Flinck: Hans betydelse för landslaget kan inte underskattas
Uppdaterad 2025-05-08 | Publicerad 2025-05-07
GÖTEBORG. I förra mötet blev Sverige pinsamt utskåpat av Frankrike.
Men då var ju inte Max Darj med.
I kväll blev det en uddamålsförlust.
Låt oss fokusera en stund på snickaren från Ödsmål.
Krysset mot Tjeckien i EM 2022 där Sverige var en misslyckad tjeckisk passning från att åka ur EM i gruppspelet.
Förlusten mot Slovenien i OS 2024 som innebar Danmark i kvartsfinalen.
Den förnedrande förlusten mot Frankrike i EHF Euro cup i höstas i Michael Apelgrens debut som förbundskapten.
Fiaskot i VM i år med bottennappet mot Brasilien och den håglösa insatsen mot Norge.
Den gemensamma nämnaren för majoriteten av handbollslandslagets svagaste prestationer och tyngsta, mest förödmjukande eller förödande resultat de senaste åren?
Max Darj har inte varit med.
Vi kan lägga till förlusten i OS-premiären mot Tyskland då han utgick skadad i andra halvlek när matchen skulle avgöras.
Efter att Glenn Solberg tillträdde som förbundskapten 2020 började spelarna prata mycket om hur de vill framstå och uppfattas. När det fallerat, som i flera av de ovan nämnda matcherna, har inte Darj varit med.
Det hade Darj aldrig tillåtit
Landslaget har förlorat med Darj i laget också.
– Portugal i hemma-EM 2020, torsk med tio, där var jag med, påtalar Darj direkt när jag tar upp min spaning med honom.
Han gör det nästan med triumf i rösten för att ödmjukt spela ner sin betydelse för landslaget.
Men sedan EM-fiaskot 2020 har han bara varit med och förlorat mot de tre toppnationerna Danmark, Frankrike och Spanien i tävlingssammanhang, samt den helt betydelselösa matchen mot Norge i EM 2024 (då han för övrigt, men inte oväntat, var bäst i Sverige).
– Du vet säkert mitt svar på det där. Jag tror inte att jag hade kunnat ändra så mycket på planen i de där matcherna. Men jag förstår vart du vill komma. Jag kan inte säga mer än att jag står för vad jag står för.
Vad står du för då?
– Vår styrka de senaste åren har varit vår tydlighet: hur vi vill se ut, agera och spela. Jag försöker bidra så att det blir tydligt för alla spelare. Man gör alltid sitt bästa, man är ordentlig och man uppför sig. Sedan finns det många handbollshjärnor överallt som är mycket bättre än min, säger Darj.
Den gamle snickaren (han tog tjänstledigt från byggfirman när han blev Bundesligaproffs 2017) får inte många röster när Sportbladets läsare utser sin favorit i landslaget under mästerskapen, han har varit petad och ifrågasatt som förstaval som mittsexa i landslaget och han snittar knappt 1,2 mål i Blågult.
33-åringen är en naturlig ledare – lagkapten i Alingsås redan som 20-åring och framröstad som ny lagkapten i Füchse Berlin, Europas kanske bästa lag just nu, mitt under säsongen när den förre kaptenen tvingades lägga av. Men samtidigt är han inte typen som tar över ett helt rum så fort han kliver över tröskeln, som en Stefan Lövgren.
Känslan är att Darj aldrig hade tillåtit att det såg ut som det gjorde mot Brasilien eller Norge i VM senast, vilket var det första mästerskapet han missade efter att spelat tio på raken. Laget hade aldrig fått sjunka så lågt med kulturbäraren på planen.
Sedan ska hans försvarsspel och spetsegenskaper som aggressiv och rivig högertrea förstås inte underskattas. Du når såklart inte så här långt bara genom att kämpa, göra sitt bästa och vara ”ordentlig”. Darj har faktiskt mottagit den finaste individuella utmärkelsen du kan få i svensk handboll: årets spelare. Det var 2019, vilket i och för sig var ett svagt landslagsår.
Mästerskapskänsla i Scandinavium
När vi nu betonat att Max Darj saknades i magplasket i höstas ska det förstås noteras att Frankrike i kväll ställde upp utan sina tre största stjärnor, Dika Mem, Nedim Remili och Ludovic Fabregas. Men bredden är otrolig i Frankrike och det blev allt annat än träningsmatchlunk över matchen utan snarare lite mästerskapskänsla i ett fullsatt Scandinavium (12224 åskådare). Det var ett Sverige som ville komma tillbaka på vinnarspåret också mot toppnationer och ett Frankrike där många skickliga spelare ville ta chansen nu när de fick den.
Nu blev det en helt jämn match som Frankrike vann med uddamålet till slut då de var lite skarpare i de avgörande lägena under sista delen av matchen.
– Frankrike och Danmark är i en egen klass. Men spelar vi så här kan vi slå alla andra landslag, sa Michael Apelgren efteråt.
Det kan han nog ha rätt i.
Darj smällde dit sina två avslut från linjen i kväll, startade både halvlekarna, bytte på klockan efter 15 minuter och kom sedan in igen sista minuterna när matchen skulle avgöras.
Simon Jeppsson gjorde comeback i landslaget efter fem år när han startade andra halvlek. Han tackade för förtroendet med att smälla dit en projektil rakt över huvudet på Samir Bellahcene efter 26 sekunder. Lundapågen drog dit sina första fyra skott innan han bommade ett och stod för ett par enklare tekniska fel och byttes ut. Men en riktigt fin comeback var det och med Jeppsson får Apelgren lite andra verktyg (inte bara skytten Jeppsson utan också hans 7–6-spel) som man måste ha råd med i en mästerskapstrupp på 18 spelare.
Andreas Palicka kom in i sin sista landskamp i arenan han kallar sitt ”vardagsrum” efter 20 minuter, höll kvar Sverige i matchen i perioder och lämnade med en blomsterkvast i handen som matchens spelare. Fint på alla sätt.
Michael Apelgren verkar allt mer ser Jonathan Carlsbogård som en ren försvarsspelare. I kväll bytte han anfall/försvar med Eric Johansson redan från start trots att han hade ”det långa bytet” i första halvlek.
På söndag väntar Danmark i Köpenhamn. Samma Danmark som utan elva av sina världsmästare utklassade Norge i Norge med 39–26 – makalöst.
