Uppdaterad 2025-03-11 | Publicerad 2025-03-08
För den som drabbats av gängkriminaliteten tar rädslan aldrig slut.
Varje ny skjutning, varje ny sprängning, är en påminnelse.
Aftonbladet har återvänt till några av offren.
De som fick sina hem förstörda, som förlorade någon de älskade eller jobbade mitt i den.
På Serdars grav står en Coca Cola Zero.
Ett av hans barn har ställt den där.
– Han älskade Coca Cola Zero. Han drack så många, säger Serdars pappa Ömer.
Det är is i luften och frost på träden. Ömer plockar upp några vissna löv från graven.
Det har gått snart två år sedan Serdar, en ostraffad mäklare och trebarnsfar, sköts ihjäl i sitt eget hem i Tullinge i Stockholm.
Ömer väcktes av en ringande mobiltelefon strax före midnatt natten mot den 3 mars. I telefonen stod sonens namn. Men så sent brukade han aldrig ringa.
– När jag svarade hörde jag hans fru skrika. Rakt ut skrek hon: ”Serdar är skjuten”.
Bara timmar innan hade tv-programmet ”Efterlyst” visat Serdars son med namn och bild i programmet. Han var då misstänkt för en av skjutningarna i våldsvågen mot anhöriga till Foxtrotledaren Rawa Majid, ett brott han sedan frikändes från.
Men där och då var han misstänkt och nu hade Majid beordrat att någon, kanske första bästa med anknytning till Serdars son, skulle straffas.
Men om detta visste inte 47-årige Serdar något när han satte sig i tv-soffan för att se en fotbollsmatch. En match som avbröts när 19-årige Nobel Girmay Yohannes knackade på dörren till Serdars villa och sköt honom till döds med två skott.
Ömer, som varit yrkesförare i 40 år, minns hur de få milen hem till sonen kändes som den längsta färd han någonsin gjort. Och timmarna innan han fick veta om sonen levde eller var död som en evighet.
Det kom att visa sig att under tiden som Ömer och hans familj väntade på besked på sjukhuset var Serdar redan död, han dog i helikoptern på väg dit. Han hade aldrig en chans.
Serdar blev en av de första anhöriga att falla offer i den våldsvåg som uppstod i splittringen av Foxtrotnätverket i början av 2023.
Men han blev långt ifrån den sista.
Adams dåvarande sambo väckte honom mitt i natten mot den 28 september 2023.
Hon hade hört en explosion, säger hon.
När Adam tittade ner på sin hund förstod han att sambon nog hade rätt. Hunden som brukar vara så lugn hade nu något spänt och vaksamt över sig.
Adam hade vid det här tillfället jobbat drygt fyra år som polis. Just denna natt var han inte i tjänst. Men han reagerade med ryggmärgen, slet på sig kläder och sprang ut på gatan.
– Jag kände att jag måste ut och se om någon behövde hjälp.
Han mötte en man med foppatofflor som såg ut att ha klätt på sig i all hast. Mannen pekade mot ett villaområde, smällen kom nog därifrån, och Adam sprang vidare.
När han kom till området Fullerö i Uppsala hörde han hjärtskärande skrik. Avgrundsskrik från en kvinna som antagligen precis förstått att hon förlorat sin dotter.
– Jag har hört folk skrika förut, för att de är rädda eller har ont. Men det här var något annat. Det var ett primalskrik, säger Adam.
Synen som mötte honom går bäst att likna vid en krigszon.
Fasaden av tvåvåningshuset var helt borta. Det var damm och bråte överallt. Boende hade samlats som i en cirkel utanför.
– Någon sa att det låg någon där inne. Jag bestämde mig för att gå in och säkra platsen, säger Adam.
Sikten var dålig, det var mörkt och damm yrde i luften.
Men då så Adam plötsligt någon i en soffa. En ung kvinna.
Strax före klockan 01.30 den 16 mars 2023 vaknade då 20-åriga Sofia i Hässelby av vad hon i efterhand har förstått var en tryckvåg.
Det luktade krut i sovrummet och hennes bokhylla hade slungats omkull.
– Min första tanke var att det hade börjat brinna för att jag hade glömt att släcka ett ljus, säger hon.
Sedan ringde pappa Jocke. Då var han på en tjänsteresa i Los Angeles och hade fått ett larm om inbrott i telefonen.
