Ludwig Göransson är stor med stort S
Det är låga odds på att han kommer att vinna fler Oscars
Det blev ingen Oscar till Stellan Skarsgård, men Ludwig Göransson vann sin tredje.
Och som helhet var det var en rätt harmonisk gala. Lagom politisk, och utan några större fadäser eller överraskningar.
Det blev ingen Oscar för Stellan Skarsgård, för birollen (som väl nästan var en huvudroll?) i Joachim Triers ”Sentimental value”, och det var tråkigt.
Han hade förtjänat den, både för en mycket stark insats i en väldigt bra film, och för lång och trogen tjänst.
Men visst, bara att bli nominerad var väl en sorts vinst i sig, speciellt med tanke på att det handlade om en roll i en icke-engelskspråkig film. Och att Sean Penn skulle vinna för ”One battle after another” hade nog många som har följt den här galasäsongen lite på känn.
Synd bara, att Penn inte kunde – eller, som presentatören Kieran Culkin påpassligt påpekade, kanske snarare inte ville – vara på plats på galan för att ta emot sitt pris.
Men Skarsgård fick i alla fall komma upp på scenen som en del av ett vinnande team när ”Sentimental value”, som första norska film någonsin, vann för bästa internationella långfilm. Och Ludwig Göransson fick sin tredje Oscar för musiken till ”Sinners”.
Han är, vid bara 41 års ålder, stor med ett stort S. Och att han kommer att vinna fler Oscars, och därmed slå det svenskrekord som han just nu inte bara delar med ljudteknikerna Per Hallberg och Paul Ottosson utan också med nationalklenoderna Ingrid Bergman och Ingmar Bergman, är en lågoddsare.
I övrigt var det en gala utan vare sig jättestora frågetecken eller utropstecken.
Paul Thomas Andersons ”One battle after another” och Ryan Cooglers ”Sinners” var filmerna det framför allt handlade om, och priserna delades upp mellan dem på ett sätt som var ganska väntat.
Det blev totalt fyra vinster till ”Sinners”. Bästa musik till Göransson, som sagt. Men också bästa originalmanus till Coogler, bästa manliga huvudroll till Michael B Jordan (eller snarare bästa manliga huvudroller eftersom han spelade tvillingbröder), och bästa foto till Autumn Durald Arkapaw, som blev historisk som kategorins första kvinnliga vinnare och höll ett fint tacktal.
Och ”One battle after another” vann sex statyetter. Bästa manliga biroll, bästa klippning, den nya kategorin bästa casting – och bästa manus efter förlaga, bästa regi och bästa film till Anderson. En man som länge har förtjänat en Oscar, och nu alltså plötsligt har tre.
”Frankenstein” vann tre priser för scenografi, kostym och smink och hår, och monstersuccén ”K-pop: Demonjägarna” vann för bästa animerade film och bästa sång. Och Jessie Buckley vann i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för ”Hamnet”.
Inga stora skrällar alltså, och vad gäller det politiska, kan det sammanfattas på det svenskaste av sätt. Det var lagom. Inte för mycket och inte för lite. Och lagom är ofta bäst.
För övrigt var värden Conan O’Briens och Sterling K Browns ”Casablanca”-för-idioter-sketch väldigt rolig. Precis som ”Bridesmaids”-återföreningen. Och att förlänga och bygga ut in memoriam-segmentet var ett fint och kanske till och med nödvändigt initiativ ett år som detta, då tungviktare som Diane Keaton, Rob Reiner och Robert Redford gick ur tiden.
Även om det också var många som inte fick vara med, av en eller annan anledning.
Brigitte Bardot, någon?
Kanske blev det bara väldigt ont om tid. Kanske blev hon kontroversiell i överkant ute på högerflanken på äldre dagar.
Det var hur som helst svårt att inte notera hennes frånvaro.
