Brittiska bojkotten av Kanye West är inget hurra
Markus Larsson: Det börjar klia när myndigheter och politiker reglerar vad publiken får titta på
Kanye West får inte uppträda i Storbritannien i sommar.
Den brittiska regeringen säger nej.
Det finns inte mycket att jubla över i det beslutet.
Anledningen är att festivalens huvudakt Kanye West har nekats inresetillstånd av Storbritanniens inrikesministerium. Motiveringen bakom beslutet är svårt att översätta. Språket som myndigheter använder, och ibland gömmer sig bakom, blir ofta luddigt. Men förklaringen går ut på att den amerikanska rapparen ”inte främjar eller gynnar allmänhetens bästa”.
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer har till och med kommenterat bojkotten av Kanye:
”Kanye West borde aldrig ha blivit inbjuden till att vara huvudakt på ’Wireless’”.
Starmer tryckte också på att hans regering stöttar den judiska befolkningen och sa att de inte tänker sluta slåss mot och besegra antisemitismens gift.
Det är svårt att tycka synd om Kanye West, som idag kallar sig för Ye. Han har i flera år varit en megafon för nazism och judehat. 2022 blev han avstängd från Instagram efter att bland annat ha skrivit att han vill ”go death con 3 on Jewish people”. ”Death con 3” är felstavning av ett begrepp som används av militären i USA, ”Defcon”. Det senare syftar på att höja beredskapen inför kommande attacker mot landet.
West har hyllat Adolf Hitler i poddar som drivs av amerikanska högerextremister. Han har tryckt upp och sålt t-shirts med hakkors och släppt låten ”Heil Hitler”. Få, om ens någon, har på senare år velat begå ett lika tydligt kommersiellt självmord. Den växande dårskapen har varit lika uppenbar som den psykiska ohälsan.
Kanye West har bett om ursäkt för sina grova antisemitiska attacker, bland annat genom en helsidesannons i tidningen Wall Street Journal. ”Jag älskar judiska människor” var det centrala budskapet. Det lär dock dröja innan han blir förlåten.
Men även i det här vämjeliga fallet börjar det att klia när myndigheter och politiker reglerar vad publiken får titta på. Förebehållet att artister ”inte främjar eller gynnar allmänhetens bästa” går att klistra fast på rätt mycket. I dag är politikerna rädda för folk som hatar eller kritiserar Israel. I morgon kan det vara något annat.
Om Kanye West svamlade om ”Death con 3” och sålde merchandise med hakkors på sina konserter vore det en annan sak. Hets mot folkgrupp är fortfarande en tydlig gräns som ingen bör eller ska passera. West har uttryckt extremt mycket galenskap, men musiken och karriären bygger inte på antisemitiskt svammel. Folk borde vara vuxna nog att själva få bestämma om de vill se honom eller inte.
Det är i alla fall inte lika lätt att googla fram ett fördömande citat från Keir Starmer efter att landsmännen i Primal Scream visade hur Davidsstjärnan förvandlades till ett hakkors på scen i fjol.
Bandet uppträder på Gröna Lund i Stockholm i slutet av maj.
Larssons topp tre
1. ”Ambiguous desire” (album, Arlo Parks)
En välkommen tyst storm av mjuk soul och lika mjuka vågiga beats.
2. ”Volumes: one (selections from music concerts 2019–2023 Bon Iver 6 piece band)” (livealbum, Bon Iver)
Bara versionen av ”33 ’God’” ställer en, vid det här laget, gammal fråga: varför lyssnar man på något annat?
3. ”Sick of love” (singel, Lykke Li)
När hon är som bäst låter hon fortfarande som att melodierna av och med The Shangri-Las har återuppstått på 20-talet.
