Björn Gustafssons humorshow är spritt språngande galen
Publicerad 2025-04-10
Björn Gustafsson live
Show på Chinateatern, Stockholm. Idé, manus, regi, producent: Björn Gustafsson. Kreativ kamrat: Mikael Lindgren. Showen framförs på Chinateatern till och med 10 maj.
Han kom, han sågs av miljoner tv-tittare – och verkade inte helt bekväm med kändisskapet.
Nu är Björn Gustafsson på turné, med den kanske konstigaste humorshow jag har sett en svensk göra.
Han var bara 20+-någonting när han fick sitt genombrott i TV4:s ”Parlamentet”, då ett av svensk tv:s populäraste program. Strax efter gjorde han braksuccé som pausunderhållare med sin kärlekssång till Carina Berg i Melodifestivalen, svensk tv:s allra största program.
Många kloka människor i min omgivning har sedan hävdat att Björn Gustafsson bara ”försvann”.
– Det är ni som inte har koll, säger jag alltid.
När jag träffade honom på filmfestivalen i Cannes några månader efter Mello-genombrottet, verkade han inte alls bekväm i det rampljuset. Ett tag bodde han i Los Angeles och gjorde några skådespelarinsatser där. Tyckte förmodligen det var skönt att ingen kände igen honom.
Här hemma har han gjort mängder av film- och tv-roller och lett olika tv-galor.
I fjol var det parodiska pojkbandet Björnzone och en humorserie, ”Koppla upp”, som var omväxlande larvig och genial. Och en Mello-come back, men inget – absolut inget! – har ju varit i närheten av det genombrott han fick där i början.
Nästa fredag är det premiär på brittiska storfilmen ”The penguine lessons”, där han spelar mot Steve Coogan och Jonathan Pryce.
Nu närmar Björn Gustafsson sig 40 och gör förmodligen precis den show han vill göra. Den är spritt språngande galen. Har framförts några veckor i Göteborg med undertiteln Work in progress. Det skulle kunna vara namnet på showen.
För det är absolut inte stå upp-humor, det han en gång började med. Snarare drar han historier. Om hemorten Romelanda strax utanför Göteborg, trots att han lovat dem att sluta med det. Eller om tomtenissar. Ibland blir han Batman, ibland James Bond.
Lite grann har han en Peter Apelgren i sig. Den där förmågan att få det han säger att verka spontant och påhittat i stunden. Kanske är det så, ibland.
Ibland plockar han fram den Henrik Dorsin han också har inom sig och sjunger en kuplett, om än lite modernare, rent musikaliskt. Björn gör en motsvarighet till Dorsins ironiska ”Bögarnas sång”, fast Björns är snarare empatisk, rolig, kärleksfull och lite grann grov.
Björn Gustafsson framstår nu på scenen som en hundraprocentig estradör. Får skratt på nästan allt. Från vad han säger till kroppsspråket.
Och han sjunger mycket bra. Procol Harum-klassikern ”A whiter shade of pale” som alla äldre i publiken minns från 1967. Framförd lite i falsett. Jag tror originalsångaren Gary Brooker (1945–2022) hade gillat den.
Björn har med sig två duktiga musiker, lillbrorsan Oscar Gustafsson på klaviatur och sysslingen Jonas Bleckman på cello. Bara presentationen av dem är högst originell. Och musiken är ibland vacker, ibland skev.
Men… är det roligt, då.
Jag vet fan inte. Inte alltid, men jag skrattade en hel del. Framför allt har Björn Gustafsson en likeability, som man säger på engelska. Det är snudd på omöjligt att inte gilla honom och följa med på hans galna infall.
Och den sång som bröderna mot slutet sjunger ihop om kärleken till varandra, illustrerad av bilder bakom dem från hela deras liv, är så vacker att det är svårt att hålla tårarna tillbaka.