Julia Frändfors misshandlades av sitt ex: ”Man är fucked for life efter något sånt”
Poddprofilen släpper självhjälpsbok
Publicerad 2025-09-14
Han kastade henne i väggen och tog strypgrepp.
Trots det bad en gråtande Julia Frändfors sin dåvarande pojkvän att hjälpa henne att bli en bättre flickvän.
– Jag förlorade mig själv då och har fått hitta mig igen, säger hon.
Julia Frändfors, 37, har hållits vaken halva natten av sin yngsta son när hon kliver in på caféet i Gröndal i Stockholms söderort.
Poddprofilen släpper nu boken ”Det gör bara ont i början: och andra livsregler”.
– Det kändes ganska overkligt faktiskt. Svinkul, men mest overkligt. Att det blev något av alla ord.
Hon säger att det är någon typ av självhjälpsbok, fast också ”halvt på skämt” och med ”stor nypa salt”, och hon är egentligen inte ett fan av ordet ”självhjälp”.
– Men jag har inget bättre ord än så länge.
I beskrivningen till boken står det bland annat att Julia Frändfors är ”självutnämnd rådgivare inom relationer, skönhet, hälsa, rätt och fel och lite allt möjligt”, och att ”hennes livsregler varken är statistiskt säkerställda, logiska eller inslagna i silkespapper, men de leder någonstans”.
Vem vill du ska läsa den här boken?
– Främst mina lyssnare som redan känner mig och gillar mig. Så att jag slipper bli missförstådd.
Hon skriver om alltifrån att hon har varit ”ett psykfall” när det kommer till killar till hur jävlig hon var att hantera för sin mamma under uppväxten.
Det känns naket och utlämnande stundvis. Var det självklart att skriva ner allt det här?
– Ja, det tycker jag. Jag kan ju inte ljuga, och då hade jag lika gärna kunnat låta bli att skriva. Jag har redan pratat i sju år om mig själv, så det var inte så svårt. Jag tycker inte att det är naket och utlämnande, jag tycker att det är bra innehåll. Man kan se det som: ”Herregud, hur betedde du dig?” eller som att man skapade innehåll av livet, nu när det har gått några år. Och mina poddlyssnare vet ju redan hur jag är. Det hade varit annorlunda kanske om jag hade kommit in från vänster och bara: ”Här är min bok om en massa konstiga saker”.
Men tror du inte att du med boken kommer att nå ut till folk som inte redan känner till dig?
– Jag har svårt att se att någon som aldrig hört om mig bara: ”Vem är den här tjejen? Den boken ska jag köpa”. De som gillar mig, de gillar mig. De som inte gillar mig, de hatar mig.
Varför går du runt och tror att folk hatar dig?
– Man är inte för alla, och det är skönt, tycker jag. Några kommer säkert hatlyssna eller hatläsa också, men det får vara. Jag stör mig inte på det, så har det alltid varit. Det är lugnt. Jag är gammal nu, jag orkar inte bry mig. Folk är sura i två veckor, sen hittar de något annat att bry sig om.
Vad var svårast att skriva?
– Sånt som är pinsamt. Att man skämts för att man varit fattig, att man känt sig ful eller sämre än alla andra. Det är jobbigt att gå tillbaka dit, och det är jobbigt att släppa ifrån sig personliga saker. Men jag har också tänkt att om det inte är jobbigt och gör lite ont, så är det inte bra innehåll. Så tänker jag med podden också: om jag inte ångrar lite det jag har sagt, så är det fan ingen idé att säga det. Det ska göra lite ont. Man vill ju vara äkta.
Ett kapitel heter ”Han kommer aldrig att ändra sig”.
I den beskriver hon den fysiska och psykiska misshandeln hon säger att hon utsattes för av ett ex som hon var djupt förälskad i. Hon skriver om hur hon ligger på golvet i hallen och gråter helt okontrollerat efter att hennes pojkvän tryckt upp henne mot väggen så kraftigt att hennes bakhuvud slår i väggen. Hon berättar att han härmar henne när hon gråter och väser åt henne att hålla käften så att grannarna inte ska höra. Samtidigt frågar hon sig själv vad hon har gjort för fel och hur hon kan bli en bättre flickvän.
Hur var det att skriva det kapitlet?
– Jobbigt och tungt, såklart. Det är också det enda kapitlet som jag inte har korrläst flera gånger, för jag pallar inte. Jag skrev det, skickade in det, de sa att det var bra och jag kände bara: ”Okej, men nu vill jag aldrig mer läsa det igen. Jag har inte läst det nu i den här boken heller. Det är typ triggande att gå igenom det igen. Vissa av de där grejerna skrev jag dagen efter att det hänt, för att inte glömma. Man förtränger så lätt när man är med om sådana saker, hjärnan orkar inte och stänger av. Så jag hade vissa anteckningar kvar från förr och så skrev jag vissa nya grejer.
I boken skriver Julia Frändfors att hon, när hon är riktigt full, vågar skicka mass-sms till alltifrån ytligt bekanta, till sina manliga chefer som känner exet, till feministkompisen som hatar män.
