David Lynch skapar ett enormt tomrum
”Saker och ting behöver inte förklaras”
En av Hollywoods största filmskapare är borta.
David Lynch blev 78 år. Gjorde filmer man aldrig glömmer. Var fantastiskt trevlig och underhållande när man träffade honom. Men var ändå stundtals lite hopplös att skriva bra artiklar om.
För grejen med David Lynch var:
Han ville aldrig förklara sina filmer eller tv-serier.
De är oftast gåtfulla, surrealistiska, mardrömsliknande, spännande, otäcka, våldsamma, sexiga, ibland smått obegripliga. Som scenen i ”Lost highway” (1997) där huvudpersonen Fred (Bill Pullman) är på ett party. Då kommer en vitsminkad Mystery Man (Robert Blake, 1933-2023) fram till Fred, ger honom en telefon och uppmanar honom att ringa hem till sig själv och prata med honom i telefon i stället. Vilket sker. What the fuck! tänkte man.
Presskonferenserna var som tv-program
Både presskonferenser och intervjuer med David Lynch, som jag träffade nio, tio gånger på olika filmfestivaler, blev ofta väldigt skämtsamma. Mer som talkshower i tv. Frågade man David Lynch om något som möjligen skulle kunna förklara något kring en film, skämtade han alltid bort det.
Hade funkat som tv-underhållning. Svårare att beskriva på ett vettigt sätt i en artikel.
När han fick frågan om den där scenen i ”Lost highway” skrattade han bara och skakade på huvudet.
Flyttarna och svenska släkten
Han föddes 1946 i Missoula, Montana. Pappan jobbade för USDA, U.S. Department of Agriculture och familjen tvingades på grund av pappans jobb flytta runt mycket. Mamman var engelsklärare. På hennes sida fanns det långt bak i släkten folk som hade invandrat från Sverige och Finland på 1800-talet.
Efter college hamnade David i Philadelphia för konststudier. Ett tag delade han bostad med Peter Wolf, senare rockstjärna i The J. Geils Band.
När intresset för film tog över, flyttade han till Los Angeles för studier på en filmskola. Efter några kortfilmer, började han på sin debutfilm ”Eraserhead”. Den blev färdig 1976, efter fem år. En svartvit lågbudgetfilm om en man (Jack Nance, 1943-1996) som bor i ett nedgånget industrilandskap och vars flickvän föder ett missbildat barn. Efter ett tag blev filmen kult via midnattsvisningar i USA:s storstäder.
David Lynch har senare sagt att inte en enda filmkritiker i sina analyser förstod vad filmen egentligen handlade om.
Nobbade ”Star wars”
Mel Brooks gillade den hur som helst och anlitade Lynch för att göra ”Elefantmannen” (1980). Trots att den handlar om en gravt missbildad man (John Hurt, 1940-2017) i det sena 1800-talets London, brukar den kallas Lynchs mest konventionella film. Publik- och kritikersuccé och många Oscarsnomineringar.
George Lucas, också en beundrare av ”Eraserhead”, ville att Lynch skulle regissera den tredje Star Wars-filmen. Lynch nobbade och kastade sig i stället över Frank Herbert-romanen ”Dune”. Samma sci fi-historia som Denis Villeneuves två filmer från senare år. Men den här, med Kyle MacLachlan i huvudrollen, fick kalkonstämpel och totalfloppade.
Trots det lät samma producent David Lynch få göra sitt drömprojekt ”Blue Velvet” (1986). En helt egen idé, en mardrömsliknande historia om sex och våld i en amerikansk småstad, där Bobby Vinton-låten med samma namn hade gett Lynch massor av skruvade idéer. Kyle MacLachlan (igen) spelade huvudrollen, mot Laura Dern, Isabella Rossellini och Dennis Hopper (1936-2010).
