Till våra fans. Vi har alltid sagt att när tiden är kommen, så kommer ni att få veta det av oss först. Och som många av er har misstänkt. Så har det blivit dags för oss att vända blad. När vi började med Hov1 var vi 18 år gamla. Och vi var sådär oförskämt självsäkra och hungriga som man bara kan vara, när hela världen ligger framför ens fötter. Vi skulle säga vad vi hade att säga, oavsett om någon ville lyssna. Och om ingen lyssnade, så skulle vi säga det ändå.
Nu står vi här 10 år, 87 låtar, några hundratals spelningar, ett gäng (oviktiga) priser, biofilmer, overkliga musikaliska samarbeten, en handfull skandaler och ett helt liv av erfarenheter senare. Och allt vi kan tänka på, är hur det kunde gå så fort? För det gjorde det verkligen. Alldeles för fort.
Det känns ärligt talat som att det var igår vi brukade sitta på 471:an mot Orminge, med varsin hörlur i ena örat. Vi lyssnade på musik som vi själva drömde om att vi en dag skulle göra. Dom 24 minuter det tog att åka från Slussen till Telegramvägen kändes som en evighet. Men om vi visste vad vi vet idag så hade vi njutit av varenda sekund. (Det gjorde vi ändå).
Nu sitter det förhoppningsvis några andra unga personer på en buss nånstans i Sverige. Och drömmer lika stort som vi gjorde då. Kanske lyssnar dom på oss. Vem vet, men vi hoppas det i alla fall. Och vi hoppas att ni tar er längre än vad era och våra drömmar någonsin vågade sträcka sig.
Det känns nästintill omöjligt att veta när ens ögonblick är över. För man hoppas på ett sätt att det aldrig ska vara det. Men man känner i hjärtat när man har kommit fram till sin slutdestination. Och då har man ett val. Att antingen hoppa på samma buss tillbaks till dit man kom från. Eller samla mod, kliva av och upptäcka nånting nytt. Och idag väljer vi att vara modiga.
Problemet är bara att så fort slutet är nära. Så påminns man om varför man ville kliva på den där bussen från första början. Man tänker på vad det var som fick en att brinna sådär våldsamt passionerat, som man kanske bara gör en handfull gånger i livet. Och helt plötsligt ser man alla dom där oändligt grumliga timmarna, kristallklart framför sig. Och man vill aldrig lämna sätet där man sitter.
Vi önskar att vi kunde göra det här för evigt. Och vi hade säkert kunnat göra det. Men då hade det blivit på bekostnad av vad vi lovade dom där obrydda 18-åringarna för 10 år sen. För vi lovade nämligen dom att aldrig kompromissa med vad Hov1 är. Och det är ett löfte som vi tänker hålla.
För med tiden växer man ifrån eller med personer och saker man älskar. Och konstigt nog börjar man förhålla sig till livet på nya sätt. Men Hov1 ska aldrig växa ifrån eller med nånting. Hov1 ska alltid vara Hov1. Det ska förbli den orörda delen av vilka vi en gång var. Oavsett hur vi förändras. Och dom fyra personerna som vi var då, förhöll sig inte till någonting. Förutom varandra.
Det känns svindlande att ens behöva tänka på vilka vi är utan vårt band. Och utan er. Med det sagt. Kommer vi alltid att vara dom där killarna som skrev alla dom där låtarna vi älskar. Låtar som handlar om att inte ha någonting, men att ändå ha allt. Låtar om hur det är att vara ett Barn av sin tid. Låtar om känslor som fortfarande får en att vilja sparka backspeglar på vägen hem. Låtar som blev ett soundtrack till våra, och förhoppnings några av era liv.
Det har varit en ynnest att få beröra så många av er. När allt vi egentligen gjorde var att skriva ner vad som hände i våra liv. Det finns få saker som är lika oskyldiga som en 18-årings brustna hjärta. Men den historien är inte längre vår att äga. I alla fall inte just nu. Men berättelsen om Gudarna på Västerbron, den kommer eka ut över Riddarfjärden långt efter att vi är borta.
Vi vill tacka er för allt. Ni som alltid stått upp för oss i vått och torrt. Ni som tände gnistan och fick vår musik att leva. Ni som gjorde den så mycket bättre när vi fick sjunga den ihop. Ni som gjorde oss till vilka vi är. Det finns inga priser, utmärkelser eller diplom som har nånting på kärleken ni har gett till oss. Vi vet att vi har varit långt ifrån perfekta. Men vi har alltid varit oss själva. Och vi har och kommer alltid att uppmana er att vara det med.
Det är ingen som lär en att växa upp. Det är bara nånting man måste göra. Och vi fick äran att växa upp med och framför er. Utan er så vet vi ärligt talat inte vad som hade hänt med oss. Det har vi aldrig nånsin tagit för givet.
Slutligen. Till er som tältat, åkt land och rike runt för att sjunga med oss. Vi såg dig. Vi såg er alla. Vi hoppas ni alltid finner lycka i att ni var den viktigaste delen av Hov1. Det är okej att vara ledsen. Vi är också ledsna. Men det är den bästa typen av sorg. Ni vet sån där sorg som en dag kommer att förvandlas till dom vackraste av alla vackra minnen. Livet kan bli vad du än vill om du tillåter dig själv att ta en dröm på blodigt allvar. Hov1 har och kommer alltid börja med er och oss.
Så tack för allt. Ni kanske tror att det bara var ni som stod och sjöng där tillsammans med era bästa vänner. Men det gjorde vi med. Och fan vad vi tog i från hjärtat. Det som en gång tillhörde oss. Tillhör nu en hel generation. Vi älskar er.
Undertecknat: Ludwig Kronstrand, Noel Flike, Axel Liljefors och Dante Lindhe. Förevigt - Gudarna på Västerbron.
