Smalast vann – igen
Irena Požar: Vi är tillbaka på ruta ett
När jag fick frågan om att medverka i SVT Edit-dokumentären ”Smalast vinner” visste jag att det skulle vara svårt och snårigt att svara på frågor om ett ämne som är ett minfält att navigera. Jag visste att den nästan två timmar långa intervjun som producenten Frida Söderlund gjorde med mig skulle klippas ner rejält. När jag fick förhandstitta på hela programmet inför premiären kände jag: ”bra, det här duger”.
Allt kan inte få plats i en drygt 45 minuter lång dokumentär där flera röster ska höras och mängder av aspekter belysas. Och jag sitter knappast på alla svar eller all den kunskap som behövs för att dissekera, förklara och lösa det akuta samhällsproblem som vikthets och ätstörningar är. Men jag är glad att jag ändå fick sagt att influencers både är offer och förövare; möjliga förövare i en 18-årig tjejs liv, men offer för ett system där kapitalismen och patriarkatet håller kvinnor i ett järngrepp.
Jag har sett klippet spridas och citeras i samband med den debatt som rasat de senaste två veckorna. Det har blivit något av ett bevis på att ”Smalast vinner” slår fast att influencers inte är ensamt ansvariga för det helvete som flickor och unga kvinnor upplever dygnet runt på Tiktok. Jag tycker att den hållningen är tydlig på flera sätt genom dokumentären, och under de två veckor som gått sedan den hade premiär har debatten varit konstruktiv. Vissa har klagat, andra har hyllat – men nästan alla har varit genuint engagerade.
Det var kul så länge det varade. Nu är vi tillbaka på ruta ett. Influencers är fortfarande offer, men inte för kapitalismen och patriarkatet – utan för elaka följare och klippare och producenter på SVT.
Tilda Törnqvist, en av Sveriges största tiktokare, var en av de elva influencers som tillfrågades om att medverka i ”Smalast vinner” och en av alla elva som tackade nej. I ett tio minuter långt klipp, som fått över en halv miljon visningar på Tiktok, berättar hon om varför hon sa nej och hur jobbigt det har varit sedan premiären. Klipp från Törnqvists Tiktok visas vid två tillfällen upp i dokumentären, vid sidan av andra influencers. Det är fult gjort, tycker hon – och menar att hennes (oskyldiga) innehåll har lagts i samma kontext som internationellt pro-ana-innehåll. Tittar man noga på ”Smalast vinner” så ser man att det inte stämmer, klippet visas tidigare och separat från det extrema innehållet, men jag kan absolut förstå att det är Tilda Törnqvists känsla. Och att det känns orättvist.
När jag såg Tilda Törnqvists video om hur tufft det har varit för henne de senaste veckorna kände jag med henne. Det måste vara fruktansvärt tröttsamt att hela tiden bli bedömd. Och i hennes fall har utpekandet av henne som en av de influencers som bidrar till vikthets till och med genererat dödshot. Det känns överflödigt att poängtera men jag gör det likväl: det är helt jävla sjukt och fullständigt oacceptabelt.
Men om vi återgår till grundfrågan, om influencers ansvar, så blir Törnqvists video och uppmärksamheten det har fått ett klockrent exempel på hur hon och hennes influencer-kollegor sätter agendan. Törnqvist ville inte ställa upp i ”Smalast vinner” eftersom hon inte ville framstå som ett offer som mår dåligt av kritik, eftersom huvudproblemet är något mycket större: en värld där flickor och kvinnor via sociala medier hetsas att bli farligt smala.
Ändå sitter vi här nu, efter två veckors intensiva samtal om smalhetsen och pratar återigen om hur jobbigt det är för smala influencers att ifrågasättas. Smalast vann, igen.
