En känslosam men tråkig final
Uppdaterad 2025-12-05 | Publicerad 2025-08-29
KONSERT Gråt inte över Hov1.
Bandet kan säkert återvända om några år igen.
Det brukar bli så.
Då kan de också göra en bättre final.
Hov1
Plats: Gärdet, Stockholm. Publik: 52 236. Längd: En timme och 57 minuter. Bäst: Helikoptern och ”Mandy Moore”. Och det finns en anledning till att ”Hon dansar vidare i livet” kommer sist. Sämst: Ludwigs akustiska parti är lite onödigt. Och de borde träna några gånger till på att bemästra jättekonserter. Fråga: Är det inte väldigt uppenbart att det är Ludwig Kronstrand som kan bli solostjärnan framöver?
”Böööög!”
Ordet, sagt som förolämpning, är för vissa evigt förknippat med Hov1.
En av bandets medlemmar skrek det åt rockjournalisten Fredrik Strage på en uteservering i Stockholm. Sedan försökte samma påstrukna tjomme sno Strages glasögon.
Det lilla bråket, som Fredrik Strage skrev om i en krönika i DN, är roligt på så många plan att skratten nästan behöver en hiss.
Dels var det fascinerande att en relativt ung människa kan och vill använda ”bög” som skällsord på 2020-talet. Och dels var det nästan ännu skojigare att Strage inte ens kände igen ett av Sveriges största band för fyra år sedan, trots att han kallat dem för ”sämst i Sverige” på TV4.
Hov1 började 2015. De slutar i kväll, nästan exakt tio år senare. Gruppen verkade i en tid där unga och gamla levde i olika filterbubblor. Att Hov1 inte gjorde något större avtryck hos folk som inte var intresserade av dem är inget konstigt.
Till Strages försvar:
Många band och artister mellan 2015 och 2025 försökte, medvetet eller inte, att se ganska vanliga ut. Det var inte bara Hov1 som kunde kalla in valfri barista från Joe and The Juice eller Bröd och Salt om någon av medlemmarna råkade försova sig. Få hade märkt någon större skillnad.
Den sista konserten med Hov1 är ingen konsert. Det är en festival med ett band.
Noel Flike, Ludwig Kronstrand, Dante Lindhe och Axel Liljefors Jansson anländer, blygsamt nog, i en helikopter.
Om man får chansen att leka Kent eller Oasis ska man kanske göra det?
Förutom storleken på pyrot och scenen och, ja, några känslosamma mellansnack känns allting som en konsert bland andra, och inte ett episkt slut.
Det beror mer på omständigheterna än på Hov1.
Ingen tror längre på att framgångsrika artister, eller artister över huvud taget, slutar.
Och det här slutet bör också kallas för en paus i stället.
Publiken firar att Hov1 tar en paus.
Melodierna och refrängerna är i regel starkare än rappen.
Eftersom just rappen har en rätt central roll i musiken blir resultatet att eldfontänerna ofta är mer omtumlande än musiken.
Däremot blir det tydligt varför Hov1 blivit stora. Genom att blanda hiphop och juvenila indiemelodier, akustiska partier som ligger sked med visor från Skärgården och refränger som inte ens hade skrämt bort någon på ”Allsång på Skansen” skapar musiken en enormt bred träffyta.
Bandet som lärde en hel Snapchat-generation att sparka backspeglar behöver dock öva lite mer på att dominera och behärska det här jätteformatet. Särskilt i regn. Ibland är det för tafatt och stelt.
Om några år kan de återvända och fortsätta att slipa på sin hiphop med lugg.
Då har fansen blivit äldre och nostalgiska över sin ungdom. De är säkert beredda på att betala ännu mer för att se sina gamla idoler.
Win-win.
Men, ok, vi kan låtsas ett tag till att det här verkligen är den sista konserten.
Så hej då till alla grubblerier om hon som drog och dejtar en kryptomiljonär på en båt. Auf wiedersehen till låtarnas referenser till författaren JD Salinger och proggarna i Nationalteatern, Frank Ocean och Anders Glenmark. Tack och hej till alla avsparkade backspeglar och ozempic. Au revoir till tjejer med alltför dyra kläder och den inbyggda narcissismen på sociala medier. So long flickorna i Båstad och alla Rockbjörnar, och så vidare.
Hov1 var, på gott och ont, barn av sin tid. Om de inte hade funnits skulle vi antagligen ha behövt uppfinna dem. Någon måste ju anlägga en brygga mellan rap, folk och Melodifestivalen.
Avskedet, som innehåller fler scener från ett ungt Stockholm än under Orups storhetstid, byggs upp mot gruppens kanske tyngsta refräng: ”Hon dansar vidare i livet”.
Det är en mäktig final av en rörande och godkänd konsert.
Just i kväll skulle Hov1 ha kunnat lägga in en ny textrad i versionen av ”Hon dansar vidare i livet”:
Tack för allt och på återseende.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
