Ångestloppet – Frida Karlssons familj följer loppet i Trondheim
Publicerad 2025-03-05
TRONDHEIM. Med några minuter kvar till VM-start vänder sig Fanny Karlsson mot pappa Leif.
– När vi var små brukade du alltid säga ”det är inte VM det här”. Vad ska du säga nu?
Frida Karlssons pappa funderar en sekund.
– Det är i alla fall inte KM.
Det är i köket mamma Mia normalt brukar stå när Frida Karlsson tävlar på den stora skidscenen. Inte för att det är en kvinnofälla, utan snarare för att det är en räddning.
– Mamma blir så nervös att hon alltid går ut i köket och diskar när Frida kör. Men sedan står hon där med resultatappen och spoilar allt och så blir det bråk, säger storasyster Fanny.
27-åringen brukar i sin tur titta på tv:n tillsammans med lillasyster Hannah (16 år) och pappa Leif. För det är alltid där familjen parkerat oavsett om Frida kört världscup eller mästerskap.
Varför har ni aldrig åkt på ett seniormästerskap tidigare?
– Jag vet inte. Kanske för att man måste boka så tidigt, och så har vi tänkt att det inte går annars. Men det gick ju, säger Fanny.
Den här gången pratade familjen om att boka resan till Trondheim redan förra sommaren. Men saker kom emellan, och först i december hittade de boende.
Västarna beställdes även de i sista stund, men hann fram tack vare att tillverkaren lät beställningen gå före i kön.
Så nu står de ändå här – redo för loppet som på förhand pekats ut som Fridas största guldchans på VM. Tio kilometer i klassisk stil.
Med 14 minuter kvar till start vänder sig Fanny mot pappa Leif igen.
– Är du nervös?
– Det är ju lite större än man är van vid ...
– Lite större än Remslespelen, skojar Fanny.
Nu står mamma Mia med ett par spikskor på fötterna, fast ut och in. Det är i alla fall så det ser ut.
Hon vaggar åt ena sidan. Vaggar åt den andra. Och försvinner bort några minuter för att sedan komma tillbaka.
Kobjällran hon hade vid skiathlon-loppet har familjen ”glömt” hemma.
– Men hon har hittat någon klappa i stället, säger Fanny besviket.
”Det är ju bara VM”
Snart nervös-klappar Mia med samma frenesi som familjens tvååriga kusinbarn gjorde när hon fick en klappa i present. En traumatisk upplevelse för döttrarna som kunde andas ut först när källan till oljudet (klappan alltså, tack och lov) gick sönder framåt kvällen.
– Det var en bra present, säger Mia.
– Det var den värsta dagen, säger Fanny.
Är du nervös, pappa?
– Nej, det är ju bara VM ...
Inte Remslespelen, och det finns även fördelar med det.
– Då brukar mamma alltid vara speaker och dj. Men det är farligt, för man vet aldrig vilka låtar som kommer, säger Fanny.
Nu dånar ”I'm Gonna Be” med The Proclaimers över arenan och Fanny kastas tillbaka till barndomen med Frida.
– Den här lyssnade jag och Frida på varje morgon när vi skulle ut på plantering. Vi satte plantor åt SCA. Det var vidrigt, ut sju på morgonen. Men alltid med den här i högtalarna.
Samtidigt tar Frida de sista stegen fram till start.
– Alltså, mitt hjärta, säger Hannah och lägger handen över bröstet.
Mia och Leif slår ihop sina i en fist bump.
Sedan filmar familjen när Frida Karlsson tar sina första stavtag i jakt på guldet.
Plötsligt skiner Mia upp.
– Det är ju Fridas låt!
Den norska dj:n har lyckats hitta ”Skidfest”, sången Sollefteå skidor spelade in med bland annat storasyster Fanny på kör inför en hemmatävling på Hallstaberget.
– Och Frida sjunger en vers, men det är auto-tune, säger Fanny.
– Det här är Frida, ropar Mia när versen kommer.
Sedan försvinner mamman in i sig själv. Tills Fanny väcker liv i henne igen.
– Du kan inte ta upp appen nu!
– Jo, det kan jag!
Mia väntar med ögonen stirrandes i telefonen i stället för på arenaskärmen in Fridas tid vid passeringen för två kilometer. 3,1 sekunder efter ledande Therese Johaug.
Sedan pustar hon ut.
– Men nu ska de åka utför. Är skidorna bra?
”STADLOBER!”
När Therese Johaug kommer in för varvning efter fem kilometer har Frida Karlsson tappat i utförskörningen. Nu lämnar Mia läktaren helt.
Kanske är hon på jakt efter ett kök.
