Discodängan som dödar januaris onda demoner
NEW YORK. Värsta januari någonsin?
Ja, kanske
Det är nästan så inte ens ett pålitligt motgift som The Brothers Johnsons ”Stomp!” fungerar i år.
Blir av en Mats Eriksson på sociala medier påmind om att jag en gång skrivit följande i en krönika som den här:
”Om januari vore en människa skulle jag kunna tänka mig att revidera min syn på dödsstraffet. Fy fan vilket helvetes vidrigt lass skit till månad det här är.”
De aningen barska raderna minns jag inte, men man kan konstatera att aversionerna mot januari vare sig är grunda eller nya.
Ändå: Årets version tar nog priset.
Den här gången räcker det inte med att det är mörkt som i graven, förlamande svinkallt, tomt på kontot, blåsigt och snöigt och så omöjligt långt till mer rimliga tider att själen bryts av lika lätt som lårbenshalsarna när vi snubblar på svarta isfläckar på trottoarerna.
Världen har dessutom förlorat vettet. Motivet i den berömda Edvard Munch-tavlan framstår som Carl-Gustaf Lindstedt i jämförelse med hur jag känner mig efter en minut på valfri nyhetssajt.
Inte ens de bangers som sedan många år finns samlade på en lista kallad ”Chase January away” har samma effekt som vanligt.
Den sattes en gång ihop för att, som namnet indikerar, bekämpa den här månadens demoner och består av 75 livsbejakande långfingrar i luften; jublande feelgood-dängor som med vilt sväng och tygellös eufori besvärjer döden där ute.
En är, förstås, Whitney Houstons brottarhit ”I wanna dance with somebody”. Den har alltid fått juicerna att flöda på rätt sätt, men växte till en livslustens egen hymn när den en eftermiddag mitt under pandemin plötsligt spelades i radion på min lokala D’Agostino, en Manhattan-version av ICA, och såväl kunder som personal började dansa i de glest befolkade gångarna mellan frysdisken och kaffehyllan – som i en scen i tv-serien ”Fame”.
Den brukar lysa upp även de mest hopplösa januaridagarna, men nu biter den inte riktigt. De isande vindarna som sveper längs andra avenyn känns lika jävliga hur Whitney än wailar och stuffar. Likadant är det med (högst varierande) höjdpunkter som Dave Edmunds version av Bob Segers ”Get out Denver”, Cornershops ”Brimful of Asha”, The Soul Sisters ”Good time tonight”, Paul Simons ”You can call me Al”, Primal Screams ”Movin’ on up”, Tommy McLains ”Before I grow too old”, The Impressions ”Talking about my baby”, Iggys ”Lust for life”, Ray Charles ”Mess around” och Springsteens 1977-version av Jackie Wilsons ”(Your love keeps lifting me) Higher and higher”.
Sedan har vi ”Stomp!” – de goda, funkiga Johnson-bröderna George Lightnin’ Licks och Louis Thunder Thumbs enda riktiga hit från 1980 ( i alla fall tills Quentin Tarantino populariserade ”Strawberry letter” i ”Jackie Brown”).
Det har länge varit min stora disco-favorit, ett enda glittrande fyrverkeri av extas, med stråkarrangemang som bara de kan tömma en hel vinter på ångest.
Den då? Den måste väl fylla sitt syfte? Ja, till slut. Det tar emot när de djävulska vindarna får ny fart under den beckmörka kvällen, men när jag kommer runt hörnet vid 42:a gatan och ser neonen spraka längre västerut exploderar refrängen i hörlurarna och det går att känna:
Om bara 55 dagar är det vårdagjämning och på nåt sätt blir allt så småningom bättre...
