Systrarna blev tonårsutvisade till Iran – ensamma: ”Gör ont”
Publicerad 2026-02-10
Darya, 24 och Donya, 20, från Göteborg tvingades lämna sjuksköterskeutbildningen, sin familj, sina vänner och trygga liv – för att ensamma utvisas till Iran.
Värst nu är saknaden efter föräldrarna och småsyskonen, som fått stanna i Sverige.
– Det gör ont på ett sätt som är svårt att beskriva, säger Darya.
Systrarna hade varit sju år i Sverige och båda påbörjat sjuksköterskeutbildningen vid högskolan Väst i Trollhättan, när de tvingades lämna allt, i oktober. Bara några månader senare utbröt demonstrationerna i Iran, som slogs ned med brutalt våld från regimen. Enligt vissa källor kan 30 000 människor ha dödats och många fler skadats och gripits.
– När vi landade i Iran kändes det som att allt rasade på en gång, säger Darya, storasystern.
– De första dagarna var en chock. Vi var ledsna, stressade och rädda för vad som skulle hända. Det var svårt att sova och svårt att tänka klart, eftersom allt kändes så osäkert. Vi saknade vår familj i Sverige direkt, och vardagen, studierna och tryggheten.
”Livet nu är stress och sorg”
Nu bor de hos släktingar i Iran, och intervjun gör vi delvis via chattar och mail. Internetuppkopplingen svajar, de känslosamma telefonsamtalen hem till familjen i Göteborg bryts ofta, och ibland kan de inte nå varandra alls. Situationen i landet är spänd och osäker. Svenska myndigheter har nu stoppat utvisningarna till Iran och rekommenderar fortfarande inte svenskar att åka dit.
Efter alla år i Sverige har systrarna tappat delar av persiskan, och har svårt att uttrycka sig. De beskriver hur de inte längre har något socialt liv eller möjligheter att planera livet framåt, då deras svenska gymnasieexamen inte ger samma möjligheter att studera i Iran. Framför allt saknar de att känna sig hemma. Nu präglas livet av stress och sorg, berättar Donya.
– Vi lämnade inte bara ett land, vi lämnade vår vardag, våra vänner, våra rutiner och den framtid vi hade byggt upp under många år. Det är därför splittringen känns så brutal.
Mamman kvar i Sverige: ”deras rum är tyst nu”
Svårast är längtan efter familjen i Sverige. Deras pappa har fått permanent uppehållstillstånd här, mamman väntar på beskedet om sitt. Småsyskonen, i dag svenska medborgare, kan inte förstå varför de inte kan vara tillsammans allihop, som förut. De har aldrig varit åtskilda på det här sättet, under tvång, berättar Donya. Systrarna var ett viktig stöd för särskilt ett av syskonen, som har stora omsorgsbehov.
– Våra föräldrar är förkrossade. De känner sig ofta maktlösa, som att de inte kan skydda oss eller hjälpa oss tillräckligt, även om de gör allt de kan, säger Donya.
Och hemma i Mölndal utanför Göteborg sitter mamma Foziyeh i tomheten efter sina döttrar, som hon inte sett på snart ett halvår:
– Deras rum är tyst nu. Varje gång jag öppnar dörren och ser att de inte är där, känner jag hur ensamheten fyller hela hemmet.
Två av tonårsutvisningar - familjen får stanna
Precis som andra fall av så kallade tonårsutvisningar kom Donya och Darya till Sverige som barn, och fick tillfälliga uppehållstillstånd på anknytning till sin pappa. När de fyllde 18 räckte inte längre familjeband som skäl för att få stanna. De anses nu kunna stå på egna ben, och får inte permanent uppehållstillstånd.
Migrationsverket har också avslagit deras arbetstillstånd, och menar att systrarna vilselett myndigheten genom att lämna felaktiga uppgifter – Darya jobbade då som personlig assistent och Donya fick jobb på Max. Enligt myndigheten missades de särskilda på hur jobb till utlänningar ska annonseras ut hos Arbetsförmedlingen. Båda systrarna har via sin advokat och i överklagandet hävdat att det var deras dåvarande arbetsgivares misstag, som genast rättades till när det upptäcktes.
Hade börjat plugga: ”Framtiden togs ifrån oss”
De fick på ett möte med Migrationsverket istället uppmaningen att åka till Iran och därifrån ansöka om tillstånd för studier i Sverige. Högskolan Väst, där de båda då redan börjat plugga, hade till och med reserverat platser åt dem på sjuksköterskeutbildningen, och beviljat studieuppehåll till mars 2026.
Darya och Donya skulle ju komma tillbaka.
Det kom som en chock att Migrationsverket nyligen avslog även den ansökan. Myndigheten påstår att de inte har bevisat att de verkligen har avsikt att studera i Sverige. Själva beskriver systrarna det som ett drömyrke att bli sjuksköterskor, något de kämpat för.
– Vi trodde att vi skulle kunna komma tillbaka snabbt om vi bara följde reglerna och sökte från rätt plats. Vi tänkte att om vi gör allt korrekt, om vi visar antagning, studiepoäng och planerar att fortsätta, då kommer det bli okej, säger Darya.
– I stället blev vi kvar här, separerade från vår familj och vårt liv i Sverige. Med känslan av att vår framtid bara stoppades och togs ifrån oss.