Låt oss minnas realityformaten som åldrades spektakulärt dåligt
Netflix ”Biggest loser”-dokumentär är bara toppen av ett isberg
TV-KRÖNIKA Dokumentärserien om den brutala bantningstävlingen ”Biggest loser” har gått som tåget för Netflix.
Och jag har uppslag för en och annan uppföljare.
Efter vinterns ”Jerry Springer: Fights, camera, action” har Netflix nu gett oss ”Fit for tv: The reality of Biggest loser”, och man kan börja ana ett tänk.
”Ja, vi må kabla ut en hel del fullkomligt meningslöst content för massorna, men låt oss hoppa upp på ett par lagom höga hästar och göra snaskiga dokumentärer om hur lågt tv kunde gå förr i tiden.”
Och jag kan inte påstå att det inte är en bra idé. ”Biggest loser”-dokumentären har fått precis den uppmärksamhet som var tanken, och den militanta tränaren Jillian Michaels, som blev rik på att vråla i tjocka människors ansikten, är nu själv så kränkt att hon tydligen funderar på att stämma Netflix.
Och då var innehållet inte ens speciellt chockerande, om ni frågar mig eller rimligtvis någon annan som var vid liv och vaken på 00-talet, när reality tv:n var ung och tygellös och i princip allt var tillåtet.
Att deltagarna i ”Biggest loser” blev utsatta för hälsorisker och förnedring i underhållningens namn, pressades till och förbi sina bristningsgränser, sabbade sin ämnesomsättning, inte fick någon uppföljning från produktionens håll – och inte sällan gick upp alla kilon igen efter tävlingens slut – kan knappast kallas för avslöjanden. Eftersom det aldrig var några hemligheter.
Och ordet jag kom att tänka på när jag såg serien var: Klickbete.
Men, om det här med att lyfta gamla tv-synder från realitygenrens vilda västern-era nu har blivit en grej, finns en hel ocean att ösa ur när det gäller koncept som så att säga inte har åldrats väl.
Som, i kategorin fat shaming, den brittiska serien ”Fat families”, som hette ”Feta familjer på diet” i Sverige. Värden Steve Miller började varje program med något i stil med ”Akta er massiva fetton, jag kommer och tar er!”, poserade vid ett tillfälle framför en grupp elefanter för att illustrera hur enorma veckans deltagare var, och stövlade helt utan fingertoppskänsla in hemma hos ett överviktigt barn med orden ”Tjenare fetknopp!”.
Och på tal om barn, är det väl högst oklart om ”Toddlers & tiaras”, om hur mammor ställde ut sina väldigt unga döttrar på skönhetstävlingar för barn, med massor av smink, stora hår och ibland även lösbröst och rumpinlägg, skulle flyga speciellt bra i dag.
Att straighta människor skulle låtsas vara gay eller bi, för att blåsa icke-heterosexuella personer i dejtingsåpor, var en gång i tiden också en helt okej grej (se till exempel ”A shot at love with Tila Tequila” och ”Boy meets boy”). Precis som att samla ihop ett gäng kvinnor med golddigger-tendenser och tuta i dem att de skulle tävla om en miljonär (”Joe Millionaire”) eller en prins (”I wanna marry Harry”), för att sedan avslöja att karln de slogs om var en byggarbetare utan några större tillgångar, eller en helt vanlig britt som hade färgat håret rött.
Eller, för den delen, att låta en grupp män tävla om en jättevacker kvinna, som på slutet avslöjade att hon föddes som man – och ännu inte hade genomgått könskorrigerande behandling (”There’s something about Miriam”).
Bland andra i dag kanske inte helt oproblematiska trender man minns fanns den som gick ut på att plastikoperera om människor, helst kvinnor, till oigenkännlighet (”Extreme makeover”, ”Bridalplasty”, ”The swan”), och den som handlade om att exploatera kändisar i kraftig utförsbacke (”The Anna Nicole show”, ”Britney and Kevin: Chaotic”, ”Celebrity rehab”).
Och låt oss inte heller glömma ”Who’s your daddy?”, om hur en bortadopterad kvinna skulle försöka peka ut sin biologiska pappa bland en grupp äldre män, eller sexighetstävlingen ”Are you hot?”, i vilken den gamla ”Falcon Crest”-stjärnan och flickidolen Lorenzo Lamas använde en laserpekare för att belysa vad han ansåg vara folks kroppsliga defekter.
Men allra mest mogen för en ordentlig Netflix-genomgång är kanske ändå Tyra Banks modelltävling ”America’s next top model”.
Långlivad, lysande och snudd på legendarisk, absolut. Men också allt annat än kroppspositiv, politiskt korrekt och empatisk. Och med exakt noll par silkesvantar inblandade.
Mycket hade varit för mycket för dagens publik.
FJELLBORGS FAVORITER
Maffiablod
Efter ”Mobland” har vi nu här en ännu bättre brittisk gangsterserie, om en spirande maktkonflikt i en maffiafamilj i Liverpool. Våld, psykologi, relationsdrama, humor och kolossalt kraftiga dialekter, med Sean Bean som patriark. På SVT Play.
Long story short
”BoJack Horseman”-skaparen Raphael Bob-Waksbergs nya animerade Netflix-serie för vuxna är en pärla. En både rolig, insiktsfull och melankolisk historia om den judiska medelklassfamiljen Schwooper, som berättas icke-linjärt och sträcker sig över flera decennier.
Generationer
Det här nya danska generationsdramat på SVT Play har en i ett fast grepp redan i inledningen, när gamla rester efter ett dött spädbarn hittas på en vind – och en 87-årig gammelmormor direkt erkänner mordet. En stark, spännande och elegant berättelse om hemligheter och spöken ur det förflutna.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu
