Deras dockor upprör folk: ”Förstår inte varför”
Publicerad 2025-11-22
KALMAR/VALLENTUNA. Marie förlorade sina tvillingsöner under graviditeten.
Milja vill inte bli mamma – men älskar barn.
För båda har bebisdockorna blivit mer än bara samlarobjekt.
– Men väldigt många verkar vara kritiska till varför man har en reborn-docka, säger Milja.
De ser ut som riktiga bebisar.
I själva verket är de gjorda av plast och silikon.
Så kallade ”reborns” är handgjorda bebisdockor, tillverkade för att efterlikna verkliga spädbarn in i minsta detalj. Blodkärl, rodnader, små naglar och till och med tårkanaler målas dit för att ge dockorna liv.
Det är en vanlig förmiddag i lägenheten i Kalmar.
I fåtöljen har hunden Maximus kurat ihop sig till en mjuk boll, och i 30-åriga Milja Sporrongs famn sitter en annan sorts följeslagare – bebisdockan Liviana.
”Livie”, som hon kallas, har varit där i snart tio år.
”Folk blir upprörda”
Milja ställer ner en kartong full av nappar på soffbordet.
Några av napparna är Miljas egna, från när hon var barn – andra har hon köpt till Livie. Hon väljer en rosa och fäster den försiktigt i dockans huvud med en magnet.
Rörelsen är varsam, som om hon hanterar ett riktigt barn.
– Hon ser bekymrad ut. Det har alltid tilltalat mig, de som ser lite ledsna ut. För det känns som att man ska tycka synd om dem eller vilja ta hand om dem, säger Milja.
Av någon anledning väcker reborn-dockor starka känslor hos människor, säger Milja. På sociala medier får hon höra att hon borde ”växa upp” och skaffa riktiga barn – att det är konstigt att ha en leksak i vuxen ålder.
I kommentarsfältet på hennes Tiktok har någon skrivit ”sök hjälp”.
– På något sätt blir folk upprörda av det här. Men jag har aldrig träffat någon som har blivit upprörd över min modellbilsamling.
Milja samlar också på annat – miniatyrbilar, ankor och Fabergé-inspirerade ägg – men det är bara dockorna som väcker reaktioner.
– Jag vet inte varför det är så, för egentligen är det samma sak. Det är en hobby.
Varför tror du att just dockor engagerar?
– Kanske för att det är en ovanlig hobby och ett ändå relativt nytt fenomen i samhället. Men det här skadar ju ingen så jag förstår inte varför folk har ett problem. Jag skulle snarare hävda motsatsen, att det hjälper väldigt många människor.
Har 50 stycken
I Vallentuna, norr om Stockholm, öppnar Marie Dycefield-Scott, 62, ytterdörren.
För elva år sedan drabbades hon av en djup sorg när hon under en graviditet förlorade sina tvillingpojkar – Hamish och Ryan. Någonstans i sorgen fann hon reborn-dockorna. I dag har hon omkring femtio stycken.
Hon visar vägen in till det som en gång var radhusets matsal. Nu är rummet fyllt till bredden med leksaker, bebiskläder och små skor. I spjälsängarna ligger dockor i olika storlekar och åldrar – några med slutna ögon, som om de sover.
Hon lyfter upp ett spädbarn och vaggar sakta fram och tillbaka.
– Man får lite moderskänslor när man håller i dem så här, säger hon.
Dockorna blev en viktig del av Maries sorgearbete efter tvillingarnas död. Genom dem har hon fått göra sådant som hon och hennes söner aldrig hann uppleva tillsammans.
– Jag har haft dop och födelsedagskalas för mina dockor. Det kanske låter jättemorbitt och konstigt, men för mig var det ett sätt att bearbeta det här. Att få göra de sakerna som jag inte fick göra med mina söner.
”Väcker minnen”
Hamish och Ryan finns också i hennes samling. Tvillingarna förekommer i olika storlekar och utföranden runt om i radhuset. I en av spjälsängarna ligger de tätt intill varandra – och i en äldre version sitter de tillsammans i gungstolen i vardagsrummet.
För en månad sedan fick hon även hem pojkarna i storlek – ungefär lika små som sönerna var när hon förlorade dem. Men än så länge ligger de fortfarande kvar i förpackningen i vardagsrummet.
Marie blir tyst när hon nu öppnar kartongen och lägger de små dockorna i famnen.
– Jag har haft svårt att skaffa riktigt små dockor på grund av vad som hände. Det väcker en hel del minnen. Så de får bo kvar i lådan tills jag känner att de kan bo i vagnen, säger hon.
Orden kommer trevande.
– Och sedan kan jag plocka fram dem och bekanta mig med dem med jämna mellanrum. För det... Det är lite känsligt.
”Det här är mina Picasso”
På besök hos Marie är hennes väninna Annika Bergström, 51, som även hon samlar på reborn-dockor.
Annika har sett hur människor på nätet ibland avfärdar dockintresset som ”sjukt”.
– Det gör mig faktiskt lite ledsen. Som i Maries fall: ingen kan sätta sig in i hur hon mår, vad hon känner eller vad som är bäst för henne. Därför känns det trist att folk fortfarande är så dömande, säger Annika.
För Marie och Annika handlar dockorna i grund och botten inte om att ersätta ett barn. Det är heller ingen leksak. I stället ser de dockorna som konstverk – som något att titta på och beundra.
Dockorna byggs av skulptörer och handmålas av konstnärer. En docka kan kosta från några tusenlappar till 150 000 kronor, beroende på material. En av Maries dockor – Darren – är dessutom 3D-skannad från en riktig bebis, berättar hon.
Marie och Annika hoppas att de, genom att berätta om sina dockor, kan bidra till att sudda ut tabun.
– Jag har träffat människor som till en början tyckte att det här verkade konstigt, men när jag har förklarat vad det betyder för mig har jag mött mer acceptans, säger Annika Bergström.
– Andra är nyfikna, kommer fram och frågar vad det är för någonting. Då förklarar jag att det är som ett konstverk. Du kanske har en Picasso hemma och tycker att den är jättevacker att titta på. Det här är mina Picasso. Och jag tycker att de är jättefina, säger Marie Dycefield-Scott.
Vill inte bli förälder
Tillbaka till vardagsrummet i Kalmar.
Milja Sporrong lever med flera diagnoser, däribland Asperger, och har även haft perioder av psykisk ohälsa. Hon upptäckte reborn-dockorna under en särskilt tuff tid i livet.
De gav henne tröst och blev något att fokusera på som inte var destruktivt.
– I ett liv med diagnoser har man ibland svårt med mänsklig kontakt. Men Livie är inte en människa. Därför är en kram från henne kanske inte riktigt lika laddad som den kan vara från en annan människa, säger hon.
Milja älskar barn och bebisar – men vill inte ha egna just nu. Hon tycker att reborn-dockor kan vara ett ansvarsfullt alternativ för personer som kanske längtar efter barn, men vet att de inte kan eller orkar ta hand om ett.
– Känner jag att jag vill ha en stund med bebisgos, då är hon här. Men då är det på mina villkor, jag har inget ansvar gentemot henne.
Ibland sitter Livie på en hylla i långa perioder.
– Just nu är hon inte som ett barn för mig. Men hon skulle kunna vara det i framtiden, för jag vet ju inte vad som händer då.
Milja är dock noga med att skilja på fantasi och verklighet.
– Hon är en docka, och jag är fullt medveten om det. Hon kommer aldrig att bli stor.
