Flinck: Var det ett tronskifte vi fick se?

Johan Flinck

DEBRECEN. En svensk kollaps och en ungersk fullträff, ja.

Men vi fick nog också se ett tronskifte i kväll.

Jag har svårt att se Sverige gå till en tredje semifinal på raken.

Sverige har de senaste åren lett skiktet bakom de tre supermakterna, ett skikt bestående av Nederländerna, Tyskland och i viss mån Ungern, förutom Sverige då.

Sverige har jagat sin första medalj sedan 2014 och Ungern sin första semifinal sedan 2012.

Men medan vi på sistone räknar på hur många chanser Blågult har kvar att slåss om medaljerna innan Jamina-generationen gjort sitt kommer Ungern från ”andra hållet” med ett gäng stjärnor som är tio år yngre än den svenska stommen. Alla har bara väntat på att Ungern, efter att dominerat i ungdomsmästerskapen de senaste sex-sju åren, ska ta det sista steget och spela om medaljerna.

helskärm

Med publiken i ryggen – som aldrig var nära att förvandlas till en belastning för ungerskorna efter en start på matchen där Sverige kastade bort anfall efter anfall med förbluffande passmissar – tog Ungern i kväll ett stort steg närmare sin efterlängtade semifinal.

Passade, gick och sköt bort sig

Sverige började med att passa bort sig, sedan gick man bort sig (i försvaret där det långa stunder såg ut som Ungern var en spelare mer i anfall även när Sverige var fulltaligt) för att avsluta med att skjuta bort sig (mot Zsofi Szemerey som byttes in och var bra förstås).

Då har jag inte nämnt det svenska målvaktsspelet. Sverige är helt beroende av framgångsreceptet målvakt-försvar-kontring för att gå långt i ett mästerskap. Det såg vi senast i OS där Johanna Bundsen storspelade.

– I dag var jag en ost med en massa hål i, sa hon efteråt.

Det går att peka på att hon, och Evelina Eriksson, fick mycket frilägen mot sig, men det är just de skotten Bundsen brukar vara bra på och som Sverige ”lever med”.

Spelarna var förstås besvikna över sin insats efteråt, men framför allt lyfte de fram hur bra Ungern var. Som om de också bara hade gått och väntat på att Ungern skulle ta det sista steget.

Kanske insåg de svenska spelarna att det var ett litet tronskifte, för att inte säga generationsskifte, bakom Norge, Frankrike och Danmark som de fick bevittna, nej ha en trist huvudroll i, i kväll.

Koppang saknas mest

Med den här starten på ett hemmamästerskap har jag svårt att se Ungern missa semifinal.

Jag har nästan lika svårt att se Sverige ta sig dit; att förlusten blev så stor som sju mål (25–32) gör att man kan missa semifinal även om man går rent i resten av sina matcher.

Det är mycket sällan vi ser Sverige klappa ihop så här.

Vi får gå tillbaka till EM 2008 för att hitta en större svensk förlust i ett mästerskap mot något annat lag än Norge och Frankrike. Då förlorade Sverige med 22–33 mot Tyskland.

Ungern hade bara sex olika målskyttar i matchen. Sverige hade nio.

Den ungerska förbundskaptenen fick med andra ord träff på precis det han behövde, Axnér fick inte träff på något alls. Det kvittade vad han försökte med.

Fem ungerska utvisningar mot bara två svenska säger väl också något om Sveriges försvarsspel.

Det tog 45 minuter innan Jamina Roberts sköt ett skott på mål.

Som jag befarade: Nina Koppang var den spelare Sverige skulle sakna mest i detta EM.

Per Johansson varnade före EM för att starka krafter i handbolls-Europa vill se en ungersk framgång.

Det räckte gott med urkraften hos Petra Vamos och några få av hennes medspelare för att slå Sverige.