Den stora dumhetens trevliga triumf
Markus Larsson om en uppmärksammad kyrkflytt
Och i min gamla hemstad bereder de en väg för Herran.
Det går tydligen i 0,5 kilometer i timmen.
Eller de flyttar i alla fall på en kyrka.
Allt är väl älgarnas fel, som vanligt.
Det var väl det där vadstället i Ångermanälven som fick Sverige att verkligen gå bananer över slow tv. Det vill säga långsam, direktsänd och okommenterad tv där tittarna kan sitta hemma framför en skärm och titta på träd som uppträder live i förhoppningen om att få se skogens knug.
I dag är programmet, som produceras av SVT, så populärt att de kör höjdpunkterna på bästa sändningstid i tablån. Missade du den stora svanchocken i sjön i våras? Ingen fara. Den visas igen klockan 20.00 på tisdag, 19 augusti.
Om ”Den stora älgvandringen” var Nirvanas ”Nevermind”, en nytändning för ett gammalt format, måste veckans uppföljare ”Den stora kyrkflytten” åtminstone vara Kanye Wests ”My beautiful dark twisted fantasy”.
Att kalla ”Den stora kyrkflytten” för slow tv är aningen missvisande. SVT ramade trots allt in den långa direktsändningen i tre delar med programledare, kommentarer och intervjuer. Till och med vår riktiga kung, Knug Carl XVI Bernapapiljott, tog på sig sin allra vackraste journalfilmshatt och deltog. Men principen, att glo på hur ungefär 800 hjul fraktar en byggnad i 0,5 kilometer timmen, uppfyller kriterierna så det räcker.
Jag har spelat blockflöjt och tagit konfirmationen i Kiruna kyrka. Ingen är perfekt. Jag har dessutom sommarjobbat som kyrkguide i den tjärdoftande lokalen där Gud fader himself unikt nog avbildas i trä ovanför portarna. Han påminner om Göran Greider i tomteskägg. Eftersom det var roligare att låsa in sig i sakristian och läsa skräckböcker i stället för att berätta om Prins Eugens altartavla för tyska turister fick jag också till slut, ja, sparken på ett artigt sätt.
Jag har med andra ord, och till skillnad från tiotusentals andra, personliga skäl att följa kyrkflytten från Stockholm och dyker därför in dag två. Vid ett tillfälle får den smått fenomenale programledaren Sverker Olofsson, som på sin tid var lika stor som älgarnas bröstsim i Ångermanland, smaka på en lokal kaffeost. Han drar till med en ångande lögn:
”Vettu, den var ganska god.”
Kaffeost? God? Det är ungefär som att säga att diesel smakar bättre än champagne.
Flödet av tittarnas spontana kommentarer är förstås den verkliga behållningen. ”När är de framme?” ”När äter de lunch?” ”Vad äter de för lunch?” ”Sverker är kung!” ”Vem är Sverker?”
Stor irritation uppstår när en gejser av pizza-emojis forsar upp i kommentarerna. Och ju fler som klagar, desto mer pizza blir det.
Tv som ”Den stora kyrkflytten” är tillräckligt trivsamt för att programmet ska kunna ersätta en skrämsläckare eller eldstad i bakgrunden. Det är också tillräckligt dumt för att den som verkligen följer kyrkans väg i timmar kan känna sig rolig och speciell. Behovet av att visa hur mycket fritid man har är hisnande.
Den dagen som frågan om hur mycket Kirunas invånare får tillbaka av stadsflytten i form av sjukvård och bostäder engagerar lika mycket som en pizza-emoji kommer samhället att förändras på riktigt.
Mot slutet av sändningen dag två blandas pizza-emojisarna i alla fall upp med fler hjärtan.
Det hinner även dyka upp en och annan kamel i flödet av symboler. Vilket, lite slarvigt översatt, kan betyda ”Jag vill humpa med dig”.
Det digitala toalettklottret ger en bra bild av vad som krävs för att skapa populär tv år 2025.
