Kim Andersson: ”Det här var min sista seriematch”
Legendaren om comebacken, nobben och slutet
Publicerad 2025-03-21
YSTAD. Kim Andersson fick inte jobbet som sportchef i Ystads IF.
Därför är 42-åringen nu tillbaka på planen för sitt 14:e SM-slutspel.
Det blir hans sista, berättar handbollslegendaren efter karriärens sista seriematch.
– I den bästa av världar hade jag smugit ut genom bakdörren och så hade ingen vetat att jag hade försvunnit.
Kim Andersson är reserverad när det gäller intervjuer och svarar väldigt sällan i telefon när journalister ringer.
När Sportbladet stoppar honom efter Ystads den avslutande serieomgången mot Malmö på torsdagskvällen hemma i Ystad Arena låtsas han först inte vilja prata och tycker sedan, när han väl stannar till, att ”av alla dem som spelade i dag kunde tagit vem som helst utom mig”.
Men med sina två mål i storsegern mot Malmö fördubblade faktiskt 42-åringen sin målskörd i år efter comebacken för tre veckor sedan.
Och när Andersson väl pratar så finns det anledning att lyssna för då är han allt som oftast mycket öppenhjärtlig. Den här kvällen är inget undantag.
– Jag är tacksam för att jag får vara med och spela. Det är inte många månader sedan jag hade bestämt mig för att sluta. En comeback var inte ett alternativ längre. Det har varit en tuff vinter för min del, fysiskt men kanske mest mentalt. Det har varit många grejer som har gjort att det har varit jobbigt men allt sammantaget har någonstans gjort att jag står här idag och ska få spela ett slutspel snart 43 år gammal, säger han.
Den sargade axeln har krävt tre operationer sedan förra säsongen, den senaste i december.
Högernian har kommit tillbaka från åtskilliga skador genom åren men den här gången har det varit annorlunda, menar han, på så sätt att laget och klubben inte ”skrikit” efter honom. Lagets framgångar har inte hängt på om han är med eller inte. Ersättaren, dansken Kristian Olsen, blev en fullträff och är årets värvning i ligan.
– Den här gången var det väldigt lätt att gömma sig i att laget var jävligt bra. Vi vann ju serien för första gången sedan 1992. Förr har det hänt att resultaten har gjort att man gått tillbaka i spel från en rehab tidigare än man kanske borde. Den här gången kände jag att jag inte behövde komma tillbaka. Jag kunde smyga in genom bakdörren.
Sökte sportchefsjobbet men fick nobben
Mitt under rehabiliteringen av axeln i höstas skulle Ystads IF anställa en ny sportchef. Andersson sökte tjänsten och var rätt övertygad om att han skulle få den.
– Jag var kanske lite naiv och tog ut lite i förskott att jag skulle bli en del av kansligänget. Det var ett enkelt sätt att ta steget och gå vidare men ändå vara kvar inom handbollen. Då kände jag att jag inte behövde kämpa för att komma tillbaka på planen.
Men jobbet gick till en annan Andersson i klubben, assisterande tränaren Kenneth.
– Då väcktes tanken att jag skulle göra det bästa jag kan av min sista tid på det här kontraktet.
Hade du fått sportchefsjobbet hade du alltså inte kommit tillbaka till planen?
– Nej, det tror jag inte.
Kim har uttryckt många gånger genom åren hur rädd han är för den dagen det är färdigspelad, vad han ska göra då.
Sedan comebacken för några veckor sedan har det inte varit klara besked från varken Kims eller klubbens sida om hur det blir nästa säsong.
Men efter sista omgången i grundserien är Andersson tydligare.
Var det här din sista seriematch (på elitnivå), Kim?
– Ja, det skulle jag säga att det var.
Han är tyst en kort stund innan han lägger till med ett litet leende.
– Utan att stänga några dörrar, jag är ju jävligt bra på att hålla dem på glänt. Nej, men så känns det.
”Det är jävla bullshit”
Han ser de här sista matcherna som en bonus.
– Jag har en väldigt liten roll jämfört med de roller jag haft förr. Kristian Olsen och Jakob Nygren gör det fantastiskt bra och då behöver jag inte vara med. Jag är tacksam för de chanser jag får och försöker göra det bästa av dem.
Hur är det för egot efter alla år, ja decennier, där du varit en absolut nyckelspelare i stort sett varje match du spelat?
– Det låter kanske konstigt men det har aldrig varit någon prestige från min sida. Jag har aldrig bett om ursäkt för att få spela så länge tränaren har velat att jag ska spela. Men jag har aldrig varit besviken, mer än på mig själv, om jag inte fått spela utan varit den förste att pusha den som stått bredvid mig (på positionen). Ystads Allehanda har skrivit en artikel eller krönika om att jag i stort sett tvingat bort en massa talanger men det är jävla bullshit. Pratar du med dem jag har spelat med har jag aldrig haft någon prestige om vem som är först inbördes (på positionen). För mig har det alltid handlat om att laget ska vinna och vad vi gör som lag. Mitt ego är lika med noll. I den bästa av världar hade jag smugit ut genom bakdörren och så hade ingen vetat att jag hade försvunnit.
Men är man en av Sveriges bästa spelare genom tiderna kan man inte smyga ut genom bakdörren när karriären ska avslutas med ett 14:e SM-slutspel (fyra med Sävehof 2001–05 och tionde raka nu med Ystads IF sedan hemkomsten 2015).
Ystad, som möter Hallby i kvartsfinalen, är storfavoriter till guldet och det är en hyfsad joker man har i Kim Andersson.
– Jag tar som sagt de chanser jag får och försöker göra det bästa för laget. Någonstans har jag förlikat mig med att jag inte är där fysiskt var jag en gång var. Det var rätt länge sedan jag var det kanske. Men vissa grejer kan jag fortfarande och spelet sitter där bättre och bättre för varje gång jag spelar.
Drömmen är såklart att få avsluta karriären med ett guld.
– Absolut! Jag önskar inget hellre än att vi vinner ett SM-guld. Vi brände det i fjol och jag hade en stor del i det.
Andersson missade ett helt öppet läge i slutsekunderna av tredje finalmatchen som hade gett Ystad 2–1 i matchserien och chans att säkra guldet på hemmaplan. I stället kunde Sävehof vinna den matchen efter förlängning och sedan ta hem guldet i Ystad Arena.
– Den jävla situationen sökte mig på nätterna under väldigt lång tid. Jag låg sömnlös i många nätter efter det. Man är ju sin största kritiker.
Så trots alla medaljer och mästartitlar i Sverige, Danmark, Tyskland och Champions League kan Kim Andersson fortfarande drivas av en stark revanschlusta
– Folk kanske inte förstår att man är sin största kritiker själv. Folk kan tycka mycket men när de tycker så har man ju redan tryckt ner sig själv väldigt länge.
Vad händer när säsongen är över då? Vad ska du göra till hösten?
– Jag vet faktiskt inte vad som ska hända. Det finns det lite lösa grejer som ligger i pipelinen. Men det är inget konkret. Kan jag vara kvar inom handbollen skulle jag vara jätteglad så som jag känner det nu.