Rollen som Gustav Svensson var som klippt och skuren för honom
Jan-Olov Andersson om Allan Svensson
Med Allan Svenssons bortgång, mister Sverige en av sin generations bästa skådespelare.
Han har för alltid en plats i den svenska tv-historien för rollen som brevbäraren Gustav i ”Svensson, Svensson”.
Och så var han ingen lismare, utan kunde inleda en intervju med att skälla lite grann…
Tv-serien ”Svensson, Svensson” var banbrytande när den skapades av Michael Hjorth, Tomas Tivemark och Johan Kindblom på 1990-talet.
Bara det att den spelades in i en tv-studio inför publik, som alla amerikanska sit com-serier, var ovanligt.
Och genomslaget blev enormt. Under den andra säsongen hade den alltid över 2,5 miljoner tittare. Som mest nästan 3,4 miljoner i november 1996.
Men den hade nog aldrig blivit vad den blev, utan Allan Svensson och Suzanne Reuter.
Rollen som Gustav Svensson var som klippt och skuren för honom.
Gustav är brevbärare, socialdemokrat, fotbollsgalen och gillar tecknade serier. Bor i ett radhus i Vivalla i Örebro. Trots att han är tvåbarnsfar, är han märkligt barnslig, tar livet med en klackspark och vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Hur han blev ihop med hustrun Lena (en fenomenal Suzanne Reuter) kan man kanske ifrågasätta för de är väldigt olika. Hon gör karriär, först på banken, sedan som borgerlig kommunalpolitiker. Helt klart är hon betydligt smartare än honom.
Men i Allan Svenssons tolkning är han ändå både lite bondslug och streetsmart och väldigt lätt att tycka om, hur hopplös och kolerisk han än ibland kan framstå som. När posten i en senare säsong hade rationaliserat bort honom från sitt jobb så han hade blivit förtidspensionär, kallade han sig helt enkelt för ”överkvalificerad” för jobbet.
Tv-seriens julavsnitt har blivit en klassiker som ofta visats under julen i SVT.
Allan Svensson var mångsidig, kunde spela vilken typ av roller som helst.
Han utbildade sig på Skara skolscen och Teaterhögskolan i Göteborg i slutet av 1970-talet.
Fick ett första genombrott i tv-serien ”Hedebyborna”.
Under åtskilliga år ingick han i Stockholms Stadsteaters fasta ensemble, där han både stod på scenen och regisserade.
Han spelade allt från Shakespeare och Tjechov till Sam Shepards ”Den stora lögnen” och Tony Kushners ”Angels in America”.
1992 regisserade han familjeföreställningen ”Det susar i säven” som blev en gigantisk publiksuccé som spelades i flera år, med Peter Harryson i rollen som Paddan.
Den betraktade Allan Svensson stolt som den största milstolpen i karriären, vid sidan av ”Svensson, Svensson”.
När ”Svensson, Svensson” blev fars på teatern, gjorde den succé både på Chinateatern i Stockholm och Krusenstiernska gården i Kalmar. På Oscarsteatern var han bland annat med i ”Victor/Victoria”, ”Fångad på nätet” och ”Singin’ in the rain”, en av de allra främsta uppsättningarna genom åren.
Det sista han gjorde på scenen var ”Mr Morfar”, en komisk monolog, men den turné han skulle genomföra fick ställas in när han blev sjuk. Sedan kom pandemin och den sista tiden av sitt liv tillbringade Allan Svensson på ett vård- och omsorgshem i Stockholm.
Men han lever vidare genom alla filmer och tv-serier.
Totalt närmare ett hundratal film- och tv-roller.
Kjell Sundvalls ”Lyckans ost” (1983) var en tidig film där han spelade mot Suzanne Reuter.
Julkalendern ”Panik i tomteverkstan”, Maria Wern-deckarna där han spelar polischefen Hartman och tv-serierna ”Fröken Frimans krig” och ”Gåsmamman” är exempel från senare år.
Trots att han kanske blev mest känd för sin komiska tajming, var han inte rädd för att ta sig an roller som inte var självklart sympatiska.
Ondsinte Östling i ”Gåsmamman” var ett exempel, pösmunken som kämpade mot kvinnlig rösträtt i ”Fröken Frimans krig” ett annat.
Och på scenen på Uppsala Stadsteater spelade han både finansmannen Jan Stenbeck i ”Fursten” och Göran Lindberg i ”Kapten Klänning”. Färgstarka men inga självklart sympatiska personer.
Hur han var privat vet jag inte, egentligen, men de gånger vi sågs var han alltid intresserad av att prata om saker vi båda hade sett och han hade tydliga åsikter.
En intervju började ofta med en diskussion. När jag skulle intervjua honom inför en säsong av ”Gåsmamman” började han med att skälla ut mig för något jag hade skrivit. Inte om honom, utan om något helt annat, som han helt enkelt hade en helt annan åsikt om. Efter några minuter, sa han:
– Så…nu kan vi börja. Vad vill du veta?
Det är skönt med folk som inte gör sig till.
Det gjorde aldrig Allan Svensson, utom på scenen eller framför en film- eller tv-kamera. Men då var det ju hans jobb. Som han gjorde bättre än de flesta.
