Kung Uggla sitter säkert i nya föreställningen – både i baren och på tronen
Jan-Olov Andersson om att följa Magnus Ugglas väg – från grabbig till manlig till lite gubbig.
Kungen har varit kung i snart 51,5 år. Om Kung Uggla har suttit på tronen i 50 år kan diskuteras. Men ”jag skiter i matematik” sjöng han ju redan 1977.
Den här showen, fylld av hits i ett rasande tempo, visar att han säkert sitter kvar på tronen längre än Carl XVI Gustaf.
Vänner och jag har genom åren passionerat lyssnat på till exempel Ebba Grön, Eldkvarn, Ulf Lundell, Wilmer X, Bo Kaspers Orkester och Lars Winnerbäck.
Jo, det finns massor av bra kvinnliga svenska artister också, men nu handlar det om jämförelser med Kung Uggla och hans väg från grabbig till manlig till lite gubbig.
Eller… det sistnämnda tar jag tillbaka. Han och bandets tre kvinnliga musiker, med sylvassa gitarristen Mona Lindgren på sång, gör effektivt ironi av låten om folkparkspubliken som skriker visa pattarna på ett sätt som lite grann tar loven av den kritik han ibland fått för manschauvinistiska texter.
Jag var med och skrev om genombrottsturnén med ”Varning på stan” hösten 1977. Och sedan har det fortsatt. Kung Ugglas sånger har utan att jag egentligen tänkt på, utan att jag kanske så ofta spelat albumen, blivit soundtracket till mitt vuxna liv. De har liksom funnits överallt.
Att ragga brudar förstås då ere draget i stan. Den 25:e smäller det, man är kung, kung, kung i baren. Fyra sekunderbart e kort. Jag dansar aldrig nykter någonstans. Men fy fan vad det är gott med lite fyllekäk. Och så vidare. Man känner mer eller mindre motvilligt igen sig i mycket av hans poesi. Skrattar åt hånfulla texter om allt från dörrvakter och B-kändisar till trubadurer och fula gubbar.
50 år på tronen… nja, så är det kanske inte riktigt. Några gånger har han väl blivit avsatt, kan man hävda.
50 år på tronen… nja, så är det kanske inte riktigt. Några gånger har han väl blivit avsatt, kan man hävda.
Men då har han återanvänt det också. Som i den roliga och fräcka monologshowen ”Johnny the fucker” 2021, om fiaskot i Melodifestivalen. Showen ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder” (2015) om hur han upptäckte musiken som tonåring var ännu bättre.
Kung Uggla skapar numera sällan ny musik. Det är tv-program och fredagsdrinkar och nyligen romanen ”Roland från Småland” (Norstedts), en rolig skröna som blandar verklighet och fiktion.
Den här showen påminner oss om hur slagkraftiga hans sånger varit genom åren. Utan melodierna och refrängerna, skulle han aldrig ha blivit den folkkära rebell och retsticka han är, genom att dra allt som flera generationer varit med om till sin spets.
Han må vara 70 år (Mick Jagger är 81…) men uppträder fortfarande uppkäftigt. Jag har aldrig sett honom vara bättre ihop med ett rockband. Och vilket band, sedan!
Jag har aldrig sett honom vara bättre ihop med ett rockband. Och vilket band, sedan!
Ibland dånar det som ett hårdrocksband. I ”Jag och min far” är pianot utbytt mot marschtrummor, mättat blås, dragspel och fiol. Mycket snyggt.
Mona Lindgren, Agnes Grahn och Agnes Darelid (gitarrer, trumpet, trombon, sång) var väl inte födda när Kung Uggla besteg tronen för åtminstone nästan 50 år sedan, men spelar hans låtar som om de aldrig gjort något annat. Blåset och Anders Nygårds fiol gör att låtarna blir mer spännande än på albumen.
Hitsen avlöser varandra. Om Kung Uggla ville, skulle det bli allsång i varenda en, men det vore ju lite tråkigt i längden.
Publiken får önska låtar i ett parti, då blir det ”Mälarö kyrka” (jäklar vilken Svensktoppsklassiker det är!) och Karl Gerhard-klassikern ”Jazzgossen”.
Hitsen avlöser varandra. Om Kung Uggla ville, skulle det bli allsång i varenda en.
Både vår och höst spelar han på Göta Lejon. Tror inte någon blir besviken. Några arbetskamrater tycker jag borde ta i med allra högsta betyg. Vad ska jag skylla på? Jo, att de korta och roliga mellansnacken hade kunnat få vara fler.
Carl XVI Gustaf avgår rimligtvis hyfsat snart. Kung Uggla sitter säkert, både i baren och på tronen.
