Ännu en underhållande giv från The Hellacopters
Publicerad 2025-01-31
ALBUM The Hellacopters gör vad bara The Hellacopters kan och kommer långt på det. Inte minst när de omfamnar sina livserfarenheter och fullt ut vågar vara den internationella actionrockens verserade grand old men.
The Hellacopters
Overdriver
Nuclear Blast/Warner
ROCK I år fyller The Hellacopters lika obegripligt som imponerande 30 år, och den här helgen firar de rejält: med en tre utsålda spelningar lång turnépremiär på Vasateatern i Stockholm och ett nytt album, den svenska rock’n’roll-institutionens nionde och det andra sedan förnämliga återkomsten ”Eyes of oblivion” för tre år sedan.
På grund av utdragna problem med en omskriven handskada saknas gitarrstjärnan Dregen både på skiva och scen men i övrigt är det mesta sig, givetvis, likt.
För The Hellacopters har som bekant alltid primärt varit Nicke Anderssons koncept och vision. På ”Overdriver” står han för första gången ensam som producent. Och även om nyzeeländske basisten Dolf DeBorst har skrivit några av låtarna låter den forne The Datsuns-medlemmens bidrag efter några körningar genom Anderssons vid det här laget tämligen finkalibrerade ”high energy rock’n’roll”-filter även de som tämligen typisk Hellacopters-musik.
”Overdriver” fick sitt namn efter en av Anderssons mest använda gitarrpedaler, mest för att bandet hade svårt att hitta en titel. Icke desto mindre fungerar den sällsynt väl som ettordsbeskrivning av innehållet.
För det är ju precis det som de har ägnat sig åt ända sedan debuten med albumet ”Supershitty to the max!” och klassiska mördarsingeln ”(Gotta get some action) now!”, att spela klassisk rock’n’roll, punk, soul och pop och förse den med några snäpp extra kräm precis utan att tippa över i dist. Hård rock med ett måhända ganska litet men viktigt mellanslag mellan orden. Anders ”Boba Fett” Lindströms boogiepiano är trots allt en lika omistlig del av det här soundet som Anderssons Cheap Trick-vurmande gitarr.
The Hellacopters är även i de här elva nya låtarna fortfarande svårslagna på sin – alla tydliga influenser till trots – tämligen egna grej.
På förra albumet tyckte jag mig höra en ny mognad, inte i form av ökad tråkighet eller förlorad energi utan i att Hellacopters drog nytta av livserfarenheterna de tillskansat sig sedan uppbrottet 2008. Inte minst hördes det både i Anderssons texter och sättet han sjöng dem på.
Även här ger han uttryck för vuxnare och mer mångbottnade teman och levererar dem med en nyansrikedom som den genre som ibland kallas actionrock inte direkt är bortskämd med. Hör bara starka balladen ”The stench”, om relationer som ser vackra och välfungerande ut på den välparfymerade ytan men rymmer svårutvädrade konflikter strax under.
Singeln ”Do you feel normal”, skivans kanske allra största stund med sin The Who-explosiva öppning och sirligt powerpopjangliga melodi, är ett annat exempel. Andersson sjunger rader som ”Can you relate or would you take offence/If your future's her past tense?” i en låt om ensamhet och alienation i en förvirrad tid.
På det stora hela är ”Overdriver” ännu en underhållande giv från The Hellacopters, även om det i somliga stunder möjligen kan kännas som att finessen och attacken har varit ännu skarpare och mer kreativ förr.
Inget konstigt med det, så blir det ju ibland med band som har hållit så här hög lägstanivå i tre decennier och vars nya verk egentligen bara går att jämföra med deras egen diskografi.
Och i vanlig ordning lär det sannolikt vara först live som låtarna verkligen vecklar ut sig.
BÄSTA SPÅR: ”Do you feel normal”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik