Här står striden om laxarna i älven: ”Ett övergrepp”
”Myndigheterna har tryckt tillbaka vårt månghundraåriga gamla fiske”
Publicerad 2026-04-19 11.59
KARUNGI-KUKKOLA-NIKKALA. En lax per dygn – och två per år.
Det är maxfångsten för den som vill fiska i Tornedalen.
– Det är ett övergrepp på en kultur, en minoritet, säger Sven-Erik Bucht.
På spisen i det ombonade köket hemma hos förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht, 71, i Karungi puttrar en gryta med renkött. Det ska bli en soppa som han ska bjuda barn och barnbarn på.
Han bor på en halvö och utsikten från köksbordet över den mäktiga Torneälven hundratalet meter bort är förförisk. På andra sidan huset, tvärs över grusvägen, fortsätter älven att leta sig fram. Mitt i älven går gränsen till Finland.
På bordet har Bucht ställt fram ett fat med wienerbröd och egenhändigt bakade kakor, kyrkkakor som han säger. Han trugar. Ta nu.
Han säger att kulturfiskarnas rättigheter har strypts mer och mer för varje år och att den som lever långt ifrån naturen inte förstår variationerna. Han menar att naturen reglerar sig själv,
Kulturfiskarna har sina fiskerättigheter inskrivna i fastigheterna sedan århundraden. Och varje by har sitt sätt att fiska på.
I Karungi handlar kulturfisket om , ett nät dras mellan två båtar.
– Myndigheterna har tryckt tillbaka vårt fiske. Vi är en Tornedalsminoritet – mycket mindre än samerna. Och vi har en flat myndighet som hanterar fiskekvoten: Havs- och vattenmyndigheten. Finska regeringen hanterar den svenska myndigheten precis som vem som helst. Svenskarna lägger sig bara.
Han är starkt kritisk till hur det går till och tycker att ”politikerna ska ta myndigheterna i kragen”.
– Man ska se till att man har förhandlare som möter den finska regeringen. Om man låter Havs- och vattenmyndigheten vara svag part mot den finska regeringen, som har helt andra intressen, kan Finland jonglera med Sverige hur mycket de vill.
Men hur många kulturfiskare berörs?
– Alla byar har det här fisket. I varje by finns det inskrivet i fastigheterna på 1500-talet, att du har husbehovsfiske som du får utöva. Och det är det man då skruvar och skruvar på och håller på att utplåna.
Om du skulle få fiska som du ville, hur mycket lax skulle du vilja ta upp?
– Vi vill inte fiska så mycket som vi vill. Vi tycker det är okej i dag att vi fiskar lax bara de här dagarna vi får per år, tre och ett halvt dygn. Det är inte något rovfiske. Men låt oss ta upp den lax vi får då.
I dag blir det många laxar i böter för den som håvar in mer än en fisk på ett dygn.
– En finländare fick 1700 euro i böter förra året.
Förra året skärptes fångstkvoterna för de traditionella fiskarna till enbart två per år.
– Den har minskat successivt, så jämfört med förra året minskar kvoten ytterligare med 27 procent. Ser man till den senaste femårsperioden har svenska kvoten för fiske efter lax minskat med 75 procent, säger utredaren Jens Persson på Havs- och vattenmyndigheten.
– I år har vi från myndigheten föreslagit en halvering av redskapsmängden för yrkesfiskare.
Men eftersom laxbeståndet ökade förra året, kommer kvoterna också att öka i år?
– Det kan tyda på att vi har en viss återhämtning och att överlevnaden i havet har varit bättre. Det var också mycket smålax som kom tillbaka. Men det är egentligen först under 2026 vi får en tydlig indikation på hur det förhåller sig. Därför finns det vissa anledningar att vidta försiktighet även i år.
– Vi förhåller oss till den vetenskapliga rådgivningen från Internationella havsforskningsrådet, ICES, och de kvoter som fastställs. Det ligger till grund för kvoterna.
Havs- och vattenmyndigheten har nyligen avslutat förhandlingen med finska regeringen om årets fiskeranson. Nu ligger den på regeringens bord. Besked kan väntas i maj.
Vid den vackra och bångstyriga Kukkolaforsen har Spolandersläkten bott sedan i mitten av 1800-talet.
Själva knutpunkten vid forsen omnämns redan 1520 när biskop Olaus Magnus skickades hit av Gustav Vasa för att inventera Nordkalotten. Resultatet: tornedalingarna tvingades börja betala skatt för att bekosta Sveriges krig mot bland andra Kristian II.
Mathias Spolander, 50, är femte generationen på samma mark. Hans farfars farfar började som mjölnare i kvarnen på ägorna i mitten av 1800-talet. Hans farmor utfodrade böndernas hästar i ett litet skjul.
