En av popmusikens allra viktigaste arkitekter
Håkan Steen minns Brian Wilson
Brian Wilson skapade inte bara ljudet av Kalifornien. Hans kreativa krig med Beatles i mitten av 60-talet byggde om och utvecklade popmusiken och kulturen runt den på ett så omvälvande sätt att ytterst lite annat har kommit i närheten sedan dess.
Brian Wilson var aldrig någon surfare men han förstod som ingen annan hur surfkulturen från stränderna runt hemstaden Los Angeles gick att förvandla till oemotståndlig popmusik.
Med knäckande refrängstarka och stämsångsekvilibristiska låtar som “Surfin’,” ”Surfin’ Safari”, “Surfin’ USA” och ”Surfer girl” men även ”Fun fun fun”, och ”Little Deuce coupe” sålde han och de andra i The Beach Boys drömmen om det soliga Kalifornien med höga vågor, söta flickor, snygga bilar och en allmänt bekymmerslös tillvaro på ett sätt som inte ens Hollywood klarade av.
I det tidiga 60-talet hjälpte de Wilson-komponerade singlarna till att måla om en svartvit efterkrigsvärld i sprakande moderna pastellfärger.
Bröderna och kusinerna från Inglewood blev snabbt den internationella popinstitututionen The Beach Boys men precis som The Beatles hade Wilson större visioner för deras musik.
Djupt inspirerad av Phil Spectors ”wall of sound” började han betrakta studion som ett instrument.
Redan 1964 drabbades nämligen den överarbetade 22-årige bandledaren av en panikångestattack och fick därefter nog av att turnera. Som så ofta med stora kreativa begåvningar brottades Wilson sedan tonåren med ett skört psyke. ”I just wasn’t made for these times”, som han konstaterade i en av sina mest odödliga låtar.
För att hantera pressen och hålla ångesten i styr började han experimentera med marijuana och lsd, vilket öppnade dörrar till helt nya sätt att skapa musik men också senare ledde till missbruk.
Där tidens popband spelade in låtar snabbt och med arrangemang som de skulle klara av att återskapa live isolerade sig Wilson i studion och började snart bygga vad som närmast gick att beskriva som popsymfonier: lager på lager av instrument, intrikata och mångfacetterade arrangemang och sångharmonier som såg långt bortom rockens rötter i blues och r’n’b.
Vilket givetvis inte hände i ett vakuum. Popen var ännu ung och så länge singlarna sålde lät skivbolagen de mest framgångsrika banden göra vad de ville. Framför allt ville Beach Boys och Beatles överträffa varandra.
När Brian Wilson hörde Beatles ”Rubber soul” blev han så knäckt att han omedelbart satte sig vid pianot för att försöka skapa något ännu större och vackrare. Det blev ”God only knows”, låten som betydligt fler än Paul McCartney brukar kalla den bästa som någonsin skrivits.
Med total kontroll över såväl låtar som produktion och 40 studiomusiker kunde Wilson blott ett halvår senare, i maj 1966, leverera ”Pet sounds”, med klassiker som ”Wouldn’t it be nice” och ”Caroline, no”. Beach Boys dittills avgjort mest personliga skiva och med något för popen då så ohört som influenser från barockmusik. Och med långt fler känslomässiga dimensioner än de tidiga surflåtarna.
– Utan ”Pet sounds” hade ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” aldrig hänt, som Beatles producent George Martin uttryckte det senare.
Ambitioner, droger och demoner drev in Wilson i alltmer manisk perfektionism. Han ägnade mer än ett halvår åt att få klassiska singeln ”Good vibrations” precis som han ville ha den men blev sedan så knäckt när han hörde Beatles ”Strawberry fields forever” att han ställde in hela det projekt som skulle bli ”Smile”, uppföljaren till ”Pet sounds”, och försvann in i allt tyngre drogmissbruk och senare även depression och schizofreni.
Beach Boys fortsatte göra fler hörvärda skivor men Wilsons medverkan var under 70-talet tämligen temporär samtidigt som bandet mer och mer utvecklades till en nostalgiakt. Ryktena om musikgeniets mentala hälsa blev allt vildare, och förbättrades inte av att hans bror, Beach Boys-medlemmen Dennis Wilson, dog i en drunkningsolycka 1983.
I samma veva som Wilson bröt med The Beach Boys i en härva av stämningar och hårda ord lyckades hans omstridde psykiatriker och beskyddare Eugene Landy 1988 locka in honom i studion för att spela in ett första självbetitlat soloalbum 1988. Vilket blev starten för en långsam återkomst till artisteriet, som ledde till att den tidigare så scenrädde Wilson på nytt började turnera 1999. Under den här sidan av millennieskiftet levererade han hela sju album, varav det sista kom 2021. 2004 klarade han rentav slutligen av att till slut ge ut ”Smile”, pophistoriens mest mytomspunna outgivna album.
Inget av det som Wilson släppte i modern tid var ens i närheten av magin han lyckades åstadkomma under de klassisa Beach Boys-åren på 60-talet. Och de gånger jag såg honom på scen pendlade han mellan att halvt närvarande sitta och ropa ”How loud can you yell?” och vingla med en röst ganska långt från det unga Beach Boys halsbrytande vokala akrobatik.
Men en sommarkväll på KB i Malmö 2007 lyckades den då 65-årige artisten faktiskt få sin musik att gnistra till så att det åtminstone snuddade vid hur det måste ha känts att uppleva den 40 år tidigare. Ett superproffsigt tiomannaband fullt av starka sångare levererade inte minst de äventyrligare låtarna från Beach Boys sena 60-tal med djup, rymd och tidlös glans, allt medan en närmast häpnadsväckande skarp och alert Wilson dirigerade, konverserade roat med publiken och sjöng ”Add some music to your day” med en lite tilltufsad men rakt igenom gripande närvaro.
2011 återförenades han med Beach Boys för en sista gemensam turné och så sent som 2021 kom den väldigt sevärda dokumentären ”Long promised road”, där Wilson åker runt med Rolling Stone-journalisten Jason Fine i Los Angeles och återbesöker laddade platser ur livet och karriären.
Att det eventuellt inte var så långt kvar anade vi kanske i fjol, då dels Wilsons fru Melinda gick bort och han själv diagnosticerades med en demensliknande sjukdom och tilldelades en förmyndare.
Brian Wilsons brinntid som musikalisk stilbildare var i ett pophistoriskt perspektiv närmast sensationellt kort men avtrycket han satte är ett av de allra djupaste, vackraste och mest tidlöst eleganta som popmusiken har upplevt.
Den hade odiskutabelt låtit helt annorlunda utan Wilsons unika hjärna, och det sitter än i dag unga artister i studior världen över och försöker klura ut hur han egentligen bar sig åt.
Vilket givetvis leder till helt nya idéer som 60 år senare får popen att fortsätta rulla vidare åt helt nya håll.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik