”Jag är ledsen, bedrövad och innerligt tacksam”

Jakob Ingebrigtsen skriver själv om rättegången

Sportbladet

helskärm

Rättegången mot norrmannen Gjert Ingebrigtsen avslutas i dag. Åklagaren vill att den tidigare friidrottstränaren döms till två och ett halvt års fängelse för att ha misshandlat två av sina barn under en tioårsperiod. Pappan har konsekvent nekat till anklagelserna.

Exklusivt för VG skriver målsäganden, stjärnlöparen Jakob Ingebrigtsen som har vunnit två OS-guld, om vad som kallats norsk idrotts största rättegång någonsin.

Sportbladet har fått tillstånd att publicera texten i sin helhet.

Jag och mina syskon kommer nu att gå vidare med våra liv, oavsett utgången i rättegången.

Många barn kan inte det.

De lever sina liv i rädsla.

Glöm inte dem när kamerablixtarna slocknar i tingsrätten i Sandnes.

För mig och mina syskon har rättsprocessen i Sandnes haft stora och omvälvande konsekvenser, oavsett hur domen kommer att se ut. Vi har hela tiden vetat detta, men ändå var det viktigt att berätta vår historia.

Vi kommer alla att bära med oss bagage från det som hänt. Vissa kommer att bära tyngre än andra. Men dagens slutpläderingar sätter en mental punkt för mig och mina syskon – i familjeärendet hela Norge har tagit del av.

Vi kommer givetvis att fullfölja vår plikt i ett eventuellt vidare rättsligt förlopp, om det krävs. Men mentalt går vi vidare.

Vi är lyckligt lottade som kan göra det.

Många barn upplever liknande utmaningar som de vi har berättat om. Många har det värre.

Jag hoppas innerligt att de inte glöms bort när kamerorna stängs av i tingsrätten.

Det har varit många av dem, och jag har såklart noterat att rättegången dagligen präglat tidningsrubrikerna. Det har varit en stor belastning och något jag gärna hade varit utan. Samtidigt respekterar jag att det blev så. Flera av oss har sökt offentligheten. Vi har, låt oss kalla det ”yrken”, som gör oss kända. Och jag är tacksam för att vi lever i ett land där pressen får belysa det som sker i rättssalen.

Många journalister har velat prata med mig om hur jag mår i samband med rättegången. Jag har inte svarat på dessa förfrågningar.

Men mitt svar är ganska enkelt:

Jag är ledsen för att jag inte har fått de erkännanden jag hade hoppats på. Och jag är bedrövad över att många utomstående blivit indragna i vår familjesituation. Samtidigt är jag innerligt och uppriktigt tacksam för det enorma stöd jag och mina syskon har fått – både från människor som står oss nära och från människor vi inte känner. Att bli trodd betyder mycket.

Jag mår också bra. Jag känner en stor lättnad nu när jag inte längre behöver dölja något. Kommer saken att påverka mig som idrottsutövare? Helt säkert. Men den har också fört oss syskon och min nya familj närmare varandra. Det betyder mer än något annat.

En sak har däremot inte förändrats:

Jag vill fortfarande inte svara på frågor från pressen om den här saken. Min historia har belysts grundligt i rättssalen.

Däremot är min lilla bön och uppmaning till er journalister som har följt fallet och fortfarande bär på frågor:

Använd hellre den kraft ni har till att lyfta fram dem som verkligen behöver uppmärksamhet.

Fråga i stället hur vi kan hjälpa alla de barn som inte har det bra. De som inte har möjlighet att gå vidare med sina liv. Alla de som har följt rättegången och som har samlat mod till sig, tagit upp telefonen och ringt ett hjälplinje-nummer för att berätta om sin situation. Det är många av dem.

Inte alla kan springa ifrån sina problem, så som jag har gjort.