De gör koldioxid till sten – men bakom fasaden läcker klimatdrömmen pengar
”Det är klart att man kan tycka att det här är galet”
Uppdaterad 2025-06-10 | Publicerad 2025-05-04
REYKJAVIK-HELLISHEIDI. Det tycktes vara klimatets heliga Graal.
Företaget Carbfix skulle förvandla utsläppt koldioxid till sten.
Men kritiker menar att det är ett luftslott.
Knappt tre mil sydost om Reykjavik är landskapet förförande vackert. Grönmossiga lavafält och snöklädda isländska fjäll.
Men en sak stör bilden: tjocka svarta rör ringlar sig som gigantiska ormar över bergssidorna.
I närheten finns Carbfix lagringsställen. Djupt nere i marken förvandlas koldioxid till sten i en process med syre – och tack vare sammansättningen av sedimentet.
På håll från konferenslokalen i ett av världens största geotermiska kraftverk, Hellisheiði, syns flera metall-igloor. De skyddar rören med koldioxidblandningen, som uppges vara noga sammansatt.
Professor Sigurður Reynir Gíslason vid Islands universitet har utvecklat tekniken i Carbfixprojektet. Han var också medgrundare till företaget Carbfix 2020.
Efter att ha hänvisat till en mängd komplicerade kemiska formler förklarar han att processen går att jämföra med en vanlig sodastreamer.
– Först har vi Orcaprojektet, som fångar in 3 000 ton per år. Och sedan Mammothprojektet där den första fasen redan är igång. Det är otrolig ingenjörskonst – man ser ansträngningen att rena atmosfären. Och det gäller alltså bara 36 000 ton per år. Just nu släpper vi ut gigaton koldioxid, alltså miljarder ton CO₂, till atmosfären, säger han vid en pressträff för utländska journalister med särskilt intresse för det isländska ”klimatundret”.
Det går åt stora mängder vatten och energi för att lagra koldioxid med Carbfixmetoden.
– Men det är väldigt effektivt. Det värsta scenariot är om vi ska extrahera CO₂ direkt från atmosfären – då kan man behöva ett helt flodsystem av vatten för det. Man vill vara väldigt nära havsnivån med brunnarna, så att man slipper lägga en massa pengar på att pumpa upp vattnet, Sigurður Reynir Gíslason
Carbfix samarbetar med forskarnätverket Demo-up Carma — i Schweiz.
20 ton koldioxid fångas in från ett reningsverk i Bern. Den transporteras i sin gasform, via långtradare och tåg, till Rotterdam. Där lastas den om till fartyg som tar den till Island. Sedan transporteras den vidare till olika injektionsplatser.
På Carbfix menar man att utsläppen för transporterna trots detta inte är höga, att de i slutänden har pressats ned till en femtedel.
– Det är klart att man kan tycka att det här är galet, men det är vad vi måste göra i framtiden, säger Sigurður Reynir Gíslason.
Miljöorganisationer ser dock annorlunda på saken.
På Greenpeaces hemsida står att läsa om koldioxidinfångning och lagring,
”Den drivande kraften bakom idén om CCS har i stor utsträckning kommit från fossilindustrin som en motivering för att kunna behålla eller till och med bygga nya fossileldade kraftverk. CCS-tekniken är, trots många år av investeringar och utveckling, i stort sett obeprövad för annat än att pressa ur mer olja ur oljekällor. CCS är dyrt och kräver stor energianvändning.”
– Greenpeace kritik är så löjlig. Det finns inte en chans att vi är redo att sluta med fossila bränslen än. Vi kommer att behöva cement, vi kommer att behöva aluminium, vi kommer att behöva järn – allt detta släpper ut koldioxid, säger Sigurður Reynir Gíslason.
Förra året släpptes totalt 37,4 miljarder ton fossilt koldioxid ut, enligt Global Carbon Budget projects. Det är en ökning med 0,8 procent från 2023.
Carbfix har enligt sina egna uppgifter kapacitet att ta hand om 80 000 ton koldioxid under 2025.
Så långt allt väl.
I januari i år publicerade två grävande journalister, Bjartmar Oddur Theyr Alexandersson och Valur Grettisson på tidningen Heimildin, ett avslöjande som man jobbat med i runt nio månader:
Tillgångar har försvunnit i ett av Carbfix företag – dessutom tar företaget i verkligheten bara hand om en bråkdel av den koldioxid det finns kapacitet för.
– Vi såg att pengasidan var ganska osäker. Holdingföretaget Carbfix ehf värderades 2023 till 706 miljoner isländska kronor (cirka 53,2 miljoner SEK). 2024 var värdet noll, säger Bjartmar Oddur Theyr Alexandersson.
Carbfix ägs av Reykjavik Energy Company, som till 98 procent ägs av Reykjaviks invånare. Det statligt ägda Carbfix äger både holdingbolaget Carbfix och Codaterminalen.
– Det här säkerställer att ingen risk faller på moderföretaget Orkuveitan, säger Valur Grettisson.
Carbfix uppskattar att deras verksamhet ska växa med 2 600 procent på tio år och försäljning på nära 300 miljarder isländska kronor vid full kapacitet, skriver journalisterna i artikeln.
I väntan på investerare i verksamheten har Reykjavik Energy Company godkänt ett lån på sju miljarder isländska kronor till Carbfix.
Ännu har inte några investerare dykt upp.
Carbfix vill förbereda för fler kunder, vars koldioxid är tänkt att komma till ön med lastfartyg. Valet föll först på orten Hafnafjordur med drygt 30 000 invånare.