Sofia svarade medan hon gick ner på nedervåningen i huset. Överallt låg glassplitter och taklampan i vardagsrummet hade rasat ner.
– Jag sa till pappa att det här inte var något inbrott, det var något annat, säger Sofia.
Pappa Jocke hörde hur Sofia började gråta och ropa.
”Pappa, jag är rädd. Vad är det som händer?”.
– Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att vara så långt borta från ens barn och inte kunna hjälpa till.
Hans röst brister när han berättar det.
Några hus bort hade Anette vaknat av samma smäll som Sofia. Även hon trodde först att det brann.
I rummet intill låg hennes 17-åriga dotter täckt av glassplitter från fönstret.
– Det var rök i luften, brandlarmet tjöt och vatten sprutade ut från olika ledningar. Samtidigt hade strömmen gått på hela övervåningen förutom i badrummet, säger hon.
Höga barnskrik och gråt hördes från ett av grannhusen.
Det var där 15 kilo dynamit nyss hade exploderat.
När Serdar var sex år gick hans mamma bort och Ömer blev som både en pappa och en mamma till Serdar och hans syskon.
Serdar och han stod mycket nära varandra.
– När jag blev pensionär så gick jag förbi hans mäklarkontor varje dag. Jag blev som hans springpojke som fixade kaffe och postade brev, säger Ömer.
Han skrattar till vid minnet. Men blir snabbt allvarlig igen.
Hela tiden hotar tårarna att komma. Tiden har inte läkt några sår för Ömer. Han beskriver hur glädjen försvunnit ur hans liv, hur han kan få dåligt samvete när han skrattar, för hur kan man skratta när ens barn är borta?
Serdar själv var pappa till tre.
Hans äldsta son, den man som Rawa Majid tros ha varit ute efter, hade han inte haft kontakt med på många år efter att sonen hamnat i kriminalitet.
– Serdar var så långt ifrån kriminell man kan komma. Vi kände både han och jag att sonen egentligen hade alla möjligheter att välja en annan väg, han hade inte behövt hamna där, säger Ömer.
Vare sig Ömer eller hans son var troende men Serdar begravdes enligt muslimska traditioner.
En av dem är att man varsamt tvättar den dödas kropp ren.
Ömer gjorde det ensam.
– Jag visste hur Serdar var, han gillade inte att bli tagen på av så många. Så jag ville ge honom den avskildheten.
Ömer minns sin son som ett socialt geni. En omtänksam person som var klok som en bok och som aldrig kunde ljuga, inte ens en liten vit lögn.
Ömer är 67 år och har under sitt liv naturligtvis ibland varit besviken eller arg. Men han har aldrig känt hat.
Förrän nu.
– Att sitta i rätten och se de åtalades nonchalans över människoliv. Hur de skrattade och skämtade samtidigt som de har förstört en hel familjs liv… då kände jag hat.
Bland rasmassorna i Fullerö låg 24-åriga Soha.
Hon var lärare. Hon var älskad. Nu är hon död.
Adam såg sig omkring i det söndertrasade huset. Han var fortfarande den enda polisen på plats men utan den utrustning han var van vid. Han hade inget vapen, ingen radio, ingen ficklampa.
– Jag fokuserade på att få ut alla från huset. Jag visste ju inte om det kunde rasa när som helst.
Samtidigt började polis och ambulans strömma till. Både polis och ambulanspersonal försökte göra hjärt- och lungräddning på Soha men det var för sent.
Adam hjälpte först till med det han kunde. Men till slut klev han tillbaka och lät sina uniformerade kollegor ta över.
Samtidigt började det ljusna.
Adam beskriver det som en märklig känsla, att promenera från en brottsplats i sina vanliga kläder, lite chockad och nyvaken.
Vid köksbordet satt hans sambo och väntade. Adam hann bara börja förklara när hans väckarklocka ringde. Det är dags att åka till jobbet.
– När man är på jobbet så går man som polis in i ett annat tankesätt, men ställer sig lite utanför. Det är först när man kommer hem som man kan börja fundera på vad man sett och varit med om, säger han.
Det första tiden jobbade han på. Men så märkte han att han fastnat lite i händelsen.
Vad kunde han ha gjort bättre? Varför tog han inte med den sjukvårdsväska han har vid dörren när han sprang mot smällen?
