Brist på sjukvårdspersonal – ändå ska Zahra och Afshad utvisas
Publicerad 2025-12-20
De har flytt förtrycket, lärt sig svenska, fått barn i Sverige och jobbar inom vården som skriker efter arbetskraft.
Ändå har allt blivit fel.
Nu ska hela familjen utvisas.
Tårarna rinner nerför Zahra Kazemipours kinder. Hennes man Afshad Joubeh sitter tätt intill och håller om henne.
Vi är i Södersjukhusets foajé. En ung läkare i blå sjukhuskläder susar förbi. Hon är på väg mot Pressbyrån när hon stannar till och hejar på Zahra och Afshad.
Hon ser Zahras tårar, bandspelaren, Aftonbladet-mikrofonen.
Det är lördag förmiddag och folktomt i den stora foajén så när som på några patienter i en soffa. De tittar nyfiket. En äldre man på kryckor med flackande blick går långsamt förbi. Det är lugnt och tyst. Som det är på ett sjukhus i Stockholm en helgförmiddag en vecka innan jul.
Den unga läkaren hittar inte riktigt orden.
Zahra och Afshad har varit hennes kollegor i flera år, men inte nu längre.
Deras arbetstillstånd har nämligen dragits in.
Om två veckor ska de utvisas från Sverige.
Zahra Kazemipour, Afshad Joubeh och deras då sexårige son kom till Sverige för nio år sedan.
De är akademiker. Högutbildade.
I Iran jobbade Afshad som hjärtläkare och Zahra som chefssjuksköterska.
Men deras framtid i hemlandet var inte ljus då Afshad var aktiv motståndare till den auktoritära islamistiska regimen. Han greps och sattes i fängelse. Han var inlåst i tre år.
En stor del av tiden fick han sitta i en liten isoleringscell.
Via kontakter och familj lyckades Afshad till slut komma ut ur fängelset, men var fortfarande förföljd.
Övervakad dygnet runt.
Det gick inte att stanna kvar i Iran längre.
De blev tvingade att fly. I september 2016 kom den lilla familjen till Stockholm.
Tillbaka i Södersjukhusets foajé berättar Zahra om hur de fick börja om i det nya landet.
– Jag fick ta ett jobb som städerska, säger hon.
Att gå från chefssjuksköterska i Iran till städerska i Sverige var tufft, berättar hon.
– Men vi ville inte få några bidrag utan försöka börja om själva, försörja oss själva, betala skatt och bidra.
Hon hade lite tur.
– En av städfirmans kunder var en pensionerad läkare. Hon fick information om min bakgrund och via henne kom jag in här på Sös, säger hon.
Hennes make Afshad kunde också börja arbeta efter att dörren till den svenska vården öppnats av städfirmans kund. Med sin bakgrund inom kardiologi fick han omedelbart jobb som undersköterska.
De jobbade under pandemin och minns tillbaka på den enorma arbetsbelastning som rådde.
Samtidigt, medan covid 19 härjar i sjukhuskorridorerna på Sös, KS och de andra sjukhusen i Sveriges regioner, försöker familjen för fullt lära sig svenska.
– Vi tittade på barnprogram på tv. Läste barnböcker. Stakade oss fram, säger Zahra.
Några år senare föddes också deras dotter. Hon är i dag sju år och går i första klass.
Deras son är femton år och går i nian.
På Södersjukhuset i Stockholm tog man emot Zahra och hennes man Afshad med öppna armar.
De sökte asyl, men ansökan avslogs. Via spårbyte sökte de arbetstillstånd i Sverige vilket beviljades. De började arbeta som undersköterskor i väntan på att få uppehållstillstånd.
Så småningom fick Zahra, med sin kompetens från Iran, börja jobba på en högspecialiserad operationsavdelning.
Hon går just nu en vidareutbildning på Karolinska Institutet för att få svensk sjuksköterskelegitimation.
Den svenska sjukvården har i flera år haft brist på sjuksköterskor. I en rapport från Socialstyrelsen som kom 2022 uppgav samtliga Sveriges regioner att de hade brist på både läkare och sjuksköterskor med specialistkompetens. Enligt SCB kommer efterfrågan på specialistsjuksköterskor öka kraftigt i framtiden, med hela 25 procent fram till år 2035.
Just specialistsjuksköterskor är dessutom en prioriterad grupp när det gäller att rekrytera personer med spetskompetens till Sverige, enligt utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L).
Zahras svenska utbildning på Karolinska Institutet är planerad att vara färdig i maj månad.
– Men då är vi inte kvar här. Först skulle vi bli utvisade den 22 december, men nu har det förlängts till i början av januari, säger hon.
Afshad torkar bort en tår från hustruns kind. Hon fortsätter:
– Jag förstår inte varför det har blivit så här. Vi har gjort allt rätt. Vi har inte ljugit om något. I stället har vi jobbat, betalat skatt och försökt bidra, säger hon.
På perfekt svenska.
Båda understryker att de inte känner någon ilska. I stället är de oförstående och undrar vad de gjort för fel. De trodde tvärtom att de gjort allt rätt.
– Vi är så tacksamma mot Sverige. Att vi fick komma hit. Att vi kunnat fortsätta vårt liv här. Att vi kunnat jobba och bidra.
Zahras röst stockar sig igen.
– Framförallt för barnens skull. De är helt oförstående inför det här. Min son sa ”alla mina vänner är här, hela mitt liv är här. Mamma, varför måste vi flytta?”
Zahras och Afshads arbetstillstånd gick ut i april i år. När tillståndet skulle förlängas skickade Södersjukhuset in alla papper i god tid. Ett intyg att de hade arbete samt en lön som mötte kravet på 90 procent av medianlön bifogades.
Men under våren tog man bort det som kallades för spårbyte.
Tidigare kunde personer som fått avslag på en asylansökan ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd inifrån Sverige (”spårbyte”) om de hade ett arbete. Men detta undantag försvann helt från och med detta datum.
Det som gäller nu för att få arbeta i Sverige är att man:
1. Måste lämna landet.
2. Söker arbetstillstånd från utlandet.
3. Väntar på beslut därifrån.
Zahra och Afshad hejar på ytterligare några personer i blå arbetskläder, eller som de säger: ”kollegor”, vid sjukhusentrén.
Vi kanske kan göra lite tv? Ställa några frågor framför kameran. Går det bra?
Zahra nickar, harklar sig, rättar till glasögonen och torkar ytterligare tårar från kinderna.
– Ja, det kan vi göra. Det går bra. Jag ber om ursäkt att jag bara gråter. Jag ska försöka skärpa mig, säger hon.
Vi går ut och ställer oss utanför den stora snurran i entrén och spelar in ett kort tv-klipp med en handfull frågor.
Om familjen, arbetet, utbildningen.
Om utvisningen om några veckor.
Det brister för Zahra igen.
Hennes man håller om henne.
– Vi löser det på något sätt. Vi får försöka lösa det, säger han.