I den nya jättehamnen planerade man att ta hand om koldioxid i en ny terminal, Codaterminalen. Koldioxiden var tänkt att skeppas i flytande form från resten av Europa – och man fick också ett EU-bidrag på 120 miljoner euro.
Carbfix meddelade att de skulle ha sex–åtta injektionsbrunnar i området nära aluminiumsmältverket Rio Tinto.
– Det var den perfekta bilden. Carbfix hjälper alla. Räddar miljön. Räddar planeten. Räddar världen. Så folk var ganska positiva. Det här skulle minska koldioxidutsläppen från anläggningen, säger Bjartmar Oddur Theyr Alexandersson.
Han och Valur Grettisson avslöjade i sin artikel att planerna var långt mer omfattande än vad företaget gått ut med:
Målet var att injicera upp till 4,8 miljoner ton koldioxid, inte tre miljoner ton som sagts. Men inget koldioxid alls från smältverket skulle injiceras.
– De skulle öka mängden koldioxid med nästan 50 procent.
Om detta var invånarna i Hafnafjordur ovetande. Liksom att bland Carbfix tänkta kunder finns företag som brutit mot miljölagar upprepade gånger.
Ett av dem, företaget ArcelorMittal, var ansvarigt för nära sina fabriker 2018.
Ett annat, , har dömts för brott mot mänskligheten. 2016 avslöjade franska tidningen Le Monde att Lafarge 2016 betalat ett slags skyddsskatt, totalt 13 miljoner euro, till IS-styrkor i Syrien och i och med det finansierade inbördeskriget.
Enligt tidningens källa driver tilltänkta kunder bland annat aluminiumverk, cementföretag, stålindustrier, kemiska verk och energiföretag.
Carbfix ville också att invånarna i Hafnafjördur skulle betala för den nya hamnen som skulle kosta runt 80 miljoner amerikanska dollar. Men hamnen skulle till största delen användas av Carbfix.
Månader senare fick invånarna veta att brunnarna skulle flyttas fyra kilometer inåt land, närmare deras hem.
Befolkningen i Hafnafjördur började kräva svar på sina frågor. Vid injiceringar finns en risk för små jordbävningar. Till slut tvingade invånarna fram en folkomröstning om den nya hamnen.
– Till verksamheten vid Codaterminalen skulle man använda 75 miljarder liter färskvatten, varje år. Där finns en Unescosjö med en speciell fisk, dvärgröding, som är kopplad till vattendraget, säger Valur Grettisson.
Vattnet var inte tänkt att användas vid injektionerna, men bara att koldioxid injiceras i marken riskerar att förstöra den ekologiska balansen.
Nu planerar företaget istället att driftplatser förläggs till Þorlákshöfn sydost om Reykjavik och Húsavík i nordost.
I konferensrummet på Orka Nátúrunnar – ”Naturens kraft” på svenska – som äger Hellisheiði, befinner man sig rakt ovanför den aktiva vulkanen Hengill. Utanför fönstren pyser ånga ut i stora moln.
Kári Helgason, chef för forskning och utveckling vid Carbfix, berättar om tekniken som utvecklades här, i ett slags fältlaboratorium för tekniken. Med CCS kan man snabba på det som sker naturligt och som normalt tar hundratals år – och kapa ner förloppet till mindre än två år.
– Lagringspotentialen för denna plats är att vi skulle kunna lagra 100 miljoner ton koldioxid utan problem, säger Kári Helgason.
Tekniken går att använda överallt på jorden där det finns basalt eller andra reaktiva bergarter. Flaskhalsen är att fånga in koldioxid från industrier eller från atmosfären.
Enligt Carbfix har man injicerat 120 000 ton koldioxid sedan 2014. Koldioxiden injiceras 400–1 000 meter ner i marken. Enligt Carbfix är det tillräckligt grunt för att inte orsaka vulkanutbrott eller jordbävningar.
Några hundra meter bort ligger de metalliska igloorna som tycks tagna ur en sci fi-rulle. Men deras enda syfte är att skydda utrustningen från oväder.
Innanför dörren till igloon HN-60 finns det allra heligaste: en av injektionsbrunnarna.
I röret transporteras koldioxidladdat vatten, kolsyrat vatten, som sedan injiceras djupt nere i berggrunden, i basaltlagren. Där börjar det reagera med berget och bildar stabila karbonalminteraler i marken.
Hela tiden finns en assistent närvarande som håller koll på mätarna. Om något går fel är det omedelbar utrymning som gäller.
I ett litet fönster i ett av rören ser det ut att vara tomt, men här rinner det förbi 50 liter koldioxid per sekund, försäkrar Carbfix.
Från övervakningsbrunnar på bergstopparna kan man sedan ta vätskeprover och mäta hur mycket koldioxid som mineraliseras.
Al Gore sa häromveckan i Paris att CCS-tekniken bara tar hand om jämförelsevis 25 sekunder av ett år. Vad säger du om det?
– Det här är inte svart och vitt. Vi har cementproduktion, stålproduktion och aluminiumproduktion. Vi producerar alla dessa varor för samhället och de har ett väldigt högt koldioxidavtryck och CCS är faktiskt det enda sättet att minska dessa utsläpp betydligt. Vad Al Gore pratar om är oljebolag som använder denna teknik, säger Kári Helgason.
– Du kan inte vara miljövän och vara emot den här tekniken. Du kan vara emot den i vissa fall, som med olje- och gasföretag som försöker använda den för att fortsätta producera olja. Och jag håller med Al Gore om det. Men du kan inte vara helt emot detta, för då säger du: ”Okej, låt oss inte nå våra klimatmål”.
