Här syns det hur orättvis tävlingen kan vara i dag
Markus Larssons spåkula: De går vidare från delfinal 4 i Mello
MALMÖ. Det finns en avgörande skillnad mellan en människa och ett bidrag i Melodifestivalen.
En människa kan gå på två ben.
Ett bidrag behöver tre.
Äntligen Malmö, som någon suspekt individ kanske sade.
Vilket innebär att fyra av sex bidrag i kväll framförs av debutanter.
Deltävlingen blir med andra ord ett sorts växthus där SVT och skivbolagen försöker att odla fram nya talanger. Förhoppningsvis kan en eller flera av dem blomma ut till lönsamma artister om ett par år.
Därför kan det vara på sin plats att påminna om tävlingens äldsta och mest hållbara tes. Ett vinnande bidrag i Melodifestivalen är som en pall. Det behöver tre ben för att fungera:
En låt, en artist och ett nummer.
I den fjärde deltävlingen ser det ut så här:
”Eternity” med Cimberly. (Två och ett halvt ben)
Bidraget har en lovande artist och ett helt ok nummer. Det senare är en budgetvariant av Destiny’s Child. ”Eternity” är nästan komplett. Det tredje benet, i det här fallet låten, når inte riktigt ner i backen. Refrängen hade kunnat vara tyngre.
”Ingenting är efter oss” med Timo Räisänen. (Två ben)
Timo har en låt och är startfältets mest rutinerade artist. Utan ett riktigt band i ryggen känns dock numret rätt tomt. Singback är inte hans grej.
”Dooset daram” med Meira Omar (Två ben)
Låten? I USA hade den kallats för ”ear worm”. Det betyder ”öronmask”, på ett ungefär. ”Dooset daram” slingrar sig in i örat, bygger bo och lägger ägg. Efter en minut känns det som att man har hört melodin 40 gånger. Numret är en tjusig uppvisning av eld, sten och en kattlåda. Men Meira Omar är fortfarande bättre som kuliss än som artist.
”Hatar att jag älskar dig” med Felix Manu (En träflisa)
Den här pallen har inga ben. Numret kväver både artisten och låten. Idén att låta Felix sitta och mumla på flyttkartonger är ett grovt dubbelfel. Om det hade varit OS i längdskidor skulle norsk media ha kallat bidraget för en smörrebom. Det vill säga en vallarmiss.
”Från landet” med Erika Jonsson (Två ben)
Numret och artisten har inga problem. Här utfärdas en liten skrällvarning. Låtens struktur går väl inte heller att klaga på. Det är trots allt ”9 to 5” med Dolly Parton. Det har varit en banger sedan 1980. Texten är dock startfältets näst värsta smörrebom. Den är rätt gräslig. Country har alltid handlat om klass, men här blir något som hade kunnat vara kul mest slappt och töntigt. (Ta nu detta från någon som har rötterna i Tornedalen. En glesbygd som får Värmland att likna Manhattan.)
”Hollow” med Smash Into Pieces (Tre ben)
Här stämmer nästan allt. Låten med nöd och näppe, men ändå. Därför bör också gruppen vara givna i final, trots att deras rock svänger mindre än en enkelriktad gata.
Jämför gärna Smash Into Pieces dyra och cyberpunkiga sciencefictionnummer med Felix Manus kartong’n’b. Rent visuellt existerar de inte i samma universum. Pengar är inte allt, men det spelar roll.
Det här har aldrig varit en rättvis tävling.
Larssons spåkula
Till final
• Smash Into Pieces
Sången lät kräksjuk under genrepet, men med en schysst sladd i ryggen kan man säkert slå världen med häpnad. Eller Mellon.
• Meira Omar
Kattlådan måste också ha sitt, som det brukar heta.
Till finalkvalet
• Cimberly
Ett av tävlingens starkaste framtidslöften.
