Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Eddie, 16: ”Vi fick panik när det började skjutas”

Elever svetsade monument för att hedra offren på Risbergska

Publicerad 2025-03-09

ÖREBRO. När skotten föll över Campus Risbergska flydde eleverna på Praktiska gymnasiet in i sina klassrum.

Nu har eleverna svetsat ett minnesmonument för att hedra offren och bearbeta sina känslor.

– Örebro kommer aldrig bli riktigt normalt igen, säger Tindra Johansson, 17.

Eddie tvingades gömma gastuben när skolskjutning startade
Eddie tvingades gömma gastuben när skolskjutning startade
2:26

Det var som vilken tisdag som helst. Snöblandat regn ute, slaskiga trottoarer. På Praktiska gymnasiet i Örebro hade ettorna på det industritekniska programmet nyss ätit lunch.

Men en av gastuberna inne i svetsrummet hade tagit slut. Eddie Bertilsson, 16, och en klasskamrat gick ut på skolgården för att fixa en ny.

– När vi höll på och öppnade skjulet där ute så ser vi hur det kommer en massa brandbilar och polisbilar. Och så ser vi hur det rullar in en brandbil in på parkeringen här. Så då börjar vi gå dit och kolla vad som händer. Och sedan så hör vi bara hur det börjar skjutas, då blir vi panikslagna.

Oliver Borelius, Kaspar Björkman, Eddie Bertilsson, Tindra Johansson, Sixten Åberg, Lowe Olsson och Lucas Dimberg har försökt vända de jobbiga känslorna till att göra något fint.

Men trots paniken springer Eddie och klasskompisen tillbaka till skjulet innan de tar skydd i skolan. De vill se till att det är låst.

– Vi tänkte bara att vi måste låsa in gastuben och stänga. Om gärningsmannen skulle komma hit och få tag på det som finns där, då blir det jättedumt. Det är högexplosivt. Skulle det smälla, ja då ryker ju väggar och hela köret, säger Eddie Bertilsson.

Eddie Bertilsson, 16, agerade snabbt när han hörde skotten på skolgården och låste in högexplosiva tuber. ”Hade gärningsmannen fått tag på dem hade det kunnat smälla.”

”Fortsatte svetsa”

Där inne i svetsrummet märkte klasskompisarna inget förrän Eddie Bertilsson kom tillbaka och sa att det sköts utanför.

– Men det var ju ändå svårt att fatta att det var sant. Vi fortsatte svetsa tills en lärare kom och tog oss till ett annat rum. Där satt vi mest tysta och ju längre tiden gick så fattade vi allvaret, säger Kaspar Björkman, 16, vars egen mamma jobbar på Risbergska.

– Det var ju också en del av det, att hon var i fara. Men det hände ingenting med henne, hon såg ingenting och mår bra mentalt, säger Kaspar Björkman.

Campus Risbergska ligger 350 meter från Praktiska gymnasiet. En gångväg förbinder skolorna. Eddie Bertilsson hörde skottlossningen från sin skolgård.

Timmarna gick. Eleverna följde nyhetsrapporteringen och fick information från anhöriga på utsidan.

– Det var så overkligt. Det är klart att man var rädd. För i början trodde ju polisen att det var flera gärningspersoner och då tänkte man på vad som skulle hända om de kom hit, säger Oliver Borelius,16.

Tindra Johansson, 17, tyckte att det var jobbigt att hon var hemma och inte med sina klasskompisar när skjutningen på campus Risbergska skedde. ”Jag var så orolig för att någon jag känner skulle dö. Jag ville vara här och krama om folk”, säger hon.

”Messade dem hela tiden”

Även om det var lugnt inne på Praktiska, som ligger bara 350 meter från Campus Risbergska, så stormade känslorna inombords. Både för de elever som var i skolan och för klasskompisen Tindra Johansson, 17, som var hemma sjuk den dagen.

– Jag var väldigt orolig och tyckte att det var jobbigt att jag inte var här och kunde vara med de andra. Jag var orolig för att någon jag känner skulle gå bort. Jag messade klasskompisarna hela tiden, säger Tindra Johansson.