I sms:en frågar hon: ”Är det normalt att bli kastad i väggen av sin pojkvän? Vad hade du gjort om din kille tog strypgrepp, det är inte helt okej va?”
När man läser boken så får man känslan av att du önskat att folk runtomkring hade ingripit mer. Vad hade de kunnat göra?
– Ja, dykt upp. Stoppa in mig i en bil och köra mig därifrån. Sådana handfasta grejer. Mina kompisar gjorde ju det till slut, alltså hämtade mig. Men jag vet inte. Som sagt, vissa grejer skrev jag då. Man är helt desperat och man vill ju bara ha hjälp, men man vet själv inte hur. Jag har inget facit på hur jag vill att folk ska reagera. Men det som jag kände då mycket var väl att det var mycket så ”åh nej, vad jobbigt för dig”, och sen går de vidare med sina liv. Men vad fan ska man begära? Att folk ska stanna allt för ens skull? Det gör de ju inte. Jag kan inte skylla på människorna jag hade runt mig riktigt. Men det är en väldigt ensam situation.
För henne var det självklart att skriva om misshandeln hon upplevt i det mest allvarliga kapitlet i boken.
– Det var hundra procent självklart för mig att ha med, faktiskt. Det är så många som skriver till mig som är i samma situation. Man önskar att man kunde åka hem till varenda en och hålla dem i handen och hjälpa. Jag vill inte bli ansiktet utåt för det där, men det får det fan vara värt det. Jag vill belysa hur snabbt man normaliserar ett beteende, hur kär man är ju och hur man förväxlar beteendet med ”passion”. Ena dagen blir man behandlad som en prinsessa och nästa dag kastad i marken. Det handlar inte bara om knytnävsslag och skrik. Och det är svårt att lämna.
”Andra gäster ringde polisen”
Till slut berättar hon hur hon räddades hon av sina vänner, som handgripligen hämtade henne från ett hotell där hon var med honom.
– Han hade skrikit så mycket att andra gäster ringde polisen. Det krävdes en yttre faktor. Jag hade kunnat stanna i flera år annars. Jag hade tur och att jag hade vänner som inte gav upp. Och att jag berättade för dem, det var också en räddning. Många berättar inte, de skäms och de vill också skydda sin lilla värld som man hamnar i när man är i en destruktiv relation. Därför säger jag: berätta, berätta, berätta.
Även om hon i dag på många sätt gått vidare, så kommer spåren alltid att finnas kvar.
– Alltid. Man är på något sätt fucked for life efter något sånt. Men man lär sig leva med det, som med vilken sorg som helst. Jag förlorade mig själv då och har fått hitta mig igen. Det har tagit år. Jag tänker inte på det varje dag, men det är en del av mig nu.
Boken släpps den 15 september.
Den före detta pojkvännen har aldrig dömts för varken fysisk eller psykisk misshandel.
Julia Frändfors om...
... hur hon känner kring sin karriär:
– Aldrig varit nöjdare. Nu är jag så nöjd. Nu är det för mycket. Nu vill jag typ gå i pension, nu är jag så utbränd! Det är så när man är frilans: ingenting, ingenting – sen allt på en gång. Jag var idiot nog att tacka ja till allt när jag var nyförlöst. Nu känns det som att ”det börjar lossna” och att jag är på väg åt rätt håll. Jag har så mycket roliga grejer på gång det närmaste året.
Är det något du kan berätta om?
– Nej! En grej är att SVT följer mig, vilket är svinkul. Mer än så vågar jag inte säga. Du kommer att få se.
... varför hon är så dålig på privatekonomi:
– Jag vet inte. Jag skulle kunna vara lat där nu och bara skylla på att jag har damp. Det är väl ingen som har damphjärna som är bra på pengar. Sen så älskar jag att bränna deg och har inte kanonbra konsekvenstänk.
Jag satt och tänkte när jag läste boken om du har ett sparkonto?
– Har man sparkonto? Vad är det? Jag har ingen aning. Det är målet, när jag är 40 ska jag vara på grön kvist. Då kanske det blir sparkonto. Men sen kan man ju nalla från det kontot ändå. Det är tråkigt också att ha sparkonto.
... vilka råd man ska ta med sig efter att ha läst boken, om hon bara får välja tre:
1.
– Det här med familjen tycker jag är viktigt… att man inte kan ändra på sin familj. Det var en väldigt skön insikt för mig.
2.
– Att folk generellt ska skärpa sig. Sluta bara ha huvudet upp i röven och känna efter så jävla mycket och vara lata och tycka att det är selfcare att avboka ett jobb för att man har ångest. Bara res på dig och gå ut, även om du inte mår hundra. Inte känna efter så mycket.
3.
– Att han inte kommer att ändra sig. Om någon visar dig vem han är, tro på honom, som Oprah sa. Tro på honom första gången. Det finns ingen man som kommer ändra sig för dig. Du är inte den kvinnan som får honom att bli en bra människa.
