Var det en gala eller en valfilm?
Karolina Fjellborg: Guldbaggen firade 60 år med en tröttsam tillställning
På förmiddagen den 13 januari rapporterade svenska tidningar om kraftigt sjunkande biobesök under 2024.
Och på kvällen kom Guldbaggen och gjorde sitt bästa för att skrämma bort ännu mer publik.
Guldbaggegalan firade 60-årsjubileum i år, och när programledaren Shima Niavarani på ett tidigt stadium varnade oss för att det inte skulle bli en bra kväll var det tydligen inte, som jag först hoppades, ett skämt.
Hon var bra förra året, men den här gången var hennes klänningar roligare än hennes manus. Och medan en känga eller två mot sittande regering och dess kulturpolitik förmodligen var obligatoriskt i sammanhanget kanske någon borde ha satt stopp innan hon tippade över och började kännas som en valarbetare för Magdalena Andersson.
Speciellt med tanke på att flera av pristagarna var inne på precis samma spår.
Visst får man uttrycka politiska åsikter även i galasammanhang, men om alla som uttrycker några åsikter spelar för samma lag blir tillställningen krasst sett en angelägenhet för, i fallet Sverige, bara ungefär hälften av tittarna, och ärligt talat ganska exkluderande och tröttsam för resten.
Och jag kan ju ha fel förstås, men jag är inte så säker på att total politisk slagsida åt ett håll är vad vare sig svensk film eller tv-sända galor – eller SVT för den delen – behöver.
Och en annan sak tv-sända galor inte behöver är evighetslånga tacktal. Det är lika konstigt varje gång folk verkligen vägrar att kliva av scenen när musiken börjar spela och bara pratar på (som till exempel Eva Melander här, men hon var inte den enda), som om tv-tiden vore obegränsad just för dem.
Det behövs uppenbarligen mer effektiva metoder för att få folk bort från scenen, för att hålla sig kort är en konst som få filmarbetare tycks bemästra.
Så, vad var bra då?
Jag gillade att Loa Falkman lyckades få in en mini-roast av sin Björnzone-kollega Filip Berg:
– Var är du Filip? Du är en sådan där person som liksom, när du kommer in i ett rum så undrar man vem som just gick ut.
Isak Danielson sjöng gudomligt. (Till skillnad från vissa andra kanske ska tilläggas, utan att nämna några namn.)
Det var fint att se Lasse Hallström belönas med en hedersbagge.
Och allt kring Filip Hammar och hans pappa Lars var förstås rörande.
Men visst var det väl typiskt att juryn, när det för en gångs skull faktiskt fanns en film som både hyllats av en (nästan) unison kritikerkör och gått hem stort hos allmänheten, inte kunde med att ge priset för bästa film till ”Den sista resan”?
Man skulle nästan kunna tro att de har lite beröringsskräck med det folkliga.