Truls Möregårdh: Det var en hemsk period i livet
Publicerad 2025-04-06
Känslan var inte alls bra inför OS – men Truls Möregårdh gjorde en oförglömlig insats och belönades tidigare i år med Jerringpriset.
För Aftonbladet berättar bordtennisstjärnan om pressen att jämföras med J-O Waldner, kärleken till flickvännen och hur hans bästa kompis insjuknade i cancer.
– Det var en hemsk period i livet.
Det vi fick uppleva under några skälvande dagar i somras när Truls Möregårdh, 23, gick och bragdvann mot kinesiske världsettan Wang Chuqin i OS-turneringen i bordtennis och senare vann silver var som hämtat ur den legendariska serietidningen Buster.
Han ledde även Sverige till silver i lag av bara farten och i ett huj var en ny hjälte född.
I januari krönte Truls Möregårdh sin Eriksgata genom att vinna det prestigefulla Jerringpriset på Idrottsgalan, en utmärkelse som mer eller mindre var vikt åt Armand Duplantis.
– Jag kommer att vara chockad länge för det här, sa han till Aftonbladet direkt efter vinsten.
Vardagen har återvänt för Truls Möregårdh, men det är en vardag som inte liknar den innan OS. Han har blivit superstjärna i Kina, han får ta mängder av selfies var han än går och pappa Calle har fått ta över sonens hela praktiska liv på grund av att alla vill ha en bit av den guldglänsande silverkillen.
Hur har ditt liv förändrats efter OS?
– På de flesta sätt, från att man blir igenkänd till att folk nästan varje dag berättar att de har börjat spela pingis tack vare mig. Jag får göra en massa saker som jag aldrig trott att jag skulle få göra, som att vara med i modetidningar och åka till ställen jag aldrig varit på.
Hur känns det att du mer eller mindre har startat en pingisrevolution i Sverige?
– Det känns fantastiskt, men det är svårt att ta in när man får höra det. När jag kommer till klubbarna och barnen står där med sexkantiga rack för att jag har det så rör det mig väldigt mycket.
Du har berättat för oss att du har blivit poppis i Kina och att de kallar dig för Gud?
– De har en massa olika namn, men efter OS var det mycket ”Gud”, innan dess var det ”Lillebror”, de gillar att ha smeknamn på sina idoler. Men jag har märkt att man måste göra sig förtjänt av sina smeknamn.
Hur var känslan innan du åkte till OS?
– Pingismässigt var känslan inte alls på topp och jag kom från ett ganska dåligt halvår, många förluster och långa resor. Jag fick tuffa lottningar och åkte ut direkt och fick åka hem själv. Jag var alltid själv så det halvåret var en resa i att lära känna mig själv i motgång. Då mådde jag inte alls bra, en månad innan OS var det väldigt lågt i min karriär.
”Min karriär har gått rakt upp”
På vilket sätt?
– Min karriär har gått rakt upp sedan jag var junior. När jag var liten var jag alltid bland de bästa i Europa. Nu innan OS åkte jag på de stora turneringarna och förlorade hela tiden. Jag var inte van vid att det gick så dåligt så länge så det tog extra hårt på mig. Efter det blev det mycket snack med familjen och jag var hemma i ganska många veckor innan OS och kunde ladda på exakt det sätt jag ville. Utan den tiden hade det verkligen inte gått.
Tränar du mycket mentalt?
– Jag brukar säga att jag tränar på det mentala när jag förlorar och har motgångar. Jag sitter inte hemma och kör aktiv mental träning. Det vet jag att många gör, men för mig har det alltid känts fel. När vi har börjat prata om det så känns det som att sporten är så otroligt viktig, jag har inte känt att det ska vara så viktigt att jag gräver ned mig och vänder ut och in på mitt liv för att jag spelar dåligt. För mig är det vanliga livet vid sidan om pingisen jätteviktigt, det är därför jag har valt att bo i Sverige.
Du sa i ”Bergfeldt” att Jan-Ove Waldner hade skickat sms till dig och skrivit att du skulle försöka serva bort hans backhand?
– Ja, men det är ganska självklart att jag skulle göra det för han får lätt övertaget via sin backhand. Frågan är hur jag skulle göra det.
Hur mycket stöttade J-O dig under OS?
– Han älskar när det går bra för oss och skriver mycket. Det är både tips, men framför allt peppande meddelanden. Det gjorde han både till mig och de andra så han är en jäkligt go kille.
Du har sagt att du inte vill bli jämförd med de här ikonerna, J-O, Äpplet och Jörgen Persson?
– För mig är sporten så otroligt annorlunda mot hur den var då. Jag tycker jag har blivit min egen pingisspelare med egen image och mitt sexkantiga rack som ingen annan har. Jag spelar också på ett kreativt sätt som ingen annan gör. Det är svårt att jämföra mig med den tidens spelare. Frågar ni mig så är allt mycket svårare nu, matcherna är kortare och det finns tio gånger fler duktiga spelare idag.
Kan det nästan blir som en förbannelse att försöka leva upp till den tidigare generationens stjärnor?
– Jo, framför allt när man inte har gjort de här resultaten. Det var jobbigt att veta att för 20 år sedan så var hela Sverige vana vid att vi var bland de bästa i världen och lätt bäst i Europa. Vi har alltid blivit jämförda med dem för de var så bra och det har varit jobbigt.
Det här sexkantiga racket du har, hur började du spela med det?
– Det började innan VM i Houston 2021 där jag tog silver. Stiga ville göra ett rack som såg annorlunda ut, både för att det skulle bli en ny image och för att de tyckte att det var bättre. Ska man vara nördig så känner jag träffen långt in i stommen så för mig var det en självklarhet att spela med det. Det har ju också elva procent större träffyta så för många kan det göra skillnad.
”Slutade skratta ganska snabbt”
Det är ju sådana enorma regelverk när det kommer till idrott, Nikes löparskor med extremt tjock sula har ifrågasatts, det har aldrig varit snack om ditt racket?
– Nej, i regelverket står det att ett rack får vara hur stort som helst och stommen får se ut hur som helst.
Så det är bara att ta med sig pizzaspaden?
– Ja, det får ni göra och ha den formen också. Haha! Däremot de gummin som sitter på måste vara godkända av det internationella förbundet. Dem är det jättemånga regler kring och som man måste förhålla sig till.
Det är ingen motspelare som har opponerat sig?
– Nej. I början när jag kom till VM med det racket så skrattade folk och undrade vad jag höll på med. Men de slutade skratta ganska snabbt.
Om vi backar bandet, hur gammal var du när du höll i ett pingisracket första gången?
– Jag var nog sex år. Pappa har alltid spelat och startade en bordtennisklubb när han var 15. Min bror Malte som är fem år äldre och som coachar mig nu, var jätteduktig när vi var små och var nog en av de bästa i Europa så det var en naturlig väg för mig in i bordtennisen.
När insåg du och din omgivning att du hade en talang för pingis?
– Jag kunde träna väldigt hårt och både jag och folk runt omkring mig såg att jag hade talang för det. Jag förstod att jag var väldigt bra när jag vann mitt första EM för 10–11-åringar och det var 350 spelare med från hela Europa. Jag vann EM två år i rad, det var då vi flyttade till Eslöv och valde att satsa.
Du har din bror som tränare och du har sagt att du kan vara lite besvärlig, utveckla gärna?
– Jag är väldigt hård för jag har enormt höga krav på mig själv och även på min omgivning. Ibland kan det vara hårt att höra mina krav så jag inser ibland att jag måste lugna mig. Malte måste som coach anpassa sig efter det och se vad jag är på för humör, men det är lite coachens uppdrag, att de ska ha koll på spelaren.
Men då kan ni ryka ihop?
– Ja, absolut.
Är det enklare för att det är din bror eller svårare?
