Leave Justin Bieber alone!
Irena Pozar om kritiserade framträdandet på Coachella
Bieberchella, y’all! Är det rimligt att få 10 miljoner dollar för att stå på scen i hoodie, framför en dator och sjunga med i Youtube-videos? Och hade en kvinnlig artist kommit undan med att göra samma sak? Nej, personligen tycker jag inte att det är rimligt att få 10 miljoner för någonting alls någonsin. Och nej, förmodligen hade en kvinna buats ut om hon hade gjort samma sak. Att nöjesindustrin har dubbla måttstockar vad gäller kvinnor och män, och att vi som publik medvetet eller omedvetet ställer helt olika krav på artister beroende på kön, är vida känt. Men bör det diktera hur popstjärnor, oavsett kön, ger uttryck för sitt konstnärskap? Återigen: nej.
Men även om man skalar bort genusanalysen, som med rätta gjorts i samband med Justin Biebers omtalade framträdande på helgens Coachella, kvarstår hård kritik mot artisten. Lat, tråkig, bekväm är några av orden som använts för att beskriva Biebers största spelning på många, många år. Såg kritikerna inte vad jag såg? Det var länge sen jag blev så berörd av ett framträdande, och då är ändå en stor del av mitt liv att fastna i algoritmer som visar mig “the most powerful live moments ever”. Bieber visar Youtube-klipp på sig själv genom åren, livestreamer sin spelning över Youtube och frågar samtidigt onlinepubliken om de har några låtönskningar.
I en tid när vi bombarderas med AI-skräp, hyperproducerade scenshower (som jag också älskar!) och låtar som blir virala för att de lirar bra med Tiktoks algoritm är det befriande som fan att se Bieber stå på scen. Han är avskalad, autentisk och visar att de riktigt stora popstjärnorna – som håller över tid – klarar av att uträtta stordåd med bara en mick och sin röst. Men i Biebers fall handlar det om mer än så. För det var inte bara en mick och hans röst: det var en återförening mellan den prepubertala pojke som slog igenom på Youtube tack vare en cover på Ne-Yos “So sick” – och den Bieber är idag. Däremellan har det, som man säger, runnit mycket vatten under broarna.
Justin Bieber har vantrivts på scen. Han har ställt in konserter, och ibland lämnat dem mitt i. Han har gömt sig, gapat på paparazzis och stundtals sett ut att må riktigt dåligt. Så när han, förvisso klädd i hoodie och med en dator framför sig, ler och sjunger – ja, då är det en slags uppgörelse Coachella-publiken får se. Han vänder blad, och firar den där pojken (och plattformen Youtube!) som gjorde allt möjligt. Bieber firar också fansen, som han annars haft en skavig relation med, genom att bjuda in dem till en på många sätt privat och helande stund.
För oss som är millennials och minns den tiden då stora popstjärnor upptäcktes på videoplattformar och i forum, så var Justin Biebers Coachella-framträdande en nostalgisk injektion som vi behövde nu mer än någonsin. Men det var också ett avslut. Justin Bieber är den sista stora superstjärnan av det här slaget, den enda och sista artisten som vuxit fram på det här sättet och som fortfarande kan sälja slut arenor världen över och skapa hysteri. Ja, han har fått hållas och fått fler chanser än kvinnliga diton skulle få – men istället för att beröva honom dem kan vi väl tacka och ta emot, och samtidigt hoppas att kvinnliga popstjärnor också får chansen snart.
