Mer våld än Martin Beck och pappa Rudolf i Peter Habers ”Sommar” i P1
Skådespelarens sommarprat ett naket brev till föräldrarna
RECENSION. Som pappa Rudolf var han roligast i Sverige.
Men Peter Habers ”Sommar” är långt ifrån kul.
- Betyg:
- Namn: Peter Haber
- Ålder: 72
- Bor: Stockholm
- Yrke: Skådespelare
- Tidigare medverkan i ”Sommar”: Debutant
Han är så folkkär att det är överraskande att det var först förra året Peter Haber fick frågan om att vara med i ”Sommar”.
Bättre sent än aldrig, här är nu en av Sveriges mest älskade skådespelare.
Men kalibrera era förväntningar: det tar en timma och tolv minuter innan de folkkära Martin Beck och (Sunes) pappa Rudolf gör entré. Och då i en kliniskt humorbefriad analys av rollprestationerna.
Våldsam uppväxt
Men det är i sin ordning. Den fumliga filmfadern ställs nämligen mot Habers egen pappa. Sommarpratet är en bultande dröm om ett terapeutiskt avslut med de i dag döda föräldrarna, om deras psykiska ohälsa och oförmåga att prata om den.
Pratet är ett brev riktat rakt till dem. Haber pratar lågmält och en smula monotont på ett sätt som kanske kan få någon att byta kanal, men den som stannar kvar belönas med ett så brinnande angeläget ämne: vad psykisk ohälsa och en känslomässigt handikappad mansroll för med sig för individen och de anhöriga.
Via minnen och systerns research mejslar Peter Haber fram fadern som, känslomässigt söndertrasad av krigets Tyskland, inte kan hantera sina barn och känslor på ett bra sätt. Pedagogik byts mot våld. De som växt upp under samma tid kan säkert känna igen sig extra mycket i uppfostringsmetoderna.
Mamman bryter ihop i ångestattacker på köksgolvet. En elak lärare förpestar relationen till skolan. Haber ringar in hur samhället formar en människa.
Det är nog inte bara jag som undrar hur han påverkats i sitt eget föräldraskap och svar kommer: han vill vara känslomässigt tillgänglig och kunna vara öppet sårbar om sina känslor. Och försonas med ”mamsen och pappsen”.
Musiken förbjöds av pappan
Mittpartiet blir något slags kronologisk yrkesmemoar om den stora scenkonsten som blev Peter Habers räddning och kall. Politisk udd blir det i en liten omväg in i det kommunistiska engagemanget som ”gick för långt”, som han nu fördömer som en okunnig revolt mot föräldrarna och understryker hur Tyskland gjort upp med sin historia bättre än Ryssland.
Den ljuvliga låtlistan bryter ofta tvärt med Habers lunkande stämma: rock och blues som pappan förbjöd honom att lyssna på, män á la Cornelis, Pugh och Mayall, som ger en ytterligare dimension till porträtteringen av mansrollen.
Peter Haber plågas av stora självtvivel, det var därför han tackade nej till ”Sommar” förra året.
Men Heja Haber, historien går rakt in i hjärtat.
Här hittar du sommarpratet och här fler sommarrecensioner.
Sommar i P1 släpps som podd kl. 07.00 och sänds i P1 kl. 13.00.