Flinck: Upplagt för nya stjärnor att tändas
Sverige är en av tio underdogs i VM
Publicerad 2025-01-16
BÆRUM. Var står Sverige?
Inte fan vet jag – och ingen annan heller.
Mer än att man är en av tio underdogs i VM.
Hur många underdogs har vi i detta VM?
Ja, hörni...hur långt är ett snöre?
För först kommer Danmark i detta VM sedan Frankrike sedan ingenting och sedan Tyskland, Norge, Sverige, Spanien, Kroatien, Slovenien, Egypten, Island, Ungern och Portugal.
Samtidigt som vi har tidernas kanske största favorit inför ett VM i Danmark har vi bakom danskarna och fransmännen tio lag som kan gå till semifinal utan att det är en skräll. Unikt i VM-historien? Tror det.
Sverige har alltså gått från given finalkandidat i OS till underdog i VM på ett halvår.
Eller har jag lyssnat för mycket på Michael Apelgren de senaste veckorna? För den nye förbundskaptenen har blivit en mästare på att baissa sitt landslag.
”Vår bäste anfallsspelare är borta, vår bäste försvarsspelare också och därmed även våra två förstaval på mittsex”, som hans mantra har låtit de senaste dagarna. Han har pekat ut lottningen som en smärre mardröm och varnat för sina spelares brist på speltid och svaga form i höst i klubblagen. Han fruktar till och med Japan i premiären och påpekar också att det brukar ta tid innan hans taktiska idéer satt sig när han tagit över ett nytt lag. Efter Islandsmatcherna sammanfattade Apelgren:
– Vi är osäkra på var vi står.
Det är svårt att argumentera mot Apelgren här.
”Det är mycket otäckt det hela”
Medan flera lag i det där stora underdogssjoket är på väg uppåt/framåt jämfört med när vi var på väg till Paris i somras – som Tyskland, Slovenien, Norge (även om det blev förlust i går mot Brasilien), Island, Ungern, Kroatien (hemmaplan) och Portugal – kommer Sverige in i det från ”andra hållet” då man räknades in bland guldkandidaterna i OS ihop med Danmark och Frankrike. Detta mycket tack vare de tunga skadorna på Felix Claar, Oscar Bergendahl och Max Darj förstås.
Vi har vetat var Sverige stått efter att den förre förbundskaptenen åkte till sitt första mästerskap 2021 med ett till stora delar nytt och oprövat landslag och skrällde sig hela vägen till VM-final. Sverige var nästan helt förskonade från skador inför (notera: inför) mästerskapen under Glenn Solbergs tid och efter det omedelbara genombrottet i Egypten räknades man in med Danmark och Frankrike där uppe och svarade ofta upp mot förväntningarna med tre raka semifinaler mellan de olympiska spelen.
– Det här är den svåraste lottningen vi haft under mina år, säger Albin Lagergren som gör sitt tolfte mästerskap.
Jag är beredd att hålla med den stillsamme Varbergssonen som inte är de stora ordens man.
Sverige måste ha två av lagen från underdogssjoket bakom sig – Spanien, Norge och Portugal – för att ens ta sig till kvartsfinal och där väntar högst sannolikhet antingen Danmark (brrr) eller den andra OS-finalisten Tyskland. Då är vi inte ens framme i semifinal. Det är mycket otäckt det hela.
Det är osäkerheten om var Sverige står i kombination med den svåra lottningen som gör att Sverige bara är en underdog i år.
Nya stjärnor måste tändas för att gå långt
Men i underdogsstämpeln ligger också att man kan slå till och överraska när man minst anar det.
Skadorna har öppnat för nya spelare, eller spelare i nya roller, att kliva fram, slå till och överraska, som Kim Ekdahl du Rietz i VM 2011, Max Darj i VM 2017, Albin Lagergren i EM 2018, Jonathan Carlsbogård i VM 2021 eller Oscar Bergendahl i EM 2022.
Jag tänker närmast på spelare som Fabian Norsten, Olle Forsell Schefvert, Felix Möller, Jonathan Edvardsson och faktiskt också Eric Johansson.
Vi snackar om alltifrån att göra sig omedelbart oumbärlig för landslaget, som Carlsbogård i Egypten-VM, till en enstaka toppmatch när det behövs som mest, som Karl Wallinius i EM-semin 2022.
I en rysare mot Spanien lär det vara Andreas Palickas ninjaparader och Jim Gottfridssons genidrag vi får luta oss emot men om Sverige ska gå till semi, eller ens kvarten, kommer det att krävas att nya eller nygamla (hej ”Stycket”) stjärnor tänds i detta VM. Det är faktiskt upplagt för det.
Samtidigt känns det inte helt bekvämt att behöva lita på Gottfridssons genidrag den här gången, inte efter den höst han har haft i Flensburg.
Men det är en spelsugen, fräsch och revanschlysten 32-åring med stort förtroende från Apelgren som landat i Oslo. Och han hatar inte att det är ”hans” landslag igen, det gör han inte.
Jag frågade Apelgren, mitt i allt baissande, vad han säger internt till laget i ämnet.
– Vi säger samma sak internt som vi säger till Sportbladet. Vi jobbar efter tesen att allting vi pratar om uppe i vårt samlingsrum sitter vi även och pratar med Sportbladet om. Det behöver inte vara så jäkla hemligt allting.
Finns det inte en risk att du trycker ner spelarna och laget?
– Jo! Det finns alltid en risk med att kalla en spade för en spade för mycket. Men det finns också en risk med att leva helt uppe i det blå och tro att man är bättre än man är. Det är en oerhörd balansgång.
Det kommer att ställas oerhört stora krav på Carlsbogård i det svenska mittblocket.
Förutom att spela där nonstop kommer han att ha en ny partner bredvid sig som han i princip inte spelat med tidigare, oavsett om det är Forsell Schefvert eller Möller, och dessutom måste han skifta från sin vanliga vänstertrea till högertrean när han spelar med Möller. Men är det någon som klarar det är det väl Barcelonakuggen.