– Det är nog lite enklare, men jag hade nog rykt ihop även med en annan tränare. Jag hade aldrig varit rädd för det om jag visste att tränaren vill lika mycket som jag. Jag vet att Malte vill det lika mycket så om vi bråkar under ett pass är det inte så att det går ut över passet, vi tar det efteråt och då är det alltid lugnt.
Du sa i höstas att allt resande sliter mycket, på vilket sätt?
– Det är många resor till Asien och det sliter på kroppen. Jag tycker flygresorna är brutalt tråkiga och det blir tråkigare och tråkigare även om jag åker till magiska ställen som Japan och Singapore. Nu kommer jag att ha min familj med mig på många resor, men jag har också byggt upp en känsla av att älska att vara för mig själv och den är superviktig.
Du sa i Avanzapodden att du ville bli ekonomiskt oberoende. Det måste ha smällt till ekonomiskt efter OS?
– Jo, absolut. Visst är det något slags mål, men nu är målet att ha så mycket pengar att jag kan åka på tävlingar och läger och fortsätta utvecklas.
Ihop med Leah Muskantor
Du har även en flickvän, Leah Muskantor, hur träffades ni?
– Vi började prata en liten tid innan mitt VM-silver, sedan tog det ett tag innan vi blev tillsammans, men vi har väl hängt något år och det känns bra.
Visst träffades ni via bordtennisen?
– Ja, det gjorde vi. Hon spelade och spelar fortfarande, men hon pluggar vid sidan om så det är inte lika intensivt som för mig. Men vi pratar om pingis och kan hjälpas åt.
Ni har väl spelat tillsammans?
– Ja, vi vann SM i mixed dubbel 2023 och det var kul. Det var lite i början av förhållandet så då låg man bra till, haha! Hennes mamma och pappa var glada och hon var glad så det kvar en bra början för mig.
Din bästa kompis och kollega David Andersson blev sjuk i leukemi 2018, hur var det för dig att stå bredvid?
– Det var en hemsk period i livet. Hans pappa var min förbundskapten och även min tränare i Eslöv. Det är han som har tränat mig sedan jag var 13 år, att då se hela deras liv raseras var hemskt. Sedan var det en lång behandling. Vi visste att de var grymt bra på den behandlingen i Lund och det var väldigt hög chans att han skulle klara sig. Men de sa att det är en tuff behandling och det behövs pannben och rejäl stötting för att han skulle klara det. Jag har sett mycket hemskt under den här resan, men nu mår han jättebra och det är superhärligt.
I dag är du väl ambassadör för Ung cancer?
– Ja, det blev jag en månad efter att han fick beskedet. Jag kände att jag ville göra någonting. Det var så hemskt att stå vid sidan om. De hade aldrig haft någon ambassadör så de tyckte det var kul.
Om vi ses om 10 år, vad har hänt då?
– Jag lär fortfarande spela pingis och jag hoppas det har gått jävligt bra. Jag har säkert stött på en massa problem på vägen, men förhoppningsvis rullar det på.
Bor du kvar i Sverige?
– Det gör jag definitivt, jag älskar att bo i Sverige.
Så du funderar inte på att bosätta dig någonstans av skattemässiga skäl?
– Nej, jag betalar hellre högre skatt och bor i Sverige. Jag är en hemmakatt för jag är borta så sjukt mycket så jag längtar alltid hem.
Fotnot: Efter denna intervju har en konflikt mellan Truls Möregårdh och Svenska bordtennisförbundet uppkommit. Den handlar om vem som ska få coacha honom under landslagets tävlingar. Möregårdh vill att hans bror Malte, som också är hans personliga tränare, ska få coacha honom.
Bråket handlar också om att han inte får ha egna sponsorer på landslagströjan, något som möjliggjort att Truls bror Malte har kunnat resa med på tävlingar.
Truls Möregårdh vill inte kommentera konflikten i efterhand.
– Sorry, där är det locket på.