Hannah sitter i sin tur på stängslet längst upp på läktaren, som förstelnad. På hennes vänstra sida åker Frida snart genom stadion. På hennes högra visas systern på skärmen. Framför Hannahs ögon finns ingenting.
Vi får veta att Therese Johaug plötsligt börjar tappa mot Ebba Andersson i kampen om guldet. En strid Frida Karlsson nu försvinner från sekund för sekund.
Men Mia är i alla fall tillbaka. Den här gången i sällskap av landslagsåkaren Marcus Grate.
– STADLOBER, utbrister Grate plötsligt.
”Men vad tråkigt”
Det har slutat snöa och österrikiskan med Teresa som förnamn och nummer 58 på bröstet har fått en stor fördel av sitt sena startnummer. Därmed ser Frida Karlsson plötsligt ut att inte bara ha förlorat chansen på guldet – utan även på bronset.
Och visst är det svårt att i det här ögonblicket inte tänka samma tanke som Frida Karlsson gjorde efter skiathlonen. Att familjen kommit till VM med en förbannelse.
Nu är de faktiskt också på väg att lämna.
– Men vad tråkigt, säger Fanny.
– Hon blir fyra igen, säger Mia.
Men det är inte därför de snart vill gå. För vad vi ännu inte anar är att allt kommer svänga ytterligare en gång.
”Hon tappar!!!”
– Yes, säger Fanny när hotet från norska Heidi Weng försvinner.
– Hon blir fyra, upprepar Leif.
Mia? Hon står nu blickstill i sina spikskor och tittar upp mot himlen.
– Men titta hon tappar!!! Frida tog in fem in på stadion, utbrister Fanny.
Frida Karlsson har avslutat urstarkt, krympt marginalen till Ebba Andersson som leder i mål och jämförs nu med Stadlobers avslutning i den nyväckta kampen om bronset.
”Fan vad jobbigt”
Och plötsligt gör sig Mias spikskor påminda igen, Fanny lever upp och Hannah stänger av.
– Har du bett en bön, frågar Mia.
– Ja, svarar Hannah.
– Hannah är religiös. Då är det illa, säger Fanny.
Sedan konstaterar storasystern med ångest i blicken:
– Fan vad jobbigt. Nu vill jag åka hem!
För att sekunden senare titta upp mot tv-skärmen på stadion och irriterat kräva:
– Fram med klockan!
Fram kommer den, ner kommer Teresa Stadlober och längs upploppet följer familjen Karlsson hur sekund efter sekund försvinner för österrikiskan i kampen om den sista medaljen.
I mål är Stadlober 2,9 sekunder efter Frida Karlsson som säkrar bronset.
På läktaren flyger systrarna ner från räcket och in i sina föräldrars famn.
Frida Karlsson tar efter en säsong som kantats av skadeproblem en bronsmedalj – och Sollefteå-kompisen Ebba Andersson ett guld.
– Det var nervöst. Jobbigare än man kanske kan tro, pustar storasyster Fanny ut med glädje i blicken.
– Det finns ingenstans att ta vägen. Man måste kolla, konstaterar Hannah.
– Ja, du satt med ångest hela loppet.
– Ja, det var jobbigt. Men det gick vägen ändå.
Är du religiös normalt sätt?
– Nej, det är jag inte.
Fanny:
– Det var en seger det här! Det var en seger. Mamma trodde väl att det var över när hon drog ett tag. Men sedan kom hoppet tillbaka.
Mia ser nästan ut som om hon själv gått loppet.
– Det var hemskt. Det var hemskt. Jag trodde inte hon skulle bita ihop. När hon liksom känner att hon inte kan ta det. Jag är så djävulskt imponerad över skallen. Så jag tror hon är lite nöjd, jag tror inte hon är nöjd, men jag tror hon är lite nöjd över loppet, säger mamma Mia.
”Lilla Sollefteå, det är häftigt”
Hur var mästerskapsdebuten här för dig?
– Jag tänkte efter herrloppet att jag nog inte kommer klara den här tävlingen. Men det gjorde jag!
Blir det fler VM nu?
– Ja, Falun kan vi väl inte undvika att åka till va?
På presskonferensen ska Frida Karlsson senare konstatera att det inte vilar någon förbannelse över familjens närvaro. Så kanske är de välkomna då med.
Pappa Leif avslutar i sin tur med att konstatera att Sollefteå är etta och trea i världen.
– Man älskar ju idrott, och det är stor sport. Och tänk lilla Sollefteå! Ebba, och Frida har ju gått i skolan med henne i alla år. Det är häftigt.
Och med att rätta sig själv.
– Vi sa att det inte är klubbmästerskapen. Men det är KM!
