Begåvad, vacker, underskattad – och svår
Val Kilmer hade enorm stjärnkvalité men valde inte den raka vägen
Val Kilmer blev bara 65 år gammal, men att hans karriär blev relativt kort berodde inte enbart, eller ens främst, på att han drabbades av halscancer för tio år sedan.
Han och Hollywood drog helt enkelt inte jämnt.
Val Kilmer hade både kvaliteterna och förutsättningarna för att bli en stjärna.
Han föddes i Los Angeles, inte långt från Hollywood (av en mamma med svenska rötter), och gick i skolan tillsammans med Kevin Spacey och Mare Winningham.
Han kom in på prestigeskolan Juilliard i New York i rekordung ålder, och började sedan sin teaterkarriär 1983 i pjäsen ”The Slab boys” – i vilken han spelade mot Kevin Bacon, Sean Penn och Jackie Earle Haley.
Ett år senare filmdebuterade han i actionkomedin ”Top secret!”, som han följde upp med kultiga ”Real genius”. Och sedan brakade en liten film som hette ”Top gun” in, och lade mer eller mindre hela 80-talet för sina fötter.
Tom Cruise var förstås den stora stjärnan som Pete ”Maverick” Mitchell, men Kilmer gav fler lager till rivalen Tom ”Iceman” Kazansky än vad plikten initialt krävde, och blev i och med Tony Scotts superhit officiellt glödhet.
Han var karismatisk, begåvad och dessutom rockstjärne-snygg, och under ungefär tio års tid visade han upp en imponerande mångsidighet med en rad minnesvärda roller.
Han var bland annat den skrytsamme legosoldaten Madmartigan i Ron Howards klassiska fantasyäventyr ”Willow”, västernlegendaren Doc Holliday i ”Tombstone”, Elvis Presley i Quentin Tarantinos ”True romance”, och yrkesrånaren Chris Shiherlis i Michael Manns Pacino-möter-De Niro-rökare ”Heat”.
Personligen minns jag honom allra mest och bäst från Oliver Stones ”The Doors”, där han gestaltade Jim Morrison med sådan passion, utstrålning och drucken dekadens att jag, som var 13 år på den tiden och inte hade någon direkt tidigare relation till rockikonen, fortfarande tänker på Val Kilmer varje gång jag hör en The Doors-låt.
Alla var inte golvade av den filmen, men jag blev det. Och oavsett vilken Kilmer-roll man minns bäst, minns man Val Kilmer om man var med på 90-talet, då han ett tag lär ha varit en av Hollywoods bäst betalda skådespelare och den tunga filmkritikern Roger Ebert kallade honom för ”den mest obesjungna manliga huvudrollsinnehavaren i sin generation”.
Men yngre årgångar är förlåtna om de tänker ”Val, vem?”.
För medan han gjorde bra saker även lite senare (se ”Kiss kiss bang bang” från 2005!) hände det något någonstans i mitten av 90-talet, strax efter att Kilmer hade spelat huvudrollen som Batman i Joel Schumachers ”Batman forever”.
George Clooney ersatte honom i nästa Batman-film, medan han själv gick vidare till det ökända Marlon Brando-haveriet ”The island of Dr Moreau”, småsågade ”Helgonet” och sci-fi-floppen ”Red planet”.
Vad hände? Var det Hollywood som inte ville ha honom eller var det han som inte ville ha Hollywood?
Sanningen kan vara lite av varje.
Kilmer fick rykte om sig att vara svår att jobba med. Stone kallade honom för ”ett pussel inuti ett mysterium, inlindat i en gåta”. Schumacher kallade honom ”barnslig och omöjlig”. John Frankenheimer, som regisserade honom i ”The island of Dr Moreau”, sa:
”Jag gillar inte Val Kilmer, jag gillar inte hans arbetsmoral och jag vill aldrig mer ha med honom att göra”.
Men besvärliga skådespelare har jobbat vidare i Hollywood förut. Och i dokumentären ”Val” från 2021 – där sonen Jack återger den historia hans pappa inte längre har rösten att berätta – framträder en mer komplicerad bild än så.
Av en man som kanske inte valde den raka vägen, men i alla fall valde sin egen väg.
Det är möjligt att han var sin egen värsta fiende, innan halscancern blev det.
Men han var i alla fall aldrig ointressant.
Han var, som Robert Downey Jr har uttryckt det, ”kroniskt excentrisk”.