Tillsammans med systern Johannah, 53, driver han i dag en turistanläggning med ett 20-tal stugor och 15 bastur, bland dem Sveriges största rökbastu.
Här sker kulturfisket med en gigantisk, specialutformad håv – bara skaftet är sju meter långt. Kvinnor brukar klara tekniken bäst, enligt Mathias Spolander. Det handlar mycket om fingertoppskänsla när håven trycks ner mot älvbotten av strömmen.
Nu hoppas man att håvfiskekulturen ska komma med på Unescos immateriella världsarvslista.
Mathias Spolander vill egentligen inte uttala sig om kvoterna. ”Det blir så mycket pajkastning.”
Men han säger:
– Jag tycker det är bra med kvoten som det är nu. Jag vill i framtiden se en bättre förvaltning och forskning på laxstammen i Östersjön – och enbart tillåta småskaligt kulturfiske och kustnära fiske.
Laxvandringen i älven börjar så fort isen har gått, i maj och juni. När laxen simmar uppför Kukkolaforsens fall på 13 meter är det 400 kilometer kvar att simma i älven. Laxen fortsätter upp i Muonioälven och Könkämä älv och vidare upp i Torneälven innan den svänger av upp i Lainioälven.
Enligt Mattias Spolander kommer 65 procent av all lax i Östersjön från Torneälven.
– Så den är väldigt viktig för laxens överlevnad.
I Nikkala, sydväst om Haparanda, följer bilen en slingrande grusväg till vägens slut. En stövare tittar nyfiket på besökarna som halkar fram över den isiga gårdsplanen mot boningshuset.
På farstutrappen välkomnar Sven Danell, 66. Han var en av huvudpersonerna i striden mot myndigheterna i början av 2000-talet, i det som kallades Fiskekriget.
Det småskaliga kustfisket har ärvts i generationer, från farfars far och ned till honom själv.
– Det är vår kultur. Vi har dokumenterad äganderätt från 1750 och vi kan även hävda urminnes hävd, liknande det samerna gjorde.
Allt startade när Karl XII behövde soldater till Torne kompani. I utbyte mot att bönderna gav sina söner till kriget fick de som belöning fiskerätter.
– Det är därför vi strider så hårt för det här.
Fastigheten med fiskerätten ligger i Haparanda skärgård. Tillsammans med fyra andra fastigheter är området sammanlagt på 60 000 hektar. Det kallas för laxfiskestället, berättar Sven Danell.
1985 kände yrkesfiskarna av de första neddragningarna, två med några dagars stopp på våren och hösten. På 1990-talet kom dåvarande Fiskeriverket och meddelade att laxbeståndet skulle öka – om fiskeplatser närmast mynningen till Torne älv löstes in.
– Byamännen gick med på det och man förhandlade ersättning. Man fick betalt för redskapen som man inte kunde använda. Men det var rent lurendrejeri, när avtalet var påskrivet blev det ännu hårdare begränsningar. Då förbjöds även yrkesfiskare att fiska flera arter. Det blev ett jävla liv i byn.
Sven Danell säger att myndigheternas tanke var att få bort yrkesfisket från Haparanda skärgård.
– Varför? För att sportfisket skulle få utvecklas i fred, säger han bestämt.
2001 bröt Fiskekriget i Haparanda skärgård ut. Yrkesfiskare mot Havs- och vattenmyndigheten. Kustbevakningen skickade upp flera fartyg till Bottenviken för att ta upp de nät som fiskarna lagt ut.
– Vi slogs ju och hängde i redskapen och det kom större och större kustbevakningsbåtar och skulle ta grejerna med våld.
Till slut satte dåvarande jordbruksministern Margareta Winberg stopp och kallade yrkesfiskarna till möte i Stockholm. I fyra timmar förhandlade man på en båt.
– Vi skulle få ersättning och det skulle bli lättnader, men det hände egentligen ingenting.
Sven Danell tog kontakt med advokat som tog yrkesfiskarnas fall till domstol, de stämde staten och fallet gick hela vägen upp till Högsta domstolen.
– Vi begärde ersättning från 1997 till 2013 för fiskeförlusterna. Det slutade med att tio fiskare fick dela på tio miljoner kronor. Men vi är inte ute efter pengar, vi är ute efter att få nyttja vår rätt.
Han säger att yrkesfiskarna gått med på att laxen ska fredas till den 17 juni.
– Därefter vill vi få fiska säsongen ut, som tanken var, och inte ha någon kvot. Det här är som att vara skogsägare, men du får inte avverka. Det är helt absurt.
Striden om fisket som han och yrkesfiskarna i Haparanda skärgård tog för ett kvarts sekel sedan ser han inte som riktigt över.
Missnöjet lever kvar under ytan.
– Vi vann i Högsta domstolen – men vi förlorade ändå.
