Måns Zelmerlöw har fått orättvist mycket skit
Markus Larsson om finalen i Melodifestivalen
SOLNA. Det går att säga mycket om Måns.
Och folk gör det.
Men han har fått oförtjänt mycket skit.
Det handlar inte ens om två bidrag längre.
I finalen är frågan snarare om Måns Zelmerlöw vinner eller förlorar.
Vissa verkar tycka att det är bättre att skicka vad som helst vidare till Basel utom honom.
Zelmerlöw är den stora finalfavoriten som har allt emot sig. I sportvärlden brukar fenomenet kallas ”championship fatigue”. Ett fenomen som lite slarvigt kan översättas till ”mästerskapströtthet”.
Sverige har vunnit för mycket i ESC på kort tid. Och inte bara det – Måns är en av guldmedaljörerna.
Att Loreen redan har vunnit ESC två gånger gör inte saken bättre. Hur det än går för Zelmerlöw är han redan en repris på sig själv och på Sverige.
De mest högljudda av de utländska ESC-fansen fick först en stroke och sen en hjärtinfarkt när Zelmerlöw ställde upp.
Åh nej, inte igen.
De är trötta på att vi skickar ungefär samma bidrag om och om och om och om och om igen. Och de är definitivt apförbannade på att vi återanvänder samma artister också.
Ja, de har en poäng.
Det fascinerande är dock att den utländska antagonismen verkar ha satt sig i virket på Melodifestivalen. Till och med den svenska publiken verkar trötta på att vara de präktigaste proffsen i landet Eurovision.
Där KAJ har tagits emot med öppna armar och särade ben möts Zelmerlöw med allt större skepsis.
Är hans låt tillräckligt bra? Är inte numret lite tråkigt och förutsägbart?
Ja och nej. Det här beror varken på låten eller numret. Problemet är Måns. Folk verkar less på att se honom här.
Vilket annat år som helst skulle ”Revolution” redan ha stått vid gaten på Arlanda. Bidragets sista minut är bland det snyggaste och bästa som har visats upp i tävlingen.
Med tanke på vad de andra länderna har skickat till ESC hittills, en ändlös kalkonbuffé av ”skojiga” sexbidrag, är ”Revolution” knappast chanslös i Basel heller. Inget annat av finalens bidrag har samma potential att ragga röster hos både juryn och publiken, vilket är vad allting går ut på.
Vid sidan av Scarlet är han starkast av alla. Det är ingen åsikt, det är fakta.
Men i år är det, knäppt nog, skit samma. ”Revolution” kan förlora mot en finlandssvensk lokalrevy om att bada bastu.
”Bara bada bastu” går så starkt i alla mätningar att KAJ med stor sannolikhet sopar hem folkets röst i kväll. Enda frågetecknet är hur många poäng de får av de internationella jurygrupperna.
Juryn kan dock inte nolla KAJ. Då är det verkligen revolution på gång. KAJ kan definitivt gå bra i Eurovision också, men de vinner inte i Schweiz. Glöm det.
Om inte ”Bara bada bastu” ligger hyfsat till hos juryn i kväll är det ändå nåt fel, hur konstigt det än låter.
Visst, absolut, juryn kan också ha en stor favorit som ingen ser komma och plötsligt vinner folkets trea eller fyra i stället, men den risken är faktiskt mindre än att Melodifestivalen en dag handlar om musik.
Det komiska är att Zelmerlöw kan ta hem det med juryns hjälp redan här, hemma i Sverige. Man kan poppa popcorn på hur mycket vrede det kan skapa.
Om KAJ vinner är det ett sorts paradigmskifte. De ståtliga proffsnumrens tid kan vara över. Det bästa skämtbidraget i Melodifestivalens historia blev deras död.
Inför finalen har KAJ pimpat sitt bidrag med laser. Ni läste rätt. Bastulasern är ett faktum för de nya sexsymbolerna på Tiktok. Effekten är lika barnsligt hypnotisk som att få se ett lasersvärd för första gången i sitt liv. Revyn blir ett rave med träpaneler.
Jag ger upp där.
Voi helvetti, skicka skiten då.
Larssons spåkula
Vinnaren
- Måns Zelmerlöw. I slutändan brukar det nästan alltid bli som alla trodde från början.
Utmanaren
- Yksi, kaksi, kolme... KAJ.
Skrällen
- Greczula är kanske den mest logiska skrällen. Men Scarlet vore den mest rättvisa.
Melodifestivalen 2025: Alla artister, startordning och datum!