Jag var i New York och såg filmen på premiärdagen. Älskade den. Andra i publiken uttryckte sin avsky efteråt. När jag några kvällar senare tog med en dejt på filmen och kvinnorna som satt bredvid mig på andra sidan av mig i salongen förstod att jag hade sett filmen tidigare, blev de som skogstokiga. Efter filmens slut vände de sig – inte till mig, utan till min dejt – och sa:
– Gå inte ut och ta en drink med den här mannen. Han måste vara psykopat som har sett filmen för andra gången!
(Hon lyssnade inte på dem…)
Men det är väl lite grann sådana reaktioner även David Lynchs senare filmer, gjorda i samma anda och med liknande innehåll, också har väckt. Han har lyckats blanda experimentella teman med ett berättande som samtidigt har fungerat på en bred publik. Det är ganska unikt. De bästa av hans filmer har blivit både Oscarsnominerade och vunnit Guldpalmer i Cannes.
Filmer som ”Wild at heart” (1990) med Nicholas Cage, Laura Dern och Willem Dafoe och ”Mulholland Drive” (2001) med Naomi Watts.
Men allra mest lär väl kanske folk förknippa Lynch med tv-serien ”Twin Peaks” (1990-1991, 2017) med sin mix av spänning, sex, våld och lite övernaturliga saker. Den blev banbrytande, visade att en bred publik kan acceptera saker som är många snäpp vassare än ”Dallas” och utan den, hade kanske inte den boom av tv-serier som sedan har följt ens existerat.
Som konstnär var han verksam på många andra områden också. Skrev en tecknad serie i olika dagstidningar. Målade tavlor och fotograferade och hade utställningar med sina bilder. Var tidigt ute på nätet med olika happenings.
Han var dessutom ganska egensinnig i sin livsstil. Enligt myten åt han i åratal samma lunchrätt på samma diner i närheten av sitt hem, dag ut och dag in.
Han rökte också som en borstbindare. Det var väl därför han fick lungemfysem. I somras meddelade han att han därför inte längre kunde lämna sitt hem.
Han var gift fyra gånger. Hade ett fem år långt förhållande med Isabella Rossellini. Fick två söner, två döttrar.
Det lite märkliga med David Lynch är att han var en manusförfattare och filmregissör som vi filmskribenter älskade att prata med och han verkade också tycka det var roligt – trots att han nästan aldrig avslöjade något om sina filmer.
Undantaget var en lite mindre känd film, ”The Straight story” (1999). Det var inte hans egen historia, utan en filmbiografi om Alvin Straight (1920-1996) – spelad av Richard Farnsworth (1920-2000), som blev Oscarsnominerad för rollen.
När filmen visades i Cannes, sa David Lynch:
– Ni journalister vill alltid krypa in under skinnet på mig och få mig att analysera varför jag gör si eller så i mina filmer. OK, nu ska jag vara öppen. Filmen handlar om en äldre man som älskar att klippa gräs. Därför sätter han sig på gräsklipparen när han ska åka 40 mil och hälsa på sin bror. Frågor på det! Det är väl helt normalt (skratt).
Det andra lite märkliga är att Lynch skapar ett så enormt tomrum och har varit enormt stilbildande, utan att det riktigt finns några David Lynch-kopior.
Det har gjorts hundratals dåliga thrillers i Quentin Tarantino-stil, men det känns som att nästan ingen ens vågat försöka sig på att ”göra en David Lynch”. Han följde aldrig trender, utan skapade dem, även om det inte alltid märks så tydligt hos andra filmskapare. Bara på något slags undermedvetet sätt. Ingen har en hjärna som fungerar i de tankebanor som hans gjorde.
Men filmerna finns kvar. Är till skillnad från många andra tidlösa. Blir bara bättre för varje gång man ser dem. En replik i ”Blue Velvet” sammanfattar på något sätt nästan hela David Lynchs livsgärning. Att saker och ting inte alltid behöver förklaras. Laura Dern sitter i en bil och ställer en fråga till Kyle MacLachlan. Hans svar, med hemlighetsfull blick:
– That’s for me to know and you to find out.
