Perssons Pack stod knappast i din favorithäxas tarotkort. Det finns dock vissa likheter mellan rappare och Per Persson - båda slår underifrån. Att inte passa in är en stolthet.
”Milano” (Dregen)
Med en Jocke Berg-refräng kan man nå långt. Dregen når kanske inte upp till Backyard Babies- och Hellacopters-nivåer här heller. Rock på autopilot. Men det hjälper lite att Simon Superti som vanligt är lika entusiastisk som en Håkan Hellström-publik på Ullevi.
”Ljus” (Kerstin Ljungström)
Med tanke på alla märkliga kombinationer av låt och artist, det är ju så bra tv tydligen, är det välkommet och rimligt att Kerstin tacklar Alba Augusts ”Lights”. De kan varandra och det märks.
”Vägen utan namn” (Per Persson)
Person kallar själv sin cover för ”epadunkpunk”. Riktigt så illa är inte hans folkrockfestliga version av Alcazars ”Nor a sinner nor a saint”. Nån måtta får det vara. Men det låter inte mycket bättre än ett ESC-bidrag från 2004 heller.
”Stanna här” (Louise Lennartsson)
Alcazars ”Stay the night” som ballad? Det är ungefär lika onödigt som att göra tryckare av AC/DC. Energin är halva poängen med låten. Eller möjligen hela.
”Just like that (I like it)” (Alcazar)
När originalversionen av Alcazar gör en cover på Dregen krånglar de inte till det. Ett folkligt powernummer där sleaze från Nässjö möter en uppspeedad version av ”Upside down” med Diana Ross.
Fiskmåsen
Inledningen där Dregen och Louise tjafsar om fiskmåsar är klart godkänd. Fiskmåsarna är de riktiga gangstarapparna. Men i stället för att sno kebabrullar borde fåglarna fundera på att röva bort några av årets tolkningar.
Fredrik Strage
Programmets ”gubben i lådan” förtjänar både en kyss och en fiskmås för att han lyfte fram Steven Seagals hemska dancehall-låt ”Strut”. Sjunger Steven ”me want the punani” på konstgjord patois? Javisst och tyvärr.
