Iron Maiden är i löjligt bra form
Uppdaterad 2025-06-13 | Publicerad 2025-06-12
KONSERT Iron Maiden borde skämmas.
Det brittiska bandets löjligt starka form ställer alla andra i 60-årsåldern i otroligt dålig dager.
Iron Maiden
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: Inte riktigt fullsatt, lite under 30 000 kanske? Längd: Strax över två timmar. Bäst: ”Phantom of the opera”, ”Powerslave” och ”Rime of the ancient mariner”. Sämst: Ljudet är inledningsvis otroligt bastungt och dränker Bruce Dickinsons sång. Lyckligtvis blir det bättre allt eftersom. Jag hade också klarat mig utan ”The clairvoyant”.
Ett halvt sekel. Låt oss smälta det först.
I 50 år (!) har basisten tillika kaptenen Steve Harris styrt den ståtliga skuta som är Iron Maiden. I medvind såväl som motvind. Genom succéer, sjukdomar och diverse stormar.
En stor del av publiken som är på plats i kväll hoppade ombord redan under det tidiga 80-talet. Kärleken till det brittiska heavy metal-bandet har sedan gått i arv. Ett faktum som speglas i publikhavet där gråa hårstrån är lika självklara som fjuniga moppemuschar.
Den generationsöverskridande publiken får något religiöst i blicken samma sekund som bandet rusar in på scenen och river av ”Murders in the rue morgue”. En liveraritet – låten har inte spelats på 20 år – som sitt namn till trots är förtjusande. Och rätt rafflande som öppningslåt, om det inte vore för att arenans traditionsenligt taskiga ljud dränker Bruce Dickinsons sång. Åtminstone där jag sitter.
För när sextetten firar 50 år genom att fokusera på sina nio första skivor – från den självbetitlade debuten till 1992 års ”Fear of the dark” – dyker ett och annat sällsynt spår upp. I afton samsas skönheter som ”Rime of the ancient mariner”, ”Phantom of the opera” och ”Killers” med omistliga publikfavoriter som ”The trooper”, ”Hallowed be thy name” och ”Run to the hills”.
Välkomnas med öppna armar
Och det är oftast kuriositeterna som vinner på knockout.
Som ”Killers”. Det gravt underskattade titelspåret från bandets andra album som innan turnépremiären i Budapest inte hade luftats på den här sidan av millennieskiftet. Med kittlande basgångar smyger den sig sakta på, för att snart gå till attack med rasande, metalliskt ljudande riff. Inte helt olikt den mordiska huvudpersonen i låten. Här tittar också en enorm maskot-Eddie, med en yxa i högsta hugg, fram.
”Phantom of the opera” (en personlig favorit) blir också en attack på sex fronter. Publiken välkomnar den teatraliska pärlan med öppna armar och glada jubel. Bandet har önskat att fansen lägger undan sina mobiler för att i stället förlora sig i stunden. En uppmaning som hyfsat många hörsammar här inne på 3Arena.
Samtidigt skänker jag, och säkert många med mig, en tanke åt Paul Di’Anno som förra hösten gick bort efter en lång tids sjukdom. Sångaren vars oborstade pipa satte en punkig prägel på bandets tidiga material, när det först begav sig.
Så jävla snyggt
Ögongodis finns förstås i överflöd.
En storbildsskärm storlek större, samt två mindre skärmar på varsin sida, tar inledningsvis publiken på en resa genom Londons mörka bakgator (givetvis förbi 22 Acacia Avenue). Kusliga scener ur ”Nosferatu” (från 1922) och brinnande eldar gör senare ”The number of the beast” sällskap på scenen.
Snyggast är inramningen under ”Rime of the ancient mariner”, där läckra skeppsanimationer och golvslickande rök sätter stämningsfull guldkant. Ursäkta språket, men det är så jävla snyggt.
Därutöver betar Duracellkaninen Dickinson av en rad olika klädbyten. Från svart skinnpaj och kamouflageväst till uniformsjacka à la ”The trooper” och klassisk ”Powerslave”-mask. För att ge några exempel.
Oavsett vilken låt, visuell upplevelse eller rekvisita som bandet slänger i publikens väg är stämningen alltid lika gemytlig. Men så blickar man emellanåt mot bakre delen av scenen och blir aningen sorgsen av att inte se Nicko McBrain där.
Den nyblivna 73-åringen meddelade i december förra året att han pensionerar sig från turnerandet. Medan en annan har klagat på diverse småkrämpor och förkylningar har McBrain tacklat både cancer i struphuvudet och en stroke. Vem kan klandra karln?
Borde skämmas
Vid trummorna sitter i stället Simon Dawson, som Harris har handplockat från sidoprojektet British Lion. Dickinson presenterar nytillskottet tidigt in i spelningen. Han påpekar att Dawson har ett väldigt litet trumset men lovar att han kommer att slå dubbelt så hårt på trumskinnen. Och visst gör han det. I bandets episka tappning av sjömansdikten ”Rime of the ancient mariner” utmärker sig Dawson lite extra.
Sextetten, vars bandmedlemmar närmar sig 70-årsstrecket, är allt som allt i strålande form. I löjligt bra form, faktiskt. Det är nästan så de borde skämmas.
Särskilt Dave Murray, lugnet självt, som säkert hade kunnat leverera de mest bländande av gitarrsolon iförd endast ögonbindel.
Till nackdelarna hör att låtlistan aldrig kommer att tillfredsställa alla smaker och preferenser. Med en så pass omfattande låtkatalog som Iron Maiden har byggt upp genom åren finns det alltid bortglömda pärlor och undanskuffade alster att sukta efter när det på förhand har utlovats ”deep cuts”.
Men det är ju en dag i morgon med.
Fotnot: Iron Maiden spelar på 3Arena även 13/6.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik