Netflix missar kärnan – varför lyssnade ingen på kvinnorna?
Irena Pozar om den virala Top model-dokumentären
Varje onsdag klockan 19 satte jag mig på bussen och åkte hem till min kompis Aude för att titta på ”America’s next top model”. Året var 2009, jag gick på gymnasiet och hade följt realityserien slaviskt sedan jag var tolv. Tyra Banks och hennes domare ägnade otaliga säsonger av serien åt att kränka, plåga och manipulera unga kvinnor till att svälta sig och tänja på sina gränser. Hela världen tittade på och realityserien blev en av de största genom tiderna.
I en ny Netflix-dokumentär “Reality check: inside America’s next top model” påminns vi om hur stört programmet faktiskt var. Många av scenerna som vi nu får återbesöka minns jag, andra hade jag lyckligtvis förträngt. I dokumentären medverkar domarna Nigel Barker, Miss J och Jay Alexander samt Tyra Banks i egen hög person. Programmet rör sig mellan att skildra extremt allvar (sexuella övergrepp och ätstörningar) till sådant som mest känns konstigt och okänsligt (att göra fula makeovers och fotas med hemlösa). Tyra Banks säger: ”Det var publikens fel, ni ville ha mer och mer och mer!”
Med all respekt, Tyra, din mest dedikerade målgrupp hade inte ens fått mens än, stoppade papper i bh:n och köpte Jenka på rasterna. Jag var 12 år, bodde i Växjö och smartphones och sociala medier fanns inte. Hur fan skulle jag veta att det inte var normalt för supermodeller att fotas utklädda till fetaostsallader, mordoffer och ”indianer”? Allt utspelade sig i galna New York!
2003 till typ 2012 gaslightades vi till att tro att Tyra Banks och domarna ville de amerikanska småstadsjejerna med modelldrömmar väl. Att varje utskällning, förnedrande kommentar och försök att pusha deltagarna var ett nödvändigt ont för att drömmen skulle slå in. Ambitionen som Tyra Banks hade med ”America’s next top model”, att öppna dörrar för andra än vita, smala, straighta tjejer till modellvärlden, var god. Så här i efterhand är det lätt att se att projektet misslyckades fatalt.
Det intressanta är att ”Reality check: inside America’s next top model”, dokumentären som skulle utkräva ansvar och ge upprättelse, också misslyckas. Vi blir gaslightade igen. Om och om igen upprepas ”det var en annan tid” som både förklaring och ursäkt till varför ”America’s next top model” var som det var. Och de som har gjort dokumentären har svalt det med hull och hår. I en intervju säger en av personerna bakom ”Reality check” att: ”Hela konceptet med att kalla någon fet ansågs inte ens elakt på den tiden. Det var en del av kulturen. Att trakassera människor, att en man tar en kvinna på rumpan, var något man såg i ’Ensam hemma 2’, det var ett skämt”. Att det här är utgångspunkten hos de som gjort dokumentären gör att den aldrig når till kärnan: varför lyssnade ingen på kvinnorna?
Det går inte att avskriva sig ansvar genom att säga ”det var en annan tid” samtidigt som tittarna tydligt ser hur starkt de unga, kvinnliga deltagarna redan då reagerar på hur de blir behandlade. De mår inte bra, de vill åka hem, de säger ifrån, de säger nej, de har ont, de hamnar på sjukhus, en säger att hon vill dö.
Att låtsas som att det är en woke Gen Z-generation som bingeade ”America’s next top model” under pandemin som ”upptäckt” hur hemskt programmet var är löjligt.
Tjejerna, de som faktiskt utsattes för skiten, har sagt det hela tiden. Rakt in i kameran. Det var bara ingen som lyssnade.
Det är fortfarande ingen som lyssnar och om 20 år kommer vi att säga ”äsch, det var en annan tid”.