Adam började bli mörkare i sinnet. Han kände inte riktigt igen sig själv längre.
Ett 60-tal hushåll skadades i den kraftiga explosionen – däribland Jockes och Sofias hem, och Anettes och Pärs hem, som i princip totalförstördes.
Först i maj 2024, mer än ett år efter att dådet inträffat, kunde Jocke och Sofia komma hem igen.
När man i dag hälsar på i Jockes och dottern Sofias hem i Hässelby slås man av hur rent och nytt allt ser ut. Hallen, köket och vardagsrummet på nedervåningen skiner och i taket sitter spotlights.
I kväll är deras tidigare grannar Pär och Anette också här.
Alla har samlats runt teven där Jocke kopplat upp sin telefon för att visa bilder.
Den första kommer från en drönare som filmat radhuslängan ovanifrån för snart två år sedan.
Överallt ligger bråte, delar från husen, taken, ytterdörrarna, fasaderna.
– Det såg ut som en krigszon, säger Jocke.
Pär och Anette berättar att de redan för två år sedan visste att de inte skulle bo här mer.
– Jag bestämde det redan samma morgon sprängningen inträffade att vi skulle flytta. Det kändes inte tryggt här längre, säger Anette.
Samtidigt som de berättar om sprängdådet i mars, för snart två år sedan, kör en svart, civil polisbil sakta förbi utanför fönstret. En stund senare passerar en målad polisbil.
– De senaste dagarna har vi sett polisen här flera gånger. Vi vet inte om det betyder att de väntar på att det ska sprängas här igen, säger Jocke.
Under de första veckorna av 2025 har över 30 bombdåd inträffat. Varje gång Jocke läser om det, eller ser ett nyhetsklipp om sprängningarna på teve, får han en klump i magen.
– Jag tänker på alla brottsoffren. För jag vet att deras helvete bara har börjat nu, säger han.
De två senaste åren har främst gått åt till att kämpa med att få sina hem återuppbyggda igen, få ut pengar från försäkringen, hitta nya hem, hitta målsägarbiträden, begära ut sjukintyg, bestrida anmälningar om fuskbyggen, vänta på en rättegång.
Börja om med allt igen.
Jocke, Anette och Pär har alla tre fått diagnosen PTSD. Sofia berättar att hon ibland drabbas av panikattacker när hon hör en hög smäll.
– Det finns ingenting i rättssystemet som är till för att hjälpa oss brottsoffer. Det finns ingen som för vår talan eller hjälper till med det praktiska. Allt har vi fått göra själva, säger Jocke.
Totalt fanns det 236 målsägande i Hässelbydådet. Ingen av dem har fått något skadestånd än.
Adam blev till slut sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom.
Han stannade hemma i ett halvår med tankarna malande om han kunde gjort något annorlunda.
– Jag började nysta i varför jag, som sett många andra hemska saker i jobbet, mådde så dåligt av detta. Men jag kom fram till att det nog var för att det skedde där jag bodde, att jag var ledig och att jag inte hade någon förberedelsetid eller någon kollega bredvid, säger Adam.
Nu är han tillbaka till jobbet på polisen i Uppsala, en arbetsplats han älskar och som han säger att han fått ett enormt stöd av.
Men fortfarande tänker han på händelsen. När fyrverkerierna började smälla på nyårsafton kände han genast ett adrenalinpåslag.
Och när sprängdåden satte fart igen efter nyår kände han som privatperson en enorm trötthet.
– Nu är det våld bara för sakens skull. Jag tror snart inte de själva vet vad de är arga över, säger han.
Ömer känner att så mycket fokus hamnar på gärningsmännen medan offren glöms bort. De anhöriga som blir kvar erbjuds knappt någon hjälp, upplever han.
– Den enda kontakt jag haft med myndigheter var när polisen förhörde mig och ett samtal från Brottsofferjouren. Under den här processen hade jag uppskattat om åtminstone någon frågade mig hur jag mår, säger han.
Istället har han fått hitta sina egna vägar att ventilera, som med andra anhöriga till dödsoffer som han träffat genom föreningen ”Stoppa skjutningen”. Bara de som förlorat någon man älskar kan förstå, känner han.
– Ibland sitter vi bara tysta. Orden räcker inte alltid till när man förlorat ett barn.
Tänker du ofta på Serdar?
– Hur ofta? Frågan är snarare när jag inte tänker på honom.
