Robert Redford var mer än en filmstjärna
Det fick honom att skilja sig från kollegor i branschen
HOLLYWOOD. De finns de som skämmer ut Hollywood.
Och så finns det de som lyfter upp filmstaden.
Robert Redford tillhörde de sistnämnda.
Att han på tisdagen avled i sömnen i sitt hem i Provo i delstaten Utah är en stor förlust för den bransch som ekonomiskt just nu går på knäna. Publiken älskade honom i klassiker som ”Butch Cassiday och ”Sundance Kid”, ”Blåsningen”, ”Alla presidentens män”, ”Mitt Afrika”, ”Mannen som kunde tala med hästar” och ”Ett oanständigt förslag” - filmer som fyllde biografer världen över.
Men Robert Redford, som blev 89, var mer än en filmstjärna. Han brann för filmkonsten, framför allt för independentvärlden där han själv en gång börjat.
– Filmen som sa allt om vårt politiska system, ”Kandidaten”, var en sån film. Den gjordes för inga pengar alls.
För att stötta nya filmskapare grundande han 1981 Sundance institute. Snart blev han också ansiktet utåt för filmfestivalen Sundance – navet för amerikansk indie.
Charmig som Clooney – vänlig som Eastwood
Vi träffades flera gånger under hans mer än 50-åriga karriär och han var känd som en av ”the good guys”. I våra ögon var Redford charmig som George Clooney, proffsig som Michael Douglas och vänlig som Clint Eastwood. Samtidigt hade han ett allvar över sig, något som lyste igenom och fick honom att skilja sig från många kollegor i branschen. Redford verkligen älskade yrket och tog det på allvar. Det var något han hade med sig sedan starten.
– Idén med att vara skådespelare var att ha en känsla av frihet. Man var fri att vara, att spela någon annan, om man var uppmärksam på människorna omkring en, sa han till Collider 2019.
– Man hade en chans att vara konstnär, eftersom skådespeleri är en konstform.
Redford var inte den som blickade tillbaka och klappade sig för bröstet – även om han lätt hade kunnat göra det med tanke på att ha radade upp hit efter hit.
Rädd över hur kändisskapet skulle påverka
Tvåfaldigt Oscarsbelönad – ”En familj som andra” 1981 och en hedersutmärkelse 2002 – blickade han hellre framåt.
Men när vi träffades för dramat ”All is lost” – en film om en sjöman som förlorar kampen mot havet – protesterade han inte över att hänga med på en nostalgitripp.
– Det roligaste jag någonsin haft på en inspelning var under Butch Cassidy. Jag spelade en person jag kände mig bekväm med. Jag gillar att rida hästar och göra stuntscener. Dessutom blev jag och Paul Newman kompisar. Vi kände inte varandra innan dess och det blev en livslång vänskap. Det var också den filmen som 1969 hade gett honom hans stora genombrott.
– Berömmelsen kom oväntat och jag var inte helt förberedd. Det var ingen gradvis förändring utan det skedde hårt och snabbt.
– Plötsligt började folk behandla mig annorlunda. De skrek, drog mig i kläderna och slet mig i håret. För mig var det overkligt. Samtidigt blev jag rädd. Jag oroade mig för att det skulle påverka mitt liv. Jag hade familj och ville inte att det skulle drabba mina barn.
Lämnade Hollywood för Utah
Det intensiva strålkastarljuset var ett av skälen till att han på 1970-talet lämnade Kalifornien och bosatte sig i Utah.
– Jag ville inte att mina barn skulle känna någon press, sa han. Själv hade han haft svårt att finna sin väg innan Hollywood. Uppvuxen i Santa Monica ägnade han sig åt friidrott, simning och amerikansk fotboll.
– Jag misslyckades med allt jag prövade. Jag jobbade som paketerare i en mataffär och fick sparken. Sen fixade min pappa ett jobb åt mig på ett oljebolag. Det blev sparken igen, berättade han för magasinet Success. Grundskolan gick han ut 1954 och fortsatte kort på Colorado universitet i Boulder. Året därpå – när han bara var 18 – miste han sin mamma i sepsis. Tragedin fick honom att dra till Europa för att bli konstnär. I stället väckte målningen hans intresse för att berätta historier. Tillbaka i USA började han studera drama och 1959 debuterade han på Broadway.
Spelat mot filmvärldens giganter
Redan året därpå gjorde han sin första film, ”Flickor gillar långa killar”, där han spelade mot Jane Fonda. Under åren har han spelat mot en rad av sin generations största kvinnliga stjärnor – såsom Barbra Streisand, Faye Dunaway, Meryl Streep, Michelle Pfeiffer, Debra Winger och Natalie Wood. Flera av dom har berättat hur mycket fokus det lades på deras utseenden. Mindre känt är att Redford känt på samma vis. När vi träffades liknade han det vid en trestegsraket.
– Det första som sker är att man blir behandlad som ett objekt. Därefter böjar man bete sig som ett objekt. Till sist blir man ett objekt. Han sa att han hade varit fast besluten att det inte skulle drabba honom.
– Det var något jag var uppmärksammad på för jag inte skulle spåra ur.
Han var inte säker på att han helt hade lyckats.
– Hur kan man inte bli smickrad när någon plötsligt tyckte att man var snygg när ingen någonsin sa det när man gick i skolan?
