Hit kommer de som inte överlevde ”Slakthuset”
På bårhuset kan läkarna för första gången säga sanningen
Publicerad 2024-12-13
SAYDNAYA/DAMASKUS. Syrien har blivit en nation av spöken.
Tiotusentals och åter tiotusentals nära och kära har försvunnit ner i diktaturens tortyrkamrar.
Ali Leitif, 25, är en av de få som för några dagar sedan överlevde det fruktade fängelset, Saydnaya – ”Slakthuset”.
Men som nästan önskar att han inte gjort det.
– Gode Gud! Varför?
Ali Leitif, 25, hulkar av gråt. Han är otröstlig. Han smeker och klappar likpåsen i vit plast, kikar under den. Smeker huvudet därunder och borrar sen ner sitt eget mot det. Mot sin lillebror Ahmad Sultan som inte blev mer än 19 år gammal.
En av tiotusentals döda i Saydnayafängelset.
– Nog nu, nog nu. Kom, säger hans systrar och försöker varsamt föra bort honom från sin lillebror.
Några kroppar liknar bilder från Förintelselägrens befrielse. För dem blev döden den enda befrielsen. Den befrielse som Ali Leitif fick uppleva från Saydnayafängelset kom däremot för tre dagar sedan.
– Varannan dag gav de oss en flaska med vatten. En flaska åt alla fångar i cellen. Vi fick nästan ingen mat alls, säger han.
Ali Leitif var regimkritiker och betalade ett högt pris för sin övertygelse. Han låter huvudet luta mot bårhusets vägg. De kroppar runt omkring honom vars hud skiftar i färg eller vars bröstkorgar sticker ut genom skinn magert som trumskinn har varit hans verklighet i en svårförståelig evighet: ett år och tre månader.
Hundratusentals minuter av ren skräck, av ljud, av smärta och av stank.
Till Mujtahidsjukhusets forensiska avdelning kom det in 35 kroppar från fängelset efter befrielsen från regimen. Det var inget chockerande antal för de läkare som arbetar där. De är vana sedan årtionden med att ta emot kroppar som vittnar om svält, grym tortyr och misshandel. De utför sitt arbete med den yrkeskunskap de har och genomför avtryck på tänder, tar DNA-prover, fotograferar och skriver rapporter.
Men en sak har ändrats sedan inte ens en vecka. I dag har de rätt att tala sanning:
– Tidigare hade vi alltid samma dödsorsak, oavsett i vilket skick som kropparna kom till oss: ”multipel organkollaps”, berättar doktor Ayman Nasser, när han vilar ut i bårhusets fikarum tillsammans med sina kollegor.
Läkarnas seger är att av de 35 kroppar som kom till dem så har redan 20 stycken kunnat återlämnas till anhöriga efter identifikation.
– För oss är varje återställd kropp en seger. Vi helar familjerna och landet, skulle man kunna säga. Det är hemskt, men vårt arbete gör att de kan gå vidare i sorgearbetet. Om inte vi gjorde det, vem skulle då göra det, säger läkaren Yara Turkmani, 28 år.
I korridoren trängs anhöriga i jakt på sina försvunna familjemedlemmar. De försöker undvika att inte trampa på fel ställe i trängseln. Döden grimaserar från alla håll.
Redan i början av inbördeskriget, runt 2012 och 2013, närde många av revolutionens soldater drömmen att befria fångarna från fängelset där så många av deras meningsfränder satt. I natten som upplystes av raketer och kanoner, berättade rebellerna då för oss att regimens soldater hade posterat ut artilleri på kullen runt fängelset, för höjdens skull, men också för att använda fångarna som mänskliga sköldar.
Ett drygt årtionde senare är det fångarnas anhöriga som vakar runt lägereldarna utanför byggnaden.
Azia Al Abed, 37, hoppas fortfarande att hennes bror ska komma tillbaka från underjorden, till livet. I flera dagar pågick sökandet efter hemliga våningar i fängelsets källarplan. Till slut gav de olika räddningsorganisationerna, som de Vita hjälmarna, upp. De konstaterade att det troligen inte fanns några hemliga utrymmen med levande fångar. Azia Al Abed vill fortfarande inte tro det:
– Jag vill fortfarande tro att min bror Suleyman är i livet. Jag lever för hoppet, säger hon när hon värmer sig vid lägerelden.
Brodern är försvunnen i regimens tortyrkamrar sen 2013. Rykten går om vad som hände med kropparna. Bland de chockade, skärrade eller nästan apatiska besökare som nu går runt i fängelset cirkulerar många mer eller mindre obekräftade rykten.
En sliten plasttunna misstänks ha använts som syrabad för kroppar. En besynnerlig och flera meter lång och hög press tros ha använts till att pressa och förstöra kroppar innan de skulle försvinna.
– Låt mig veta, skriker hon ut till Gud, till världen och till tomheten.
Hon vill veta vad som hände hennes fyra bröder som alla fängslades i olika omgångar.
För ett årtionde sedan var hon säker på att bröderna befann sig i Saydnaya. Hon betalade dyra mutor som visade sig vara ren stöld. Nu hoppas hon äntligen hitta en ledtråd. För det är hon redo för alla uppoffringar. Hon har kommit hela vägen från Homs.
– Vi har sovit utomhus, under broar och frusit, men vi vill veta, säger Halima Khodr Akach.
Hennes svägerska, vars make var en av de fyra bröderna, försöker trösta henne. Men statistiken är emot henne. Mycket tyder på att hennes bröder har blivit fyra nya spöken i Syriens tragedi.
I Det mänskliga slakthuset, en rapport från 2017 av Amnesty International, beskrevs i detalj hur fångarna fick utstå tortyr från arrest till död. När de anlände till Saydnaya så kallades tortyren för ”välkomstkalaset”. De som dog av behandlingen, eller som hängdes i källarplan, försvann i olika massgravar, utspridda på olika militärområden i Syrien, enligt Amnestys rapport.
Anhöriga underrättades aldrig om var – eller i vilket fängelse – deras fångarna hölls.
– Vi fick bara höra att det hade flyttats runt, berättar Halima Khodr Akach som snart tappade spåret efter sina bröder.
Längst ned i Slakthuset ligger de små isoleringscellerna, en dryg kvadratmeter stora vardera.
Spår finns inristade i i väggarna på hur många dagar fångarna har spenderat här. Ett tiotal streck här och där - i den mån som de lyckade hålla koll på tiden i vad som måste ha varit ett totalt mörker.
Ett mörker som hål av släggor i fängelsets väggar nu försöker skingra.
