En Elton John för folk som mikrodoserar LSD
Markus Larsson: I dag släpps det mer musik på ett dygn än vad som gavs ut under hela 1989
Father John Misty kommer aldrig att bli en snäll Ernst Kirchsteiger.
Han är i stället en artist, poet och hipstershaman som vår elaka tid förtjänar och behöver.
I dag släpps det mer musik på ett dygn än vad som gavs ut under hela 1989.
Det visar en rapport på musiksajten MusicRadar. De har bland annat pratat med Will Page som har varit chefsekonom på Spotify.
Det har aldrig varit lättare att själv skapa och släppa musik än nu. Det har aldrig funnits fler kreatörer av innehållet till våra strömmade tjänster än nu heller. Mellan 2023 och 2030 beräknas antalet kreatörer att växa globalt från 75,9 miljoner till 198,2 miljoner stycken.
Med andra ord – det är omöjligt att hinna lyssna på en bråkdel av all musik som släpps på vecka. Det krävs algoritmer för att sila fram guldkornen ur tsunamin.
Hur dessa algoritmer fungerar, vilka artister och låtar de väljer ut, hur lätta de kan vara att manipulera och hur den i de flesta fall miniersättningen ska fördelas till olika artister kommer att vara lika tongivande frågor om tio år som i dag.
Alla som får upp den sarkastiska amerikanska dandyn i sin release radar kan skatta sig lyckliga
Jag misstänker att Father John Misty knappast passar in i de aktuella algoritmernas syn på vad gemene man ska lyssna på. Rent kommersiellt tillhör han ett mellanregister. Han riskerar att spolas bort i en tid där allt vinklas utifrån det största eller det största som är sämst. Men alla som får upp den sarkastiska amerikanska dandyn i sin release radar kan skatta sig lyckliga.
Father John Misty, som egentligen heter Joshua Michael Tillman, har varit en rätt oemotståndlig artist ända sedan han fick sitt svenska genombrott på Way Out West 2015. En tidig eftermiddag, och inför en yrvaken publik, raljerande han först över folkrockbandet Mumford And Sons. Några av oss tackade för det. Sedan lade han sig på rygg med en suck och sjöng om hur uttråkad han var av USA.
När jag lyssnar på hans senaste och ofta briljanta album ”Mahashmashana” undrar jag om inte hans värsta brott alltid har varit att han är rolig
Father John Misty anstränger sig aldrig för att verka trevlig. Precis som de löjligt tydliga förebilderna Warren Zevon och Randy Newman är en giftig cynism och klädsam ironi alltid närvarande.
Vissa kommer alltid att kalla Father John Misty för en pompös posör. De kan ha alldeles rätt. Men när jag lyssnar på hans senaste och ofta briljanta album ”Mahashmashana” undrar jag om inte hans värsta brott alltid har varit att han är rolig.
Många kan inte ta det. Särskilt inte eftersom Father John Misty formulerar sig bättre i sina låtar än hans värsta kritiker lyckas göra i sociala medier. Artister som skriver texter som tål att läsas om fler än två gånger riskerar alltid att skapa följare som tycker och tror att de begriper mer om rock än andra. Ett år där låtar döpta till ”Fitta och kebab” ligger topp 30 på Spotify kan jag dock inte se vad lite hälsosam snobbism kan göra för skada längre.
Allt jag vet är att inga andra artister skriver låtar som ”Josh Tillman and the accidental dose”. Den handlar så klart om att sitta hemma hos en tjej som säger att hon älskar jazz och spelar Van Morrisons ”Astral weeks”, att ta LSD för att orka och se en clown hoppa ut ur en tavla.
Titelspåret är sin tur sanskrit och betyder, på ett ungefär, ett stort ödeland av kremerad aska. I takt med att interkontinentala missiler faller över Ukraina kan jag inte tänka mig en mer passande jullåt.
Father John Misty är en Elton John för folk som mikrodoserar LSD för att stå ut. Det är viktigare och roligare än filmmusiken till ”Wicked”.
