Gravida Felicias sambo dog i en bilolycka
Publicerad 2026-02-08
Robin Jacobzon, 30, dog när bilen voltade av vägen.
Kvar blev hans gravida sambo.
– Jag hoppas att de kommer att likna varandra, säger Felicia Forsgren.
Två knappt synliga streck syntes på stickan.
I slutet av sommaren hade paret Felicia Forsgren, 25, och Robin Jacobzon, 30, precis plussat. De gjorde sig redo för ett familjeliv i huset i Älvsbyn, tillsammans med katten Pip.
Robin hade två barn från ett tidigare förhållande.
– Vi började förbereda oss för att ha fullt upp varje vecka, inte bara varannan, säger Felicia, som minns tillbaka hur livet såg ut då.
Robin såg så fram emot att bli trebarnspappa.
Ringde men fick inget svar
Men på morgonen den 15 augusti, efter att Robin jobbat natt som järnvägsarbetare för att täcka upp för en kollega, vaknade hon med en märklig känsla i kroppen.
– Det kändes som att någonting var jätte-, jätte-, jättefel. Då var jag i vecka åtta, så jag tänkte att det säkert berodde på graviditeten, säger Felicia, vilket hon också har berättat om för Piteåtidningen.
Hon sms:ade sin pojkvän, men fick inget svar. Hon somnade om, men väcktes senare av att Robins mamma ringde. Det ryktades om att han och två andra varit med om en bilolycka.
Felicia fick en panikattack. Hon ringde sin sambo om och om igen, samtidigt som hon läste i tidningarna att två personer förts till sjukhus. I panik började hon packa en väska, för att åtminstone kunna vara där när Robin vaknade.
Men så blev det inte.
Kort därefter fick hon höra att polisen var på väg. Och sedan kom beskedet hon fruktat hela dagen: Robin var död.
”Kunde inte äta”
Felicia tänkte att de måste ha tagit fel. Det kunde inte vara Robin. Han hade ju två barn att ta hand om – och ett tredje på väg.
– Man läser om det, man ser det på film. Men att det händer i verkligheten känns så otroligt avlägset.
Robin satt som passagerare i en bil som voltade av vägen och körde in i ett träd i Abborrträsk, i Arvidsjaurs kommun, tidigt på morgonen. Han dog på olycksplatsen. Föraren var onykter.
– Man kunde inte äta. Man bara satt och stirrade. Allting kändes mörkt och meningslöst.
Hur har det varit att gå igenom graviditeten ensam, utan Robin vid din sida?
– Det har varit jättejobbigt. Många stunder förnekar jag fortfarande att han inte finns här. I mitt huvud ska vi vara på förlossningen tillsammans. Vi ska åka hem tillsammans. Turas om på nätterna. Det är ett ständigt arbete att påminna sig om att verkligheten inte ser ut så, säger Felicia.
Gick på ultraljud
Mitt i sorgen är hon tacksam över barnmorskan som, efter att ha fått veta vad som hänt, ringde och erbjöd ett tidigt ultraljud – för att visa att det fortfarande fanns något att kämpa för.
Hon minns känslan när hon såg deras barns hjärta slå.
– Det var väldigt overkligt. Att det växte ett litet liv i min mage samtidigt som det liv jag älskade mest av allt just hade slocknat. Nu växer en liten miniversion av oss.
Felicia har fått reda på att barnet i mage är en pojke. Hon hoppas att han ska likna Robin.
– Det är klart att det kommer vara jobbigt att de aldrig får träffas. Men skyddsnätet runt oss är otroligt. Hans vänner och familj är så engagerade, både i bebisen och i hans två andra barn. Det kommer väga upp mycket. På något sätt hoppas jag att det ändå ska kännas som att de har träffats.
Hur kommer du beskriva Robin för din son?
– Livlig, med det största hjärtat man kan ha. Han klarade inte av att se någon må dåligt och satte ofta andra före sig själv. Han hade själv mått dåligt en gång i tiden och ville inte att någon annan skulle göra det. Och så var han busig, och väldigt påhittig.
Sista orden till varandra
I dag är väggarna i huset i Älvsbyn fyllda med bilder på Robin.
De hann aldrig prata om något pojknamn. Men Felicia har bestämt sig för att ge honom Robin som mellannamn, och att barnet kommer att bära sin pappas efternamn.
Felicia minns också det sista de sa till varandra, när Robin packat bilen för den där jobbresan han aldrig kom tillbaka från.
– Vi hade kramats och sagt att vi älskade varandra. Han gick ut till bilen, men kom tillbaka in igen och sa: ’Jag måste bara säga en gång till hur mycket jag älskar dig’.