Benjamin Ingrosso om självtvivlet under USA-turnén
Publicerad 2025-02-16
NEW YORK. Först erövrade han Sverige.
Nu gräver Benjamin Ingrosso efter guld i USA.
Men demonerna vägrar hålla tyst.
– Rädslan är alltid att man inte är tillräcklig, att folk blir besvikna.
Hans namn står i svarta blockbokstäver ovanför entrén till konsertlokalen.
Innanför dörrarna dunkar basen så hårt att det vibrerar i bröstet på de som rusar förbi på trottoaren. Ljudet sipprar ut från soundcheck; sista finliret innan det är dags.
Benjamin Ingrosso lägger ner mikrofonen och sjunker ner i en sammetsfåtölj på kultförklarade Irving Plaza på Manhattan. Inom kort ska golvet fyllas med folk.
Han träffade ett par fans redan på planet hit till USA, berättar han. De kom ända från Sverige och Danmark. Folk verkade vara förväntansfulla – och det gav honom premiärnerver. Det här var ju ingen arenashow där man kan luta sig mot pyroteknik och flashiga skärmar. Vad skulle folk tänka?
– Jag var osäker på om folk förstod att det här inte var en stor show som den vi gjorde i somras. Det här är back to basic igen, säger Benjamin.
I Sverige har han redan gjort allt. Varvat tv-programmen, marinerats i priser, fyllt Stadion. USA kändes som nästa logiska steg.
Och nu är han här: ute på sin allra första turné i Nordamerika, en nära två veckor lång rutt med sju stopp. Han har redan spelat i Chicago, Toronto, Boston. Men New York? Det är speciellt.
– Rädslan är alltid att man inte är tillräcklig, att göra folk besvikna. Att inte leva upp till förväntningarna, säger han.
Det där malande självtvivlet.
Ingrosso har redan talat öppet om hur det brukar hänga över honom. Hur han brottas med tvivlen, samtidigt som han ändå målmedvetet och öppet visar att han vill offra allt för att slå igenom ”over there”.
Han drömmer stort. Om att en dag sälja ut hela den ikoniska arenan Madison Square Garden.
Där är han inte riktigt ännu.
Imperiet Wahlgren – så mycket tjänar alla
Om djävulen på axeln
Under det första stoppet på USA-turnén kände han sig dessutom ur gängorna. Det hade gått sex månader sedan senaste gången han stod på en scen. Kroppen behövde hitta tillbaka. Flåset, mellansnacket på engelska. Allt kändes ovant.
Sedan dess har det lossnat, och han har till och med haft några av de bästa spelningarna i sitt liv. Ändå snurrar tankarna.
– Jag pendlar mellan att känna mig tacksam och att vara överväldigad. Jag står liksom i New York, med en spelning på det här stället.
Han pekar på sin axel.
– Samtidigt finns den lilla djävulen där. Som säger: ”Jaja, men det är ju inte Madison Square Garden.”
Från början skulle han dessutom ha spelat i en större lokal, men har bytt till en mindre.
När han därtill hört folk som säger att de har väntat i sju år på att se honom live, kan prestationsångesten få fart. Då vill han ge allt. Som om det vore hans sista show.
– Jag sätter enormt mycket press på mig själv. Mer än någon annan gör. För att jag vill det här så mycket. Jag vill att folk ska känna att det var värt att komma hit.
Så var det i morse, innan New York-spelningen. Då satt han i ett två och ett halvt timme långt samtal med sin manager och bara pratade.
– Om hur man kan hantera den känslan, den där demonen som dyker upp när man minst anar det. Och om att jag måste inse att: det är bara en känsla.
Han försvinner in bakom kulisserna i ett grönmålat rum. Där sitter två medarbetare framför datorerna och bläddrar mellan videofiler. Ingrosso får en vattenflaska i handen, och fortsätter vidare genom klubbens labyrint.
”Handlar inte om att vara självgod”
Utanför portarna syns inget folk ännu. Mörkret har lagt sig och skyskraporna blinkar i fjärran.
När Benjamin stod där tidigare under dagen, vid ingången med hans namn, hade en förbipasserande pekat på honom och på skylten, och frågat: Är det du? Är du en rockstjärna?
Benjamin hasplade ur sig ett: ”Maybe”
Ett blygsamt svar, kanske också för att han vet att han vill så mycket mer. Att det bara är början.
Dagen innan passerade han just Madison Square Garden. Lät blicken vandra upp längs de cylindriska betongväggarna, kantade av glas och stål. Han kände in platsen en stund.
Där inne har giganter spelat, inför de 20 000 som får plats i publiken.
– När jag stod där kände jag att ”ja, är faktiskt inte omöjligt”. Bara att ta mig hit är ett stort steg.
Hans kusin, Sebastian Ingrosso i Swedish House Mafia, har ju varit där och gigat. Då måste han kunna också.
– Jag gillar att manifestera saker. Det handlar inte om att vara självgod eller ha hybris – det handlar om att våga tro på det, säger Benjamin.
Senare samma kväll träffade han en känd New York-svensk, som redan har hört sitt namn eka över läktarna inne på ”the Garden”. Benjamin Ingrosso åt middag med Henrik Lundqvist, hockeymålvakten som vaktade buren för New York Rangers under femton års tid.
Henrik Lundqvist minns själv mycket av den press som Benjamin beskriver.
– Man känner igen det som idrottsman. Att det är höga toppar i djupa dalar. Så är det för att man vill nå väldigt högt, säger Lundqvist till Aftonbladet.
Under middagen gav han ett råd: Det är resan som är det roliga. När du väl når målet tittar du mest tillbaka på allt du har åstadkommit.
De orden har Benjamin har tagit till sig.
– Då förstår man att den dröm jag siktar på, den lever jag redan i. Det spelar ingen roll om det är en mindre lokal, säger han.
– Att få spela som svensk artist i New York, Toronto eller Los Angeles, för över 500-600 personer är en brutal milstolpe i min karriär. Något jag alltid velat – men kanske inte alltid vågat hoppas.
Amerikaplanerna framåt är oklara.
Men oavsett vad den här turnén leder till är det inte hans sista, spår han.
– Självklart vill jag åka på en till turné här, och en till efter det, och en till efter det. Det är också jäkligt kul att vara här och nu.
Slänger slipsen på scen
Så är det dags.
Publiken väller in på klubben denna fredagskväll – amerikaner som upptäckt Ingrosso via sociala medier eller genom sitt nördintresse för Eurovision, och svenskar som rest hit från närområdet eller hela vägen från Sverige. Runt 700 personer fyller lokalen.
Ljuset skruvas ner, och jublet stiger.
Benjamin har svidat om. Klädd i uppkavlade skjortärmar och vida byxor, likt en vild Wall Street-börsmäklare som slängt kavajen och gått direkt från kontoret till nattklubben.
Benjamin tar stora kliv över scenen, tar kommando över publiken. Om tvivlen fortfarande gnager, syns det inte.
– New York! This is fucking crazy, ropar Benjamin mellan låtarna.
Där och då spelar det ingen roll att Madison Square Garden fortfarande känns avlägset.
Efteråt slänger Benjamin slipsen, knäpper upp den blöta skjortan och minglar med sina vänner på vip-hyllan.
– Skitkul. Att bara kunna säga ”New York, how are you tonight?”. Jättestort! säger han.
Och nu då? En dusch. En pizzaslice.
Därefter vidare, mot nästa stopp.
