Dyra konsertbiljetter är en kapplöpning mot döden
Markus Larsson om Live Nations utspel
Det är en amerikansk mardröm.
Nej, den här gången handlar det inte om Donald Trump.
Det är dyrt att gå på konsert.
I dag känner alla någon som inte har råd längre. Eller någon som har gett upp och vägrar att hosta upp de tusenlappar som det ofta krävs för att se de mest åtråvärda artisterna.
Men dyrt kan alltid bli ännu dyrare.
Live Nation är världens största konsertarrangör. Under en konferens i veckan tyckte företagets vd Michael Rapino att musik är undervärderat. Biljetterna är för billiga.
Rapino jämför priserna med amerikansk sport. En artikel i magasinet Rolling Stone, som musiktidningen Gaffa skriver om här, tar upp ett av hans mest absurda exempel. Han säger bland annat att ingen har några problem med att folk betalar sexsiffriga belopp för en bra stol på en NBA-match i basket. Däremot blir det ramaskri om en Beyoncé-biljett kostar 9000 kronor.
Jämförelsen med sportvärlden haltar. Det är lättare och billigare att följa sport på en skärm än att se diverse premium-matcher på plats. Konsertpubliken har inte samma förutsättningar.
Michael Rapinos åsikt ska också tolkas i skenet av att landets dynamiska biljettpriser har gjort att det är billigare för fansen att flyga från USA till Stockholm för att se Taylor Swift än att gå och titta på henne i sin egen hemstad.
Poängen är att priserna i USA sakta sipprar ner till Sverige. Även här är taket inte nått – om det ens finns ett tak längre.
Enligt en undersökning i DN ökade en genomsnittlig festivalbiljett med 15 procent mellan 2019 och 2023. Det är svårare att veta exakt hur mycket dyrare enskilda konserter har blivit eftersom priserna varierar för mycket utifrån spelställe och artist.
Ta Taylor Swifts konserter på Strawberry arena i Solna förra året som exempel. Publiken kunde köpa biljetter i 13 olika priskategorier, från 670 kronor och upp till 8165 kronor.
Men det gäller att ha tur för att få tag på relativt billiga biljetter i segmentet 670–1600 kronor. Många missar snittpriserna. De får i stället betala betydligt grövre summor, eller satsa på andrahandsmarknaden där priserna kan öka med flera 100 procent och bli knäppare än Per Andersson på Instagram. Lika många måste också lägga undan för resa och hotell.
Dyra konserter och festivaler borde, rent logiskt, öppna för billigare alternativ, mindre spelställen och festivaler. Det är inte så enkelt. Trots att årets svenska livesommar går mot ett nytt rekordår oroar sig flera arrangörer för sina inkomster, enligt en artikel i DI.
Situationen påminner om strömmad musik – några få jättar tar allt och resten får hanka sig fram på resterna.
Ur den synvinkeln är det kanske inte biljettpriserna som är problemet i livemusikens ekosystem. Dyrare och dyrare biljetter blir snarare en kapplöpning mot döden.
En misstanke som förstärks av att Michael Rapino säger att en artist som omsätter en miljard kronor på en turné bara kan få behålla 30 procent av intäkterna. Högre biljettpriser ställer högre krav på kostsamma produktioner. I dag fraktar Beyoncé runt sin show med 62 lastbilar. Rapino beskriver det som att arrangera ett Super Bowl per datum.
Men behöver artisterna verkligen göra ett Super Bowl varje kväll? Börjar inte det att kännas gjort, förutsebart och omodernt?
Om ditt minne av en Beyoncé-konsert är att hon sjunger i en bil som svävar runt arenan i vajrar är det något som är fel. En gimmick som inte ens funkar alla kvällar.
Det är bilden av en sjuk bransch där några få gräver en grav åt alla andra.