Blivit påminda varje dag

Vid 17.30 fick eleverna komma ut. En halvtimme senare höll polisen presskonferensen där de bekräftade att elva personer var döda.

Det värsta massmordet i modern svensk historia var ett faktum.

Tindra Johansson ritar upp blommorna i plåten som ska bli rosor.

Nu har det gått en månad sedan den där tisdagen.

– Sedan en de värsta dagarna någonsin, fyller Oliver Borelius i innan han fortsätter:

– Det var värst dagen efter och två veckor efter. Då kändes det varje dag när man kollade åt sidan när man gick in i skolan och man tänkte bara: ”Ja, där dog tio människor för inte alls länge sedan.” Vissa av dem hade familjemedlemmar, döttrar, söner, mamma, pappa.

Oliver Borelius, 16, har pratat mycket med en kompis för att bearbeta det som hänt.

Bearbetar genom att prata och svetsa

I svetsrummet låter allt som vanligt nu en månad senare. Maskinerna mullrar högt, känns i magen som en bas på full volym. Någon bankar mot metall. Svetsgnistor sprakar som ett tomtebloss.

– Jag tycker att det hjälper att prata om det som hänt. Det har gjort att det känts lättare med tiden, säger Oliver Borelius.

De andra klasskompisarna håller med om att det är bättre än att stänga det jobbiga inne.

– Vi har också kunnat prata med alla lärare här och kuratorn hade öppet hela tiden i början, det var bra, säger Tindra Johansson.

Christian Ohlsson är förstelärare i industriteknik. ”Örebro är en sådan liten stad att alla känner någon som drabbades. Jag kände två av de som dödades”, säger han.

Kors och rosor

Deras egen lärare Christian Ohlson var inte på jobbet den där tisdagen. Han beskriver det som surrealistiskt att inte vara här i svetssalen för att ta hand om eleverna. Själv känner han två av de som dog.

– Det är svårt att greppa det som hänt. Det är därför det är bra att prata, men det kan ibland vara svårt. Vi kände att vi ville göra något mer för att bearbeta och samtidigt göra något fint för alla de anhöriga. De som verkligen är drabbade och inte har någon att säga hej till på morgonen längre, säger Christian Ohlson.

Eleverna på industritekniska programmet vill bli svetsare.

Det blev ett litet monument. Ett kors med metallrosor.

– Ja, så är det. Det har varit ett sätt att handskas med det. Ta det och liksom gå vidare. Och må bättre av det, säger Eddie Johansson.

”Enda rimliga – stort minnesmonument”

I tisdags, när det gått en månad sedan massmordet, gick klassen bort till minnesplatsen och ställde sitt kors där. Det mesta av det som förr var ett stort hav med tusentals ljus och blommor har plockats bort. På marken ligger träflis. Fortfarande kommer folk hit och tänder nya ljus.

– Vi ställde vårt monument här. Jag hoppas verkligen att kommunen kommer bygga ett större minnesmonument här senare. Det är det enda rimliga, säger Sixten Åberg,16.

Sixten Åberg och hans klasskamrater hoppas på att det byggs ett minnesmonument vid Campus Risbergska.

Runt Campus Risbergska har polisens avspärrningsband bytts mot byggstängsel. Dukar täcker insynen men fladdrar i vinden. Genom dem skymtar entrédörren som förut hade kulhål. Nu har har en träskiva satts upp över.

– Det är jobbigt att se stängslet. För det ska bara vara sådant stängsel om ett hus byggs om, inte för att tio personer har gått bort där, säger Tindra Johansson.

Tror du att det kommer kännas lättare när det är borta?

– Lite kanske. Men det kommer aldrig vara likadant, särskilt för de som gick på Risbergska. Örebro kommer aldrig bli riktigt som förr. För det är ju en av de största skjutningar som har hänt någonsin. Så det kommer ju aldrig bli normalt, varken här eller Sverige överlag, säger Tindra Johansson.

För några veckor sedan plockades sakerna från den stora minnesplatsen bort. Nu förvaras de tusentals sakerna i ett kommunalt förråd medan man funderar på hur man kan göra något fint av